Vi skriver vanligen vinnarnas historia. Det är sällan bra historieskrivning, och speciellt farligt för en kyrka. Som kristen kyrka är vi förpliktade att snarare ta mönster av det judiska folkets sätt att skriva sin historia i Bibeln.
Berättelsen som målas upp är vacker, harmonisk och hoppfull. Nästan lite för vacker. Vad som utelämnas är den inte lika vackra sidan av jakten, den som Dawkins och andra nyateister fokuserat på.
Kanske har vi rentav förlorat såväl reformationens form som dess innehåll, för även om det är vanligt bland oss att hänvisa till Luther som auktoritet på ett olutherskt vis, tycks det mig som att det är en stympad luthersk teologi vi lever och lär.
Om hur människor genom gemenskaper började återupprätta tillit och hopp.
Inte sällan talar vi om Svenska kyrkan som en kyrka i ständig reformation. Vad gör det med vår självbild som kyrka att vi talar om oss själva som en kyrka i ständig reformation? Visst kan det kännas hippt och modigt, men faktum är att det försvårar vårt eget arbete i att särskilja det som är tradition och liv och det som är kärnan när vi rör oss i ytterkanterna. Den ständiga reflektionen framåt måste stå med ena foten bakåt.
