Om ni ändå kunde stå ut med lite dårskap hos mig. Ta mig inte för en dåre! Men om ni ändå gör det, så lyssna på denne dåre. (Paulus)
Och deras anstaltskläder slå
kring lemmar utan styrsel, där de gå.
Det börjar redan blåsa kallt.
Oktobers bladguld virvlar överallt (Bertil Malmberg: Dårarna)
Det är tidig oktober men redan tydlig höst i luften och de första gula löven har singlat ned från träden i parken utanför kyrkan. Det är dit jag är på väg denna söndagsförmiddag. Tycker om att vara tidigt i kyrkan för en stunds egen stillhet innan det börjar. Dessutom vill jag helst hitta min egen plats ledig, fjärde bänken nedanför dopfunten. Då ser jag predikstolen bra och även vad som händer vid altaret. Bänken är dessutom lite kortare varför utsikten att få sitta själv är större.
Jag är inte ensam om att söka min plats. När det fylls på av besökare ser jag att de flesta styr sina steg mot ett bestämt mål. Framför mig sätter sig en man med udda klädsel. Han har en stor yvig rock av äldre modell, på huvudet har han en luva som det står LHC på tillsammans med loggan av ett vitt lejonhuvud på en röd triangel, även halsduken som han virat flera varv kring halsen har samma färg och bild. Han vrider oroligt på sig i bänken och ser åt olika håll, som om han är osäker på sin plats och någon plötsligt skulle kunna ifrågasätta hans närvaro där. Så vänder han sig mot mig i bänken bakom, tittar på mig och griper höger hand om sitt rockslag, drar i rocken och säger lite förklarande: ”Den här ärvde jag efter pappa”. Jag nickar bekräftande men säger inget. Han vänder sig framåt igen och börjar oroligt spana. ”Så klart”, tänker jag, ”här är du ju din faders hus. Visst ska du ha pappas rock då. Och så bra mössa och halsduk passar in. Här är du ju en spelare i laget. I varje fall är vi alla supporters och håller på samma lag här”. Jag säger det inte, bara tänker. Men det är nog detta som är hans budskap och som han vill att jag och andra ska förstå. Visst vill vi alla knyta an och hitta vår relation till kyrkorummet och till varandra där. Liksom legitimera vår närvaro. I bänken framför honom sitter en välklädd dam med mockakappa som ser dyr ut. Hon har lagt ut sina handskar och sin scarf för att reservera plats för några som ännu inte dykt upp. Oroligt spejar hon bakåt mot entrén. Också hon gör sitt bästa för att markera sin närvaro och samhörighet. Mannen med rocken tycks dock besvära henne.
Det börjar närma sig klockan elva och kyrkklockorna ringer ett längre tag för att kalla in. Jag sveper med blicken över kyrkorummet. I den här staden har jag arbetat som psykoterapeut i snart 30 år. Många ansikten är bekanta. En del väcker associationer till smärtsamma berättelser och psykiska utmaningar. Andra är välbekanta och en del vänner. Vi är många som nickar bekräftande åt varandra. En blandning av bekanta, ensamma och par. Jag tänker på psalmen: ”Alla har sitt, hårt eller blitt. Himlen allena är sorgerna kvitt”. En ung man i kostym som tveklöst ser ut som en teolog och blivande präst gör korstecken och bugar sig då han passerar porten. Längre fram gör en annan man åtskilliga korstecken och bugningar som om han går igenom ett långt och omständligt schema. ”Tvång som tvång”, tänker jag, samtidigt som allt känns naturligt och äkta. Någon vandrar rastlöst runt i sidogångarna som om ingen plats känns tillåten eller tillräckligt trygg.
Klockorna tystnar
Klockorna tystnar, ett mummel hörs från processionen där nere som ännu inte satt sig i rörelse: ”i vår Herres Jesu Kristi namn”. Kören börjar sjunga och processionen vandrar in genom mittgången. Vi reser oss alla upp. De som vandrat runt hittar fort en plats. På något sätt sker en förvandling i rummet. Vi blir lika varandra, smälter samman i det gemensamma beteendet. En av prästerna i processionen vinkar, blinkar och ler varmt mot särskilda personer i bänkarna. Det irriterar mig. Inte för att jag själv blir utan vink och leende utan snarare för att det bryter mot något som håller på att ta plats i kyrkorummet, en ömsesidighet.
Liturgin tar sin början. Mannen med rocken kommer till ro och slutar att irra med blicken. Kvinnan som reserverat plats med mockahandskar och scarf tittar fortfarande ängsligt mot portarna, resten av familjen har ännu inte kommit. Kanske var det hon som krävde och de andra som inte ville. Psykoterapeuten i mig börjar att fundera.
Evangelietexten är drastisk: ”Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig”. Lite märkligt att vi alla stämmer in med ett ”lovad vare du Kristus” efteråt. Men det gör vi och det känns tryggt. Det är som om kyrkorummet och liturgin orkar bära dessa dramatiska ord utan att någon blir skrämd. Ett minne kommer till mig från tiden då jag var sjukhuspräst på Ulleråkers psykiatriska sjukhus. Inför en söndag om hösten då vi skulle fira söndagsgudstjänst i Gode Herdens kapell var också denna text vår predikotext. En patient som ofta hörde till deltagarna i gudstjänsten vad enögd, eftersom hen en gång rivit ut sitt ena öga vid ett psykotiskt skov, uppenbarligen i någon form av relation till denna text. Jag tvekade hur vi skulle göra. Borde vi byta ut text och predika från en annan årgång, eller skulle det provocera än mer? Till slut tog jag kontakt med patientens psykiater för att rådfråga vad som var klokast. Psykiatern gav mig ett vist råd. ”Väj inte för texten”, sa han, ”läs den med trygg stämma och predika med ett lugn om att Gud inte vill någon illa eller att någon ska göra sig illa”. Så gjorde jag. Allt gick bra. Liturgin, kapellet och gemenskapen bar allt på ett tryggt sätt. Under kyrkkaffet gav patienten ett råd till oss andra, att inte ta allt så bokstavligt i Bibeln, vilket väckte en viss munterhet. Jag kunde se glimten i det ena ögat.
Förklarar texten så den inte blir hotfull
Också här och nu predikar prästen med trygg röst och förklarar texten så att den inte blir hotfull. Det som i stället fångar min uppmärksamhet är en kvinna som går utmed sidogången med ett ansikte som uttrycker en kraftfull aggressivitet, som om något provocerat henne. En av kyrkvaktmästarna går diskret tio meter bakom för att eventuellt hantera en oväntad situation. Inget händer. När kvinnan varvat mittgången vid koret bakom altaret och kommer ut på andra sidan är ansiktet redan lugnare.
Det finns ofta ett starkt inslag av narcissism vid psykisk sjukdom. Poeten Bertil Malmberg, själv patient vid Karsudden, skriver i sin dikt Dårarna:
Men lönnligt närde de en högmodsdröm
att bärga livet undan livets ström
att bygga åt sig ovan tingens storm
ett eget rike av fullkomlig form.
Självklart är den psykiskt sjuke inte ensam om denna narcissism. Men den kommer att skava på ett särskilt sätt vid sjukdomen eftersom livsvillkoren, utsattheten och ensamheten ständigt kränker den grandiosa självbilden och ibland föder stark aggressivitet. En narcissism som ständigt är hotad av omvärlden. Kanske är det detta skav som får kvinnan på gränsen till att explodera. En inre storslagen självbild i konflikt med ett liv och en omvärld som hotar och ifrågasätter. Ändå lugnar hon sig efter ett varv runt kyrkan. Jag tänker att kyrkorummet bekräftat hennes båda världar på ett lugnande sätt. Här finns det grandiosa; vapensköldarna på väggen, de höga valven, silverstakarna, pompösa gravkor, ikonerna. Men här finns också den lidande Kristus på korset, smärtan, de groteska människokropparna på sidokorets altartavlor. En blandning av det storslagna och det smärtsamt sköra. Jag tänker att det är denna blandning som till slut får kvinnan att lugna sig.
En patient på Ulleråker som under psykotiska perioder upplevde sig vara Jesus som kommit tillbaka, berättade för mig om det skrämmande att se krucifixet och veta att det var detta han hade framför sig. ”Hellre är jag en lärjunge än Jesus själv”, brukade han säga. Liturgin hjälpte honom att slippa vara Jesus och bli en lärjunge som vi andra.
Så är det nog också för kverulanten som jag ser sittandes på en kyrkbänk vid andra sidan mittgången lite längre fram. Jag brukar ofta möta honom när jag promenerar med hunden Vergilius. Att råka på honom i Trädgårdsföreningen är en pina eftersom han då börjar ändlösa tal om de oförrätter han drabbats av. Söker jag komma undan och avsluta vänds vreden mot mig själv. ”Den som inte är med mig är emot mig”, är den hållning han möter ett välkänt ansikte med. Han är en av dem som man ibland förkortar med: ”MISP”, medborgare som inte sätter punkt. Så märkligt att se honom här i kyrkan. Han sjunger med i psalmen; i övrigt är han tyst. Han sitter inklämd bland andra men låter dem vara i fred. Jag tänker på vilken oerhörd lättnad det måste vara för hans inre värld att för en stund få vara i fred från oförrätter och det egna ältandet. Här finner han ändå sin punkt.
Liturgin fortsätter. ”Kom nu är allt tillrett”. Vi reser på oss, söker upp den nattvardsstation vi lockas till, ställer oss i kö. Mannen med rocken och LHC-mössan är tre personer framför mig. När han går tillbaka blinkar han lite illmarigt åt mig som om vi delar hemligheten kring pappans rock. Jag blinkar tillbaka. Mannen med de många korstecknen får kön att stanna upp en stund eftersom han ska korsa sig ett stort antal gånger för brödet och vinet. Sedan rör det på sig igen.
Jag tänker att det är liturgin och rummet som får oss att smälta samman. En plats som orkar med våra olikheter, våra brister och våra olika behov av att synas och ge intryck.
Prästen läser välsignelsen, mannen med korstecknen gör en ny kaskad av armrörelser. Teologstudenten bugar sig och korsar sig också han men på ett sätt som skiljer sig från många andra, lite mer sofistikerat. Onekligen två varianter av att markera samma tillhörighet. Den aggressiva kvinnan har bänkat sig längst ned och liksom uppfyller hela bänkraden för sig. Hon bryr sig inte ens om att stå upp när processionen går ned genom mittgången och markerar en självständighet. Ändå se hon ganska nöjd ut nu, som om något blivit hanterat och övervunnit.
Postludiet ekar ut. Liturgin är slut. Där med bryts förtrollningen. I över en timma har vi varit ett kollektiv, en gemenskap och en ömsesidighet trots våra olikheter, brister och ambitioner. Nu försvinner den magin. Kyrkkaffet serveras längst ned. De pensionerade prästerna som varit vanliga kyrkobesökare söker sig till de tjänstgörande kollegorna tillsammans med förtroendevalda och hamnar i egna förtroendefulla samtal. De andra, de som jag anar kämpar med psykisk sjukdom, gör lovar runt prästskaran men kommer inte åt att bryta igenom. Uppgivet sätter de sig vid ensamma bord med bulle och kaffe. Några prominenta personer som deltagit i högmässan går på en gång och skyndar i väg till sitt. En präst med uppenbarlig ambition att möta de andra deltagarna blir genast invaderad av kverulanten som nu girigt återgått till sitt ältande. Prästen har svårt att värja sig. När någon annan närmar sig för samtal får de en arg blick av kverulanten som därmed håller andra på avstånd.
Utan liturgin är det som om de som nyss delat kyrkorummet inte längre orkar med varandra. Alla försvinner till sina flockar, de som har några, eller till sina egna inre världar. Det finns inte längre något att dela.
Jag står själv där en stund lite vilsen med kaffe och en bulle i handen. Var hör jag hemma? Bättre att gå hem till hunden Vergilius, han har väntat länge nog. Jag går ut genom porten. Där ute har det redan börjat blåsa kallt och oktobers bladguld virvlar över allt.
JAKOB CARLANDER
Leg psykoterapeut