Tyvärr har vi på senare tid sett alltför många exempel på hur den kyrkopolitiska demokratin irrationellt överordnats det teologiska ansvaret och tillsynsuppdraget.

Den för förnuftet allra mest tilltalande utformningen av en lära om enkel predestination utgörs av ståndpunkten att Gud på förhand har bestämt att alla människor ska komma till himlen när de dör.

Att arbeta mot ojämlikhet och orättvisa, att arbeta för barn och vuxnas självklara rätt att hoppfullt kunna blicka framåt är en kristen och diakonal angelägenhet.