Är du tidsoptimist, bokmal eller trivs bäst i ensamhet? Då kanske det påverkar din upplevelse av Gud. Kan Gudsupplevelser påverkas av autism eller ADHD? Finns det en koppling mellan hur din och min hjärna är utformad och hur vi uppfattar Gud?
Kan vi känna Gud? Ja, hela tiden, svarar någon. Nej, Gud är långt borta, svarar någon annan. Hur vi pratar om Gud beror på vad vi själva fått lära oss, men kanske också på vad vi själva upplevt av Gud. Vi har olika filter mot intryck, med olika maskor. För den med stora maskor kan falsk psalmsång eller påtvingade kramar i fridshälsningen bli för överväldigande. Så att orken att njuta av Gud genom detaljerna i altarblommorna går förlorad. För den med små maskor inför sinnesupplevelser kan Gud som förstås med tanken vara lättare att ta till sig. Hur nattvarden binder allt liv samman med Gud och vi får hela livet på oss att fullt förstå det. Kan alltså våra sinnens Gudsupplevelse påverka hur vi beskriver Gud för andra och oss själva?
För att undersöka det fick jag idén att i en Masteruppsats analysera Gudsupplevelser utifrån neurodivergenta perspektiv. Varför då? Autism och ADHD (neurodivergens) innebär ofta att sinnesintryck upplevs starkare eller svagare, men också som mer eller mindre breda eller varierade än genomsnittet. De neurodivergenta perspektiv på Gudsupplevelser som jag samlade ihop, blev en form av mall, visserligen spretig, men ändå möjlig att pröva på några teologers beskrivningar av Gudsupplevelser. Oväntade samband trädde fram, mellan sinnesförändringar och ändrade Gudsbilder.
Jag började med den klassiskt fördomsfulla frågan om en autistisk människa som ”tolkar allting bokstavligt” kan känna en abstrakt Gud. Jag slutade i samband mellan neurodivergens och ökad acceptans av döden, flyttade gränser för Verkligheten, samt gemenskap som bygger på utplånande av individualitet. Dessa samband kan vara intressanta om vi vill synliggöra mer av Guds rike i världen. De är intressanta för alla oss som själva ser eller vill se Gud och önskar att andra ska få göra det. För att kunna göra resan förbi de första fördomarna behövde jag kartlägga perception och dess betydelse vid neurodivergens.
Genom vilket filter möter du Gud?
Hur vi tar in världen med våra sinnen relateras kanske främst till omgivningen, rummet/utrymmet. Men perceptionsförmåga är egentligen så mycket mer än enkla sinnesintryck, eftersom världen inte serveras i form av ett intryck i taget. När intrycken väl tagit sig in i mottagaren, tas de inte heller emot på ett synkroniserat led. Snarare ett sammelsurium. Vid neurodivergens kan porten varigenom intryck tas in, vara annorlunda än genomsnittsmänniskans. Det gäller även takten intrycken tas emot i, hur de tas emot tillsammans, samt processas (Visuri, 2020). Ibland liknas, som sagt, perception vid ett filter, vilket vi människor kan ha mer eller mindre av. Vissa maskor i filtret kan vara stora, som när hörselkåpor behövs mot ljud. Andra kan vara små, som när andra människor inte påverkar en så mycket. Men maskorna kan också förändra storlek beroende på intresse, som när starkt fokus gör att tid glöms bort. Neurodivergens kan påverka så att maskorna kan vara stora eller små inför alla sinnesintryck. Autism har ibland felaktigt förknippats med brist på empati eller brist på förmåga att relatera till andra. En bild som traderats så mycket att autistiska själva upprepar den i tron att det exkluderar från att känna Gud. Genom att förstå att alla kan vara mer eller mindre perceptionella, då regleringsförmågan är utmaningen, kan vi relatera dessa maskor till olika bilder av Gud.
När sinnesförändringar kopplas till förändrade Gudsbegrepp kan en bredare bild av Gud framträda. Vidgade sinnesintryck inför samhörighet, det omgivande rummet och vår plats i tiden är faktorer som kan påverka uppfattningen av Gud.
Gud i allt som lever eller utanför?
Fadern, och ännu mer Sonen, är Gudsbilder som förmedlar att Gud skulle vara i människoliknande form. Mänskliga Gudsbilder kan vara utmanande för dem som tycker att relaterande till människor kan vara svårt. Måste en upplevelse av Gud innebära ett möte, en samhörighet? Gudskommunikation/transcendens, definieras bland annat av att mottagaren får en förändrad upplevelse av samhörighet (Büssing, 2021). Men måste samhörigheten uppfattas som relationen människor emellan? För neurodivergenta kan utmaningar med samhörighet ha sin grund i både stora och små maskor i perceptionsfiltret. Vilket kan leda till ett totalt uppgående i annat liv, eller att relation till mer än människor (djur, natur, Gud, väsen) är lättare än till andra människor.
När maskorna i filtret inte alltid är störst mot andra människor kan ett mer jämställt förhållningssätt till allt liv finnas. Då kan mötet med Gud uppfattas lika starkt från allt liv i skapelsen. Helig andes möjliga existens i djur och växtlighet kan vara en fungerande Gudsbild att relatera till, liksom Jesus när han liknar sig vid vinstocken. När maskorna är stora kan uppgåendet i annat liv vara så starkt att gränser mellan individer utplånas.
Vad händer med Gudsmötet, den transcendenta rörelsen (i sig ett gränsöverskridande), om gränser mellan individer helt utplånas? Är det Guds vilja att en människa helt uppslukas i samhörighet inför andra levande varelser? Inför Gud? Leder det till döden, är det döden, eller ett uppgående i evigheten?
Ibland är maskorna så stora att mottagningsprocessen inför alla intryck blir smärtsam, då är sinnesvidgande (förändrade sinnesintryck) inte en behaglig upplevelse. Gudsupplevelsen kan under de omständigheterna utgöra den enda behagliga och önskvärda samhörigheten. Hur då? Genom att samhörigheten med Gud upplevs på nya sätt med tankens hjälp, i ett begreppsvidgande. Den förändrade samhörigheten kan då relatera till en Gud som existerande långt borta i en parallell existens. Eller till en osynlig varelse som inte kräver det klassiska ”korrekta” mänskliga bemötandet. Det är viktigt både för mottagare och beskrivare av mötet med helighet att förstå hur ökad samhörighet med Gud kan fungera olika för olika människor. Perception inför annat liv kan ske genom sinnesupplevelser, men också utanför. Samtidigt som ökad samhörighet sker, så pågår intryck från andra delar av omgivningen, rummet. Påverkar det perception av gudomlighet?
Gud där de flesta inte letar
Ordet rum använder jag i brist på bättre ord i svenskan. Engelskans ”space” är närmare vad jag vill uttrycka. Att uppleva ett rum med sina sinnen är alltså inte bara att stå i ett utrymme och kunna följa dess väggar med blicken. Ett rum kan också upplevas med hörseln, och då kan rummet vara ett musikstycke. Rum upplevs kanske oftast genom det där sammelsuriet av sinnesintryck och kan då vara känslan och doften av natur, eller den inre förståelsen och upplevelsen av ett ord, där språk utgör rummet. I de transcendensbegrepp (beskrivningar av Gudskontakt) jag utgick ifrån ingick en upplevelse av distansförskjutning, ett vidgande av verkligheten (Harmon-Vucik & Spitalnic, 2023, Bornemark, 2009, Büssing, 2021). Vad händer med innebörden i vad vi tror om Guds verklighet när mer av den verkligheten får räknas? När sinnesvidganden öppnar för intryck från gränslanden av det uppfattbara. Gudsbilder och Gudsupplevelser som förmedlas genom konst, musik, text eller natur kan förmedla, transcendera, mer för vissa människor, t. ex. neurodivergenta, och därmed visa ett annat eller bredare avtryck av Gud (Manning & Massumi, 2014). Detta kan vara ett sätt att beskriva hur Gud är mer eller bortom, som inte förutsätter att Gud finns i en parallell verklighet. Inte bara sinnesvidgande inför rum ökar upplevelsen av Gudskontakt. Tankemässiga förändringar, begreppsvidganden, inför rum öppnar också för den möjligheten. Nattvarden eller mörkret vi inte känner till, kan t. ex. ge en bredare bild av Guds verkan. Perception av samhörighet med andra och rummet det sker i kan ge bredare bilder av Gud, dock inte hela bilden. Tiden som intrycket tas in genom och relateras till, tillför också Gudsupplevelse.
Är Gud i ditt nu eller din evighet?
Förmågan att ta in mycket samtidigt gäller inte bara utrymmets sträckning utan också ögonblickets intensitet. Gud i en parallell kanal har av teologer som Augustinus och Thomas av Aquino associerat Gud till en parallell tid. Bortom tiden finns Gud, och är särskriven från människans tidsliga bundenhet. Gud gör ett undantag och provar det tidsligt bundna i formen av Jesus. Människan lever inte i samma evighet som Gud, men kan sträcka sig mot evigheten genom att sikta mot en evig gemenskap en gång bortom tiden. En Gudsbild som förknippas med denna tidsuppfattning är tillgänglig för de människor som har lätt att se långa perspektiv, men kan vara utmanande och mindre intressant för människor vars fokus är riktat mot ett nu. Neurodivergens kan innebära tidsblindhet, d.v.s. glömska inför tidens sträckning. Hyperfokus är en del av tidsblindhet, där före och efter glöms när nuet tar mycket mer plats (Bertilsdotter Rosqvist, 2023). Med andra ord; ett brett intag av ögonblickets innehåll, vilket faktiskt också kan förknippas med starkare Gudskontakt, transcendens (Bornemark, 2009). Det kan alltså innebära att mindre förmåga att uppleva den Gud som finns tidsligt långt borta, inte exkluderar en människa från att uppleva Guds tidslighet på andra sätt.
Förmågan att förändra intryck, sinnesvidgas inför nuet kan öppna för ett större intag av det tillfälligt förmedlade. För att människor ska kunna öppna förståelsen inför sin egen neurodivergenta förmåga att uppleva Gud, så kan bilder av Gud som existerar i allt vi kan uppleva vara gynnsamma. Som nattvardens symbolik av att allt liv hör ihop. De bilderna kan också påverkas av beskrivningar av Gud, delade av människor som kan ta in mycket samtidigt. De transcendensbegrepp jag utgick ifrån, innebar en förändrad tidsupplevelse (Harmon-Vucik & Spitalnic, 2023). En evig Gud som ett mål att uppnå kan vara mindre intressant eller relaterbart för människor med tidsblindhet eller vars intryck av nuet tar över. Gudsbilder och Gudsupplevelser som innefattar ett öppet upptäckande och fördjupande av nuet kan vara gynnsamma och gynnas av människor med förmåga till hyperfokus. De motsäger inte en evig Gud, men har lättare att förstå den evige Gudens tidsbundna avtryck. Som i Jesus eller Sakramenten. Perception kan påverkas och påverka samhörighet, rum och tid. Men är det ens möjligt att jämföra så svårdefinierade områden som perception och Gudsupplevelser?
När gränserna för liv ritas om
Forskningshistorien inom neurodivergens har fram tills nyligen inte varit baserad inifrån uttalat neurodivergenta perspektiv. Andliga upplevelser har ansetts tillhöra psykisk sjukdom och det har beskrivits som något annat än autism. Det har alltså inte varit svårt att begränsa neurodivergenta berättelser om Gud. Det har bara varit svårt att hitta dem. Gudomlig transcendens är ett betydligt mer beskrivet och beforskat fenomen. Förändrad kroppsupplevelse pga gudsnärvaro blev det tecken på transcendens som var relevant. (Büssing, 2021). Att mina undersökningsområden blev just förändring i kroppens betydelse (i rum och tid) och samhörigheten mellan liv, kom sig av att det är faktorer som både kan påverkas av perceptionsförmåga och det som klassas som transcendenta upplevelser (Bornemark, 2009, Büssing, 2021, Burnett, 2022, Harmon-Vucik & Spitalnic, 2024, Nygren, 2023, Visuri, 2019, 2020).
Samhörighet, vilken verklighet som får räknas, samt hela skapelsens förgänglighet är inte bara ämnen som förenar neurodivergens och transcendens. Det är också ämnen som i högsta grad är aktuella och relevanta att relatera till. För att göra det relaterandet, kan en ökad förståelse inför enskilda kroppars förmågor i bästa fall bidra. Det kan ge en ökad insikt om hur de instrument vi alla begåvats med bäst tjänar oss och den gudomliga värld vi har ansvar för.
Så länge människor diskvalificerar sina Gudsupplevelser p.g.a. sin oförmåga att passa in så behöver vi bredda bilderna av Gud från de normerande Gudsbilder som förmedlas. Fler neurodivergenta röster behöver höras och räknas. För divergens är just detta; ett väldigt nyanserat perspektiv. Vilket inte hindrar att det är perspektiv som kan bidra och berika. Snart, eller kanske redan, är orden och begreppen som används i denna artikel föråldrade, såväl neurodivergens som beskrivningar om Gud. Det tar inte bort innebörden, utan motiverar till att vara med och forma språkets utveckling.
Det verkar inte vara så enkelt som att starkare perception leder till starkare Gudsupplevelse. Minskande eller frånvaro av sinnesvidgandet kan öppna för den Gudsupplevelse som bygger på att Gud alltid är mer, bortom, utanför det redan kända. När perspektiv vidgas, vad händer då med Guds eget perspektiv på världen? Är vi en del av Guds perception?
JOHANNA SAXERBO, komminister i Huddinge församling
Originalartikeln innehåller litteraturlista. Se PDF.
