Recension

Tro och tradition enligt Svenska Akademins Ordlista

Recension av Svenska akademiens ordlista över svenska språket. Fjortonde upplagan. Svenska akademien. Nordstedts i distribution 2015. 1596 s.

Språket är kyrkans kanske viktigaste arbetsredskap. Den fjortonde upplagan av Svenska akademiens ordlista (SAOL 14) är därför intressant även för kyrkan. SAOL utarbetas som en hybrid mellan två principer: språkbruk och rekommendationer. Nya ord tas med i ordboken, eftersom man konstaterar att de används. Enligt samma princip stryks ord som används alltför sällan. I boken finns också rekommendationer och kommentarer om vilka ord som har en särskild nyans, t.ex. att de är vardagliga eller ålderdomliga. SAOL 14 har redan recenserats i andra tidningar och tidskrifter. I den här recensionen skall vi se närmare på det kyrkliga och religiösa ordförrådet. Hur har det förändrats sedan tidigare upplagor av SAOL?

Jag började med att söka de kristna stororden: synd, nåd, frälsning, gudsfruktan, förlåtelse, salighet, kärlek, tro, tvivel, omvändelse och ödmjukhet. De finns alla kvar. Vissa har också intressanta definitioner som öppnar för samtal om tron. Nåd betyder dels ”välvilja från överordnad” dels ”lindring av straff, benådning”. Är det den första eller den andra betydelsen vi oftast utgår från i kyrkans förkunnelse? Stororden förefaller vara kända, men de behöver förklaras.

Kyrkoordningens terminologi är inte lika självklart representerad i SAOL 14.  Nomineringsgrupp saknas, men kyrkopolitik finns med. Kyrkotillhörig saknas, men medlem finns med. Det påminner oss om att vi inte kan förutsätta att allmänheten känner till kyrkans administrativa språk. Församling definieras såväl som ”en grundläggande kyrklig enhet” som en ”grupp människor som kommit samman”, vilket öppnar för samtal om församlingsutveckling och kyrkosyn.

Nya inslag i gudstjänstlivet som dialogpredikan och kollektomat har fått plats i SAOL 14. Vi får dock inte alltid förutsätta att den svenskkyrkliga definitionen är den allenarådande. SAOL 14 listar både huvudgudstjänst och söndagsgudstjänst utan närmare definition. För den som känner Svenska kyrkans terminologi är söndagsgudstjänst en form av huvudgudstjänst. Allmänheten och vissa frikyrkliga räknar snarare båda som synonymer. Fadervår (substantiv) finns med i SAOL 14, men inte vårfader. Det får än en gång påminna oss om att bönen Fader vår i den gamla versionen lever i folkdjupet, medan Vår fader ännu bara är känd i snäva kyrkliga kretsar.

Generellt kan sägas att svenskkyrkliga (ordet saknas i SAOL 2014) begrepp är betydligt mer välrepresenterade i SAOL 14 än frikyrkliga och romersk-katolska. Frikyrkliga termer som saknas är t.ex. förmiddagsgudstjänst, barnvälsignelse, nattvardsandakt (från Handbok för Missionskyrkan), förbönstjänst och troendedop. (Vuxendop finns däremot med.) SAOL 14 balanserar mellan svenskkyrkligt, katolskt och ortodoxt genom att definiera sakrament som ”helig kristen handling t.ex. dop och nattvard”. Exempel på romersk-katolska ord som saknas är t.ex. konciliefader, sakramentalie och sekularinstitut.

Redaktionen för SAOL tar gärna emot synpunkter på bokens innehåll. Författaren till denna recension har därför påverkat innehållet i SAOL 14 på några punkter. I SAOL 13 var ordet kaftan i betydelsen ”prästrock” markerat som ”åld[erdomligt]”, medan prästkappa saknade denna markering. Efter ett påpekande om att kaftan varken är föråldrat som företeelse eller som ord, medan prästkappor numera knappast används, har beteckningen ”åld” för kaftan försvunnit i SAOL 14, liksom ordet prästkappa har strukits. I SAOL 13 definieras farisé som ”medlem av religiöst judiskt parti på Jesu tid” eller som ”(bildl.) hycklare”. Efter ett påpekande från undertecknad om att definitionen av farisé som ”hycklare” både är diskutabel och fördomsfull har denna alternativa definition försvunnit i SAOL 14. Dessvärre finns två alternativa definitioner av två adjektiv kvar: fariseisk har den alternativa definitionen ”hycklande” och jesuitisk ”skenhelig”. Även om dessa ord ibland används i dessa bemärkelser är det vår uppgift att i ekumenikens och religionsdialogens tid starkt avråda från detta. Detta borde också SAOL 14 ha gjort genom att ange en rekommendation: ”använd hellre….”.

I Sverige finns – mer än i många andra länder – en tendens att i onödan ta in engelska ord och uttryck. I den ena av de två formerna av det svenska språket – rikssvenskan – talar många om fairtrade, som dock inte har kommit in i SAOL 14, där man står fast vid att det heter rättvisemärkt. (I den andra språkformen, finlandssvenskan, heter det rättvis handel eller rejäl handel.)

Den mest oönskade förändringen av kyrkliga ord i SAOL 14 är att uttrycket konfirmera sig har kommit in. Som ung präst fick jag lära mig att man absolut inte säger så, eftersom det heter konfirmeras. SAOL:s föregångare Dalins Ordbok öfver svenska språket (1850-1853) definierar konfirmera som ”bekräfta en ung kristens döpelseförbund”. Det är en utmärkt högkyrklig definition som betonar att det är kyrkan som bekräftar. Variantformen konfirmera sig har spridits under senare tid. Det är inte bra eftersom den alltför tydligt antyder att konfirmanden just då måste ta ställning till kristen tro. Ett sådant ställningstagande var inte heller syftet med konfirmationen när den infördes i fornkyrkan, eller när den moderna konfirmationen växte fram på 1800-talet. Alltför hårda krav om avgörelse kan få motsatt effekt. Därför är det kyrkan som konfirmerar och konfirmanden som konfirmeras.

Bibliska ord är väl representerade i SAOL 14. Visserligen har amalekit försvunnit, men vi hittar fortfarande nasir, nasaré och publikan. Tidigare bibelöversättningars tabernakel finns fortfarande med, men Bibel 2000:s uppenbarelsetält har inte kommit in. Ett ord som uriebrev är inte hämtat från bibeln, men förutsätter kännedom om biblisk historia.

Allt fler ord med anknytning till icke-kristna religioner har kommit in i SAOL 14. det gäller ord som koranskola och salafism, men också kippavandring och islamofobi. Man kan dock fråga sig varför kristofobi saknas, trots att de flesta i världen som dör för sin tro är kristna. Yoga definieras som ”ett indiskt filosofiskt system med inriktning på koncentration och kroppskontroll”.  Tänkvärt när många tänker sig att yoga är en form av gymnastik. New age kom med redan i SAOL 13 och definierades då som ”samlingsbegrepp för nyandliga rörelser under senare tid”, vilket är en utmärkt definition. I SAOL 14 har definitionen förändrats till ”en modern andlig rörelse”, tveksamt eftersom anhängarna inte ser sig som anhängare till en bestämd rörelse. Sedan SAOL 12 återfinns också nyandlighet, vilket mer eller mindre är en synonym.

Sammanfattningsvis kan sägas att den kristna trons och Svenska kyrkans termer står sig starkt i SAOL 14, men då inte nödvändigtvis de termer som Svenska kyrkans officiella organ beslutat skall gälla, utan de termer som lever i folkdjupet och som är en avspegling av att Sverige har varit ett mer eller mindre kristet land i tusen år. Svenska akademiens ordlista över svenska språket är ”god och nyttig läsning” och ett värdefullt arbetsredskap. Dess särskilda betydelse för kyrkan är att SAOL hjälper oss att se vilka ord som faktiskt är så spridda att vi inte behöver undvika dem för att vi i onödan befarar att de tillhör det som ibland kallas ”Kanaans tungomål”, alltså en kristen jargong som är svårbegriplig för utomstående. Likaledes kan SAOL hjälpa oss att se vilka ord som vi bör vara försiktiga med, eller åtminstone förklara, för att de inte är så spridda som vi tror. 

LEIF NORDENSTORM

TD, FK, direktor för Stiftelsen Fjellstedtska skolan