Hur kom det sig att begreppet diakoni återinfördes i de lutherska kyrkorna under 1800-talet, men då främst med en karitativ snarare än liturgisk betydelse? Och varför kom diakonin att utvecklas i riktning mot socialt arbete med tydliga inslag av evangelisation? Dessa frågor saknar fortfarande entydiga svar i tidigare forskning. Vid diakonidagen i Lunds stift 2006 framhöll Per Eckerdal att det inte är självklart att hämta vägledning vare sig från reformationstidens teologi eller från 1800-talets utveckling; även om mycket av dagens kyrkliga praktik har sina historiska rötter där, framstår både motiveringarna och syftena i dag som annorlunda.
Mot denna bakgrund blir det särskilt angeläget att klargöra hur diakonibegreppet formades och legitimerades. Denna artikel bygger på min magisteruppsats i kyrkohistoria som syftar till att analysera hur begreppen diakoni och diakonissa framställdes i svensk kristen press under 1800-talets senare del, med fokus på likheter och skillnader i dessa framställningar. Genom att studera tidsperiodens texter—som, liksom dagens medier, speglar rådande idéer och samhällsströmningar—kan en förståelse nås för de tankemönster som bidrog till diakonins återintroduktion och dess specifika karaktär inom den lutherska kyrkan.
En samhällsordning i upplösning
För att förstå diakonins betydelse under 1800-talet är det nödvändigt att ta sin utgångspunkt i den samhälleliga omvandling som präglade perioden. I det äldre bondesamhället utgjorde hushållet den centrala sociala enheten. Här integrerades arbete, omsorg, uppfostran och religiöst liv i en sammanhållen struktur. Ansvarsfördelningen var tydlig: mannen var husfar och hemmets överhuvud och kvinnan var husmor och stod för det vårdande i familjen.
Med industrialiseringen förändrades dessa strukturer. Människor flyttade från landsbygd till stad, från självhushållning till lönearbete. De nya urbana miljöerna skapade inte bara ekonomiska möjligheter utan också sociala problem. Fattigdom, sjukdom och utsatthet blev mer synliga och mer utbredda. Samtidigt försvann eller försvagades de nätverk som tidigare hade gett stöd.
Diakonins framväxt under 1800-talet kan förstås som resultatet av flera samverkande faktorer. Den europeiska väckelserörelsen, särskilt pietismen, skapade nya möjligheter för kvinnor att delta aktivt i kyrkligt arbete och motiverades ofta med hänvisning till kvinnors roll i den tidiga kristna kyrkan. Samtidigt påverkade samhällsförändringar, såsom industrialiseringen, kvinnors livsvillkor – många ogifta kvinnor i högre samhällsskikt förlorade sina traditionella uppgifter och behövde nya meningsfulla sysselsättningar.
Tidiga initiativ till organiserad kvinnlig diakoni tog form i Tyskland. Theodor Fliedner som var en ung präst i Tyskland utvecklade dessa idéer vidare och grundade en diakonissanstalt i Kaiserswerth, där kvinnor utbildades för socialt och medicinskt arbete. Han betonade både det praktiska arbetet och den andliga dimensionen samt införde avlönade och tidsbegränsade tjänster.
Dessa idéer spreds till Sverige under 1800-talets mitt, där diakonin kopplades till väckelserörelsens inre mission och blev ett svar på de sociala problem som industrialiseringen skapade. Precis som i Tyskland så blev också fler ensamstående kvinnor från de övre stånden i Sverige sysslolösa vid industrialiseringens intåg. Prästdottern från Växjö, Marie Cederschiöld, umgicks i väckelsekretsar och där tog tankarna och idéerna på ett bildande av en diakonissanstalt i Sverige form. Cederschiöld skickades till diakonissanstalten i Kaiserswerth för att få utbildning och bli rustad att starta en diakonissanstalt i Sverige.
1851 öppnade Svenska Diakonissällskapet i Stockholm med Marie Cederschiöld som föreståndarinna ett sjukhus som riktade sig främst till fattiga. Det betonades att den andliga vården var lika viktig som den medicinska och vid de hembesök som diakonissorna gjorde hos de fattiga i staden delades också biblar och olika religiösa skrifter ut.
Samtidigt präglades denna tolkning av diakoni av den lutherska samhällssynen. Kvinnan förblev formellt underordnad mannen, och diakonissans roll tolkades som en förlängning av hennes traditionella uppgifter i hemmet där hon fortsatt hade ansvar för det socialt omvårdande i samhället.
Kristen press på 1800-talet
I uppsatsen undersöker jag hur begreppen diakoni och diakonissa framställdes i svensk kristen press under 1800-talets senare del genom en kvalitativ textanalys av två tidningar: den svenskkyrkliga Wäktaren (1853–1888) och den frikyrkliga Hemlandsvännen (1875–1889). Totalt analyseras 26 artiklar (12 från Wäktaren och 14 från Hemlandsvännen), utvalda utifrån att de innehåller mer utförliga resonemang kring begreppen.
Studien fokuserar på hur diakoni och diakonissa används, förklaras och legitimeras, samt på vilka likheter och skillnader som framträder mellan tidningarna. Dessa representerar två olika kyrkliga sammanhang: den territoriella sockenkyrkan respektive den frikyrkliga troendeförsamlingen
Harry Lenhammar visar i sin bok Budbäraren, Pietisten och Församlingsbladet: studier i svenska religionsperiodika (1981) hur den religiösa pressen i Sverige utvecklades under 1800-talet till ett varierat landskap med både svenskkyrkliga och frikyrkliga tidningar. Medan katolska länder ofta hade tydliga kyrkliga nyhetstidningar, integrerades kyrkliga frågor i protestantiska länder ofta i den allmänna pressen, även om särskilda kristna tidningar växte fram, särskilt inom väckelserörelserna.
Lenhammar delar in den kristna pressen i en svenskkyrklig (kyrklig) och en frikyrklig linje, där den senare ofta fungerade som en alternativ offentlighet med större regional förankring och en tydligare koppling till väckelserörelsernas sociala och politiska engagemang. De frikyrkliga tidningarna bidrog till ökad sammanhållning och ett växande politiskt medvetande bland sina läsare.
Ett tydligt exempel på den kyrkliga linjens hållning framträder i Wäktarens rapportering om Sundsvallsstrejken 1879. Tidningen ville förnya kyrkan inifrån och tog ställning för religionsfrihet och i viss mån för lekmannaverksamhet. Samtidigt var skribenterna inte positiva till lekmannapredikanter och tidningen publicerade flera insändare från både lekmän och präster som framförde kritik mot lekmannapredikanter. Wäktaren anpassade sig inte till de nya tankar inom kultur, politik och kyrkan som växte fram under 1800-talkets slut. Under 1800-talet tog tidningen tydligt parti för Svenska kyrkan och EFS och de tog avstånd från Svenska Missionsförbundets bildande 1878. Lenhammar skriver att Wäktaren med största sannolikhet hade stagnerat i dess kyrkotrogna hållning och inte längre hade förmågan att möta de nya idéerna som präglade den kyrkliga kontexten under 1800-talet. Wäktaren höll i stället fast vid en kyrkotrogen inställning som bland annat kom till uttryck under just Sundsvallsstrejken 1879 där tidningen tydligt tog avstånd från de som deltog i strejken och då den menade att strejken ej var godtagbar enligt luthersk tradition med dess syn på överheten. Med den utgångspunkten var strejk inte tillåtet och enligt tidningen borde de kristna som deltog i strejken straffas. Debatten som fördes gällande det religiösa inslaget där de strejkande menade att de inte kunde bibehålla det lutherska hushållets ideal där familjefadern var försörjaren med dåtidens ekonomiska villkor som de befann sig i. Detta menade Wäktaren var ett felaktigt och ogudaktigt resonemang. De som var lutherskt sinnade kunde inte varit inblandande i sådana tankar och idéer utan i stället tillhörde dessa strejkande arbetare lekmannapredikanter som föraktade den svenskkyrkliga ordningen skrev tidningen. Här blir konflikten mellan de olika tolkningarna av hushållstanken tydlig. De strejkande menade att de själva representerade ”barnen” i hushållet som inte blev försörjda av ”fadern” som i detta fall representerades av makten och vars uppgift var att tillgodose barnens behov som hushållets överordnade. Makten däremot ansåg att ”barnen” inte löd utan gjorde uppror genom att strejka. ”Tidningen avvisade sålunda försöken att ge kristen legitimation åt kraven på radikala samhällsförändringar” skriver Lenhammar.
Genom detta exempel blir det tydligt hur den kyrkliga pressen försvarade den etablerade samhällsordningen, medan den frikyrkliga pressen i större utsträckning bidrog till att skapa utrymme för alternativa perspektiv och ett mer aktivt samhällsengagemang.
Offentlighet och motoffentlighet
Uppsatsen utgår också från teoretiska resonemang om offentlighet, där kristen press förstås som olika former av deloffentligheter eller motoffentligheter. Anton Jansson analyserar i sin essä ”Kristen deloffentlighet under 1900-talet”, Historisk tidskrift 145:3 (2025) hur begreppen kristen offentlighet, deloffentlighet och motoffentlighet kan användas för att förstå den kristna kulturens förändring i Sverige under 1800–1900-talet.
När Jansson beskriver deloffentlighet så syftar han på den avgränsning av offentligheten som kristna aktörer, publiker, samlingsplatser för olika informationskanaler, samtalsregler och sammanslutningar hade. För de som hade ett kristet engagemang var dessa områden viktiga men för de som stod utanför detta sammanhang var de osynliga. Men, skriver Jansson, påverkades också det som rymdes inom det deloffentliga av offentliga sekulära samhället och hur denna påverkan såg ut är en fråga som hålls öppen
Samtidigt utmanades den offentliga borglighetens press av alternativa grupper och rörelser. Dessa grupper och rörelser skapade egna organ för att göra sin röst hörd vilket Jansson benämner som motoffentlighet. De organiserade frikyrkoförbunden utvecklade en omfattande press- och förlagssystem som löpte parallellt med den offentlighet som redan var etablerad. Under 1800-talet så skriver Jansson att det var en stor skillnad mellan frikyrkorna och Svenska kyrkan och han menar att frikyrkorna skapade just denna variant av offentlighet: motoffentlighet.
I uppsatsen belyser jag också genusperspektivet utifrån hur Religiös makt formas genom historien i ett samspel med samtidens sociala och politiska strukturer. Linda Woodheadsvisar i sin bok An introduction to Christianity (2004) hur varje epoks samhällsordning har stor betydelse för hur religionens roll och inflytande utvecklas. Med ett särskilt fokus på kvinnors position, lyfter Woodhead hur djupt rotade föreställningar om kvinnors svaghet bidrog till förföljelser, som häxjakterna mellan 1450 och 1750. Samtidigt synliggör hon hur kvinnor, trots begränsningar, spelade en viktig roll i samhällsförändringar, exempelvis i kampen mot slaveriet och i framväxten av socialt och karitativt arbete. I takt med att samhället förändrades och arbetslivet flyttade utanför hemmet stärktes kvinnors inflytande inom hemmets religiösa sfär, vilket gav dem nya möjligheter att utöva andlig och moralisk auktoritet.
Denna utveckling öppnade i sin tur vägar för kvinnor att engagera sig utanför hemmet, bland annat genom frivilligorganisationer och diakonalt arbete, vilket bidrog till deras inträde i både kyrkliga och offentliga sammanhang. Woodhead kopplar också detta till pietismens framväxt, där betoningen på personlig tro gav kvinnor större utrymme att uttrycka sin religiositet och ta aktiv del i det religiösa livet.
Diakonissan som tjänarinna
Den samlade bilden av Wäktarens framställning av diakoni och diakonissa präglas av en tydligt inomkyrklig och luthersk grundsyn, där målet är att bevara den etablerade kyrkliga ordningen och hushållsstrukturen. Territorialkyrkan står i centrum och omfattar hela befolkningen, inklusive arbetarklassen, vilket märks i att även kvinnor från enklare samhällsskikt uppmuntras att bli diakonissor.
Diakonissrollen tolkas i nära relation till den lutherska hushållstanken, där mannen är överordnad och kvinnan har en stödjande och underordnad funktion. Denna ordning överförs till diakonissanstalterna, där föreståndarinnan motsvarar husfadern och diakonissorna intar en moderlig roll som vårdande ”husmödrar” för samhällets utsatta. Samtidigt betonas att diakonisskallet är ett kvinnligt kall, jämförbart med rollen som husmor, och motiveras med kvinnans särskilda förmåga till omsorg och kärlek.
Artiklarna visar också en spänning mellan förnyelse och tradition. Å ena sidan lyfts behovet av att organisera kvinnors sociala och andliga arbete genom utbildning i diakonissanstalter, utan att detta ska liknas vid klosterliv. Å andra sidan uttrycks oro för att diakonins utveckling skulle kunna hota den lutherska ordningen och kvinnans underordnade position.
Sammanfattningsvis framställs diakonissan som ett komplement till det manliga prästämbetet – en hjälpfunktion där kvinnan inte ersätter utan stödjer det andliga ämbetet. Därmed bevaras den traditionella köns- och maktordningen samtidigt som diakonin ges en plats inom kyrkans struktur.
Tidigare forskning visar att diakonissan förstås som en ”tjänarinna”, vilket speglar hennes uppdrag att tjäna Gud och kyrkan. Detta motiv återkommer tydligt i materialet, där särskilt Romarbrevet 16:1 om syster Febe används som biblisk grund och förebild för diakonissans kall. Rollen beskrivs som ett uttryck för kärlekens tjänst och knyts nära till traditionella kvinnliga omsorgsuppgifter, liknande husmoderns ansvar i hemmet.
Artiklarna i Wäktaren framhäver att kvinnor historiskt har vårdat fattiga, sjuka och utsatta, och att detta arbete utförs i trohet mot Gud. Diakonisskallet framställs därför som ett andligt uppdrag där kvinnan, genom lydnad och tjänande, finner sin plats. I flera texter betonas också att diakonissan medvetet avstår från äktenskap för att helt ägna sig åt sin tjänst.
Samtidigt tydliggörs att diakonissan inte har en självständig eller upphöjd position, utan fungerar som en stödjande kraft till det manliga ämbetet. Precis som kvinnan i hushållet ses som mannen till hjälp, beskrivs diakonissan som det andliga ämbetets medhjälpare. Betoningen på tjänande är genomgående stark: diakonissan ska förbli ödmjuk, inte söka status och förstå sitt kall som ett liv i tjänst, även om hon får ekonomisk ersättning för sitt arbete.
Diakonissan som ledare
I Hemlandsvännen framställs diakonissan i högre grad som en aktiv ledare och betydelsefull funktionär i församlingen. Tidigt betonades i ett flertal artiklar att diakonissor bör vara en del av församlingens organisation och att diakonissorna ska ha en tydlig roll. Det uttrycks tydligt att i en missionsförening bör det finnas äldste och också diakoner och diakonissor. en artikel från 6 juni 1884 skriver skribenten att Kristus har förordnat två klasser av tjänstemän för sina församlingar. ”Den första klassen kallas i bibeln utan åtskillnad för biskopar, äldre, evangelister, herdar (eller pastorer) och lärare; den andra klassen diakoner och diakonissor.” I senare artiklar preciseras detta ytterligare genom att diakonissor placeras i en särskild kategori av kyrkliga tjänstemän tillsammans med diakoner, i kontrast till den högre ledningsnivån av pastorer och äldste. Diakonissans roll ska inte enbart förstås som tjänande. Vid en konferens 1887 ifrågasätts benämningen ”tjänarinna”, och i stället betonas kvinnans värde och betydelse både som moder och som diakonissa. Diakonin lyfts där som en viktig och central del av församlingens liv.
I slutet av perioden framträder också ett tydligt jämlikhetsperspektiv. Med stöd i Paulus ord om att alla är ett i Kristus lyfts diakonissans roll som betydelsefull och delaktig i en gemenskap där könsskillnader tonas ned. De tidigaste diakonissorna beskrivs till och med som ledare för kvinnliga församlingsmedlemmar.
Artiklarna visar att diakonissan i Hemlandsvännen inte bara ses som en tjänande funktion utan som en viktig del av församlingens ledarskap och gemenskap, med inslag av både organisatoriskt ansvar och en mer jämlik syn på kön och uppgifter.
Artiklarna placerar också diakonissans roll i ett församlingsperspektiv, där hon tillsammans med diakoner och äldste utgör en naturlig del av den kristna gemenskapens organisation.
I Hemlandsvännen framträder missionen som ett centralt tema, både inom Sverige och internationellt, där diakonissor ges en framträdande roll i spridningen av evangeliet. Artiklarna betonar deras betydelse som aktiva medarbetare i missionsarbetet och framställer deras insatser som viktiga och framgångsrika.
Hur ska vi tolka Febes roll?
En central likhet mellan Wäktaren och Hemlandsvännen är att båda förankrar diakonissans kall i Romarbrevet 16:1 och framställer syster Febe som en avgörande förebild. Skillnaden ligger dock i hur denna förebild tolkas. I Wäktaren betonas främst Febe som en tjänarinna och modell för ett underordnat, omsorgsinriktat diakonat, medan Hemlandsvännen framför allt framhåller henne som en ledare och förebild för kvinnligt ansvar och auktoritet i församlingen.
Den tydligaste kontrasten mellan tidningarna framträder i synen på diakonissans rörlighet och självständighet. I Wäktaren uttrycks en stark oro för att diakonissor som rör sig utanför moderhusens kontroll riskerar att bli ”kringströvande”. Dessa kvinnor framställs som potentiellt farliga för ordningen – de kan sprida rykten, irrlära och underminera den lutherska strukturen. Här kopplas rädslan till ett behov av kontroll, stabilitet och bevarandet av hushållsordningen, där diakonissan ska fungera som en slags husmor under kyrkans auktoritet.
I kontrast till Hemlandsvännen framställs istället den rörliga och utåtriktade diakonissan som något positivt. Här framträder diakonissan som aktiv, självständig och verksam på missionsfält både i Sverige och internationellt. Hennes rörelse ut i världen ses inte som ett hot, utan som ett uttryck för evangeliets spridning och kyrkans livskraft.
Denna skillnad speglar två grundläggande synsätt: där Wäktaren betonar ordning, kontroll och bevarande av den lutherska samhällsstrukturen, lyfter Hemlandsvännen fram rörelse, mission och förändring. Resultatet blir en tydligt polariserad bild där den ”kringströvande” diakonissan i den kyrkliga pressen framstår som ett problem, medan den resande missionären i den frikyrkliga pressen framstår som ett ideal.
Sammantaget visar analysen av artiklarna att diakonirörelsen under 1800-talet utvecklades i ett spänningsfält mellan bevarande och förändring. Å ena sidan fungerade den som ett redskap för att upprätthålla den lutherska samhällsordningen, där diakonissan placerades i en tydligt underordnad och stödjande roll. Å andra sidan öppnade diakonin samtidigt nya vägar för kvinnligt handlingsutrymme, ledarskap och deltagande i både kyrkliga och samhälleliga sammanhang. Diakoni blir därmed både ett uttryck för kontinuitet och en arena för förändring.
Denna dubbla rörelse tycks dock inte enbart vara ett historiskt fenomen. Spåren av de två skilda förståelserna av diakonissan – som tjänarinna inom en given ordning respektive som självständig aktör och ledare – har i hög grad levt vidare in i vår egen tid. Kanske är det just denna långvariga spänning som förklarar varför frågan om diakoners roll och ledarskap fortfarande upplevs som otydlig och stundtals omstridd. Kanske är det först när dessa historiska tolkningslinjer blir synliga som diakonins potential – både som tradition och som förändringskraft – fullt ut kan tas till vara.
ANNA MOILANEN
Diakon och lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut
Originalartikeln innehåller fotnot. Se PDF
