Dopets, bibelordets, förkunnelsens och kyrkogemenskapens tröst till livsmod riskerar här att döljas, för att istället, genom Linköpingshögmässans individualiserande engagemang i löftesgivning och med prostration, rituellt förvandlas till en idealiserad uppmaning till hierarkiserande underkastelse.

Söderblom och Pfannenstill ville båda se världsutvecklingen som en rörelse i riktning mot gudsriket, Pfannenstill plågad av tvivel och Söderblom i full aktivitet och trosviss optimism.

Ett val med enbart de partipolitiskt helt obundna grupperingar som finns i dag skulle inte spegla den folkkyrkliga bredd som är en viktig del av Svenska kyrkans identitet.