Själv har jag börjat undra om inte begreppet sekulär passar bättre för att beskriva läget på många kyrkliga arbetsplatser än i Sverige som land
Hur ska vi kunna veta om diakonins gemenskapande verksamheter är något annat än ytligt tidsfördriv? Om den skapar värden som enskilda och vårt samhälle så innerligt väl behöver, måste vi då inte mäta vad diakonin åstadkommer? Det är några av de frågeställningar Anders Hagman ställer i sin artikel.
Vi lever i en respektlös tid. Inte undra på att det är svårt i praktiken trots alla ord och vackra avsiktförklaringar. Det kräver radikala lösningar.
Hur formulerar vi vår teologi – i samklang med den diakoni som naturligt uppstår över en natt, där den behövs? Och hur hanterar vi som församlingar frågan kring centrum och periferi? Det är frågor Sara Hillert ställer i denna artikel.
Kyrkostatistiken ger oss siffror om att saker sker. Vi behöver lära oss mer om vad som sker och vilka kvaliteter det rymmer.
När vi som står i kyrkans tjänst möter människor i själavård som har en stark tro på reinkarnation ska vi alltid peka på Kristus som centrum för den kristna tron, men det är också viktigt att vi lyssnar med lyhördhet och ödmjukhet på människors andliga erfarenheter.