Kanske har vi rentav förlorat såväl reformationens form som dess innehåll, för även om det är vanligt bland oss att hänvisa till Luther som auktoritet på ett olutherskt vis, tycks det mig som att det är en stympad luthersk teologi vi lever och lär.
Om hur människor genom gemenskaper började återupprätta tillit och hopp.
Inte sällan talar vi om Svenska kyrkan som en kyrka i ständig reformation. Vad gör det med vår självbild som kyrka att vi talar om oss själva som en kyrka i ständig reformation? Visst kan det kännas hippt och modigt, men faktum är att det försvårar vårt eget arbete i att särskilja det som är tradition och liv och det som är kärnan när vi rör oss i ytterkanterna. Den ständiga reflektionen framåt måste stå med ena foten bakåt.
Världens helande börjar där vi lever och verkar – tillsammans. Det kan aldrig vara någon perifer fråga.
Anders Bäckström redovisar här forskning som pekar på att det är de stora öppna kyrkorna med folklig prägel som klarat sig bäst i 1900-talets sekulariseringsvåg.
Att högtidlighålla historiska händelser kan vara tvetydigt. Det kan tjäna som en påminnelse om vad som en gång skedde och om en utveckling fram till nu. Men om det inte blir ett avstamp mot framtiden är det samtidigt meningslöst. Att minnas något som skedde för 500 år sedan har sina fallgropar om vi inte står
