Den 5 februari överlämnades ett förslag till ny abortlag (Utredningen om förändringar i abortlagen S 2023:6) till dåvarande sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson. I uppdraget till utredaren ingick att lagen och språket skulle moderniseras. Ifråga om språket föreslogs att ordet “kvinna” skulle tas bort och ersättas med det könsneutrala uttrycket “den som är gravid”. Bakgrunden till denna ändring var att det idag finns en mängd könsidentiteter och könsuttryck som utmanar och går bortom distinktionen biologisk man och kvinna. Transmän och transkvinnor eller icke-binära utgör exempel på det. Idag kan exempelvis någon identifiera sig som man och ändå ha kvar sin livmoder. Om hen blir gravid omfattas hen av uttrycket “den som är gravid” men inte av begreppet kvinna.
Förslaget ledde till debatt och genom att se abortfrågan som ett prisma genom vilket vi kan ana samtidens frågor och resonemang blev det än en gång tydligt hur konfliktfylld både abortfrågan och föreställningar om kön är. Detta speglas också i en förnyad könsdebatt där alfahannen och urmodern reclaimar de naturliga könen.
Trenden kan ses som ett svar på vad som uppfattas som en alltför långt gången ”politisk genusfostran”. Med referenser till podcastprofiler som Joe Rogan eller Andrew Tate beskrivs exempelvis hur en nyvaknad maskulinitetsörelse slår tillbaka mot feminismen i vars klor man tycker ha befunnit sig allt för länge. Pojkars och mäns autentiska sätt att vara och tänka behöver enligt dessa aktörer bejakas och stärkas. Könens olikhet är här centralt. Och under våren delade en Stockholmsförsamling en reflektion och viss oro i sociala medier över hur unga män inspirerade av nätpredikanter nyfiket söker sig till Svenska kyrkans församlingar med ett intresse för kristen tro. Oron handlade om att det nymornade intresset verkade vara påverkat av konservativa idéer om såväl kristen tro och tradition som synen på man och kvinna.
Kritik mot majoritetsdiskurs
Samtidigt expanderar som sagt föreställningen om kön genom transpersoners erfarenheter, vilka pekar på ett behov av ett mer mångfacetterat och dynamiskt vis att förstå kön. Inom feministisk teori pågår det idag kritiska diskussioner där såväl transteoretiska/teologiska som postkoloniala företrädare riktar kritik mot en feministisk majoritetsdiskurs som de menar sätter agendan för vad som ryms i begreppet kön respektive vems erfarenheter det är som samtida feminism uppmärksammar (se t e x Bang Svendsen 2021).
I takt med ett förändrat globalt politiskt landskap där det blåser starka konservativa högervindar återkommer traditionella föreställningar om både det ena och det andra. Kön, nation, etnicitet, religion och mångfald är bara några exempel på ämnen som re-politiserats på grund av en konservativ kritik. På kort tid verkar flera av de slag om verkligheten som vanns under moderniteten och till viss del under senmoderniteten plötsligt mindre giltiga. Om feminismen och feministteologin under 1970-80-talen och framåt efterhand betraktades som en mer eller mindre rimlig reaktion mot patriarkala strukturer, betraktas de idag som antingen en kvarleva eller som en politisk position som bara vill provocera. Vi är ju jämlika tycks resonemanget gå eller så anses kampen som redan antytts ovan, ha gått för långt, och männen måste nu återta sin manlighet. Hur blev det så här? Hur kommer det sig att rättighetsrörelserna idag betraktas som woke, och inte som kamper för erkännande för att tala med Axel Honneth (Honneth 1996).
Jag menar att den feministiska diskussionen idag förs i ett helt annat samhälle än när jag själv kom i kontakt med den under början av 1990-talet. Då fanns det en demokratisk optimism där maktkritiska röster fortsatt trodde på förändring inom systemet. Idag finns en ökad misstro mot det demokratiska systemet ihop med en samtida fixering vid tydliga uppdelningar och markering av (identitets-) gränser. Det har lett till en splittring mellan olika frihets- och rättighetsrörelser som idag inte bara slåss mot förtryckande system utan också mot varandra. Kön är fortsatt en nod kring vilket det pågår ett slag om verkligheten med stor räckvidd såväl existentiellt och etiskt som politiskt. För att diskussionen inte ska bli toxisk behövs nya strategier som inte bidrar till polarisering, utan istället med bibehållen integritet driver förändring med frågan om vad som konstituerar ett gott samhälle för alla för ögonen.
Kön, identitet, samhälle
När jag började min doktorandutbildning i Lund på höstterminen 1995 var genusfrågorna högst levande. Det fanns kurser i feministisk etik och teologi och det förekom samarbeten över såväl ämnes- som fakultetsgränser ifråga om genusperspektiv. Ena dagen kunde jag ta del av Nina Björks kritik av en essentialistisk biologisk könsuppfattning representerad av bland andra Kerstin Uvnäs Moberg. Här stod en uppfattning om kön som något biologiskt determinerat mot uppfattningen att kön är social konstruerat.
En annan dag lyssnade vi på antropologen Don Kulick som utifrån den kritiska rubriken ”Är måsar lesbiska?” kritiserade de paralleller som gjorts mellan djur och människor inom sociobiologin och framhöll hur sådana analyser konserverade en binär syn på kön. Kulick presenterade en alternativ queerteoretisk syn på kön som sprängde de traditionella gränserna om kön som antingen man eller kvinna.
De kritiska feministiska och queerperspektiv som formulerades under 1980-90-talen handlade om erkännande, om rättigheter, rättvisa, jämlikhet och utrymme i en samhällskropp som de menade var patriarkalt organiserad med vad Yvonne Hirdman kallade ”trögflytande tankefigurer” om kön som försvårade möjligheten att tänka mer dynamiskt kring manligt och kvinnligt. Hirdmans texter om genussystemet liksom historikern Joan Scotts texter om aktör och struktur var formerande för min generation feminister. Kvinnohistorien handlade tidigt om att synliggöra enskilda kvinnor, men med Hirdman och Scott kom kön som struktur, som analysinstrument att bli helt centralt (se Scott 1986, Hirdman 1988, Södling 2010, Holgersson 2021).
Gender Trouble
Ett annat namn som också måste nämnas från denna period är Judith Butler vars bok Gender Trouble (1991) vände upp och ner på den förgivet tagna distinktionen mellan kön (biologiskt) och genus (socialt). För Butler var allt socialt konstruerat, man och kvinna var i själva verket ett resultat av en serie performativa akter som sammantaget fick man och kvinna att framstå som stabila kategorier. Den heterosexuella normativa matrisen vars struktur passade patriarkala intressen behövde destabiliseras – enligt vissa nedmonteras – för att både omfördela makt och ge plats åt andra sätt att vara kön på och andra sätt att leva tillsammans än som kärnfamilj eller i ett heterosexuellt äktenskap.
Även om Butlers radikala könskritik fick ett stort inflytande fanns det också dem som varnade för att nedmonteringen av kön som faktiska biologiska kroppar och kategorier kunde försvåra en politisk kraftfull kamp för ökad rättvisa, i synnerhet för kvinnor (se t e x Benhabib 1992). En parallell kritik går att skönja i relation till ovan nämnda utredning om förändringar i abortlagstiftningen. Trots den inklusiva ambitionen i begreppet ”den som är gravid” ställs frågan på nytt: går något väsentligt förlorat om begreppet kvinna helt försvinner? Finns det risk att Cis-kvinnors erfarenheter och rättigheter osynliggörs med denna formulering?
Mycket har hänt sedan dess men en iakttagelse är att dessa rörelser för ökad frihet och jämlikhet föreställde sig att det demokratiska samhället genom kritiken skulle expandera och ge utrymme för större mångfald. De uppfattade att politisk kamp för erkännande, dvs öppna debatter, demonstrationer, namninsamlingar mm. var något som kunde påverka politiker och faktiskt leda till förändring av själva samhällsprojektet.
En viktig grund för dessa kamper var de demokratiska grundvärdena såsom jämlikhet, solidaritet, autonomi och rättvisa, utifrån vilka orättvisor och maktasymmetrier kritiserades.
Demokratisk optimism
Och så här i efterhand kan konstateras att det gav visst resultat. Samkönade äktenskapet, regnbågsfamiljer och ett mer inklusivt språkbruk är alla exempel på dessa förändringar. Poängen med denna korta genomgång är inte bara att den illustrerar en tro bland företrädare för olika frihets- och rättighetsrörelser på det politiska projektet. Dessa erkännandeprocesser genomfördes med det gemensamma samhällsprojektet som horisont. Här fanns en demokratisk optimism som både trodde på möjligheten att förändra och på att om vi argumenterar, samtalar och söker information så kommer även andra (inte alla) att om inte hålla med så i vilket fall respektera och förstå betydelsen av dessa förändringar.
I takt med att en postmodern kritik växte sig allt starkare där de stora berättelserna om vad som karakteriserar en människa och ett gott samhälle kritiserades för att skymma sikten för betydelsen av kontext, kultur, bakgrund, religion, kön, sexuell läggning, funktionsvariationer etc. kom intresset för det specifika, det partikulära, lokala allt mer i förgrunden för politisk-filosofisk debatt och analys.
Här finner vi flera av de betydande feministteologiska kritikerna av en vit eurocenterisk feminism som de menade hade bortsett från de erfarenheter som kvinnor av annan hudfärg och verksamma i andra kontexter hade gjort. Den afroamerikanska feministteologen Katie G. Cannon och den sydkoreanska teologen Chung Hyun Kyung är båda exempel på teologer som uppmärksammat detta (Sporre 1999). Betydelsen av identiteter och vad som faktiskt skiljer oss åt växte sig i detta allt starkare och gjorde det allt svårare att förfäkta oproblematiserade universella antaganden. Denna kritik uppfattar jag fortsatt som betydelsefull. De pågående försoningsprocesserna mellan det samiska folket och Svenska kyrkan och svenska staten påminner just om detta. Dit hör även frågorna om koloniala maktstrukturer och betydelsen av avkolonialisering. Frågan om vem som talar och utifrån vilken position är alltjämt viktig som kritiskt perspektiv.
Grogrund för misstro
Samtidigt är risken med en betoning på identiteter, om den blir ensidig, att kampen för erkännande och rättigheter kastar loss från samhällskroppen och inte längre ser förändring som möjlig inom det demokratiska samhällets gemensamma ramverk. Här finns en grogrund för de högerpolitiska rörelser som idag vill skapa misstro såväl mot de demokratiska institutionerna som de demokratiska processerna och demokratins kärnvärden om alla människors lika värde, rättigheter och möjligheter. Det gäller även frågor om radikalisering, religiös extremism och rekrytering in i kriminella nätverk. Ett sådant post-politiskt tillstånd, en demokratisk pessimism, utgör en oroande utveckling eftersom det egna intresset prioriteras på bekostnad av den vidare frågan om ett gott samhälle.
Kopplat till frågan om könskriget syns tendenser till detta i det att de unga män som idag tycks vilja utforska sin maskulinitet inte bara försöker hitta sig själva, utan intimt förknippat med detta sökande är i vissa grupper också avståndstagandet till kvinnors försök till detsamma, nämligen feminism. Feministiska åsikter har blivit ett rött skynke. Omvänt kan mäns intresse för maskulinitet, från feministiskt håll stundtals viftas bort som ännu ett självupptaget försök att uppfinna sig själv på nytt. Det senare skrivs inte som ett försvar för det som ibland kallas för en toxisk maskulinitet, där manlighet knyts till överordning och rättigheter gentemot kvinnor och andra könsidentiteter och könsyttringar. Det sägs framför allt mot tonläget och den misstänksamhet och icke-tillit som riskerar att etableras än mer om det inte uppbådas nya alternativa, reparativa strategier för respekt och ömsesidigt erkännande.
Ökad polarisering riskerar att leda till ett allas krig mot alla där de kriterier som en optimistisk demokrati formulerade som grundläggande för ett gott samhälle ignoreras och nedmonteras. Exempel på sådana tendenser märks inte minst i det hat och de aggressioner som riktas mot de grupper som överskrider en traditionell binär könsförståelse, såsom homosexuella och transpersoner. Frågan om kön är sammantaget avgörande, det pågår ett slag om hur den verklighet ska se ut där kön ska förstås, levas och gestaltas.
Människa och kön
I ett annat sammanhang har jag haft förmånen att arbeta med frågor om transteologi. Transfrågorna ställer frågor om stabila kön på sin spets. I det sammanhanget blir frågan om könsidentitet och könsuttryck så mycket mer än en biologisk eller en binär konstruktion. Här finns transmän, transkvinnor, icke-binära och genderfluid för att nämna några exempel på könsidentiteter. I det polemiska samtalsklimat som nu råder ryms inte alltid dessa versioner av kön. En utmaning med det är att det finns en tendens att utforskandet av kön politiseras, det vill säga blir (ideologiska) positioner som mer har med politiska ställningstaganden att göra än den faktiska existentiella brottning kring frågan; vem är jag? som transpersoner ofta går igenom.
I boken Vem säger ni att jag är? delar Sofia som identifierar sig som transkvinna, sin livsberättelse. Hon menar att politiseringen har medfört en antagonistisk stämning där ingen vill lyssna på varandras erfarenheter, de är snarast upptagna av att värna sin position. Att vara transperson blir då mer kopplat till en ideologisk position än en faktisk existentiell erfarenhet. Resonemanget pekar på vikten av att skapa ett annat, mer generöst samtalsklimat och betydelsen av att se att frågan om kön har med människor att göra.
Rubriken ”människa och kön” har paralleller till den teologiska diskussionen om ”Människa och kristen”, vilken är huvudtiteln för teologen Gustaf Wingrens bok om Irenaeus. I den kritiserar Wingren gnosticismen för dess negativa syn på det skapade (det mänskliga) och lägger grund för en förnyad teologisk antropologi som tydligare håller samman Gud och människa. Ett annat antagande om människan i luthersk kristen tradition görs av den danske teologen N.F.S Grundtvig genom orden: ”Människa först- kristen så”. Uttrycket betonar att människan, Guds avbild, har en mening i sig redan innan hen hör om kristen tro.
Poängen här är betydelsen som det mänskliga ges oavsett övriga tillhörigheter. Frågan är central för frågor om religionsdialog och för föreställningar om samexistens i mångfaldssamhället. Jag har i andra texter använt mig av den judiska filosofen Brian Klugs formuleringar eftersom även han brottas med hur vi aldrig får glömma att vi alla är människor samtidigt som vi är formade av olika identitetsformerande kontexter. Klugs förslag till att hålla ihop det mänskliga och de specifika kontextuella aspekterna är att säga ”I am human by way of being Christian/Jewish/Muslim etc.” (Klug 2018) Jag tycker att detta är ett av de bättre sätten att uttrycka att vi har aspekter gemensamt och så har vi aspekter som skiljer oss åt och detta måste hållas ihop. Det lägger grunden för respekt, solidaritet och alla människors lika värde oavsett tillhörigheter. Något liknande borde formuleras i fråga om kön eftersom könsfrågan är en avgörande aspekt av frågan om vilka vi är. Den existentiella kamp och vilsenhet som föreligger för många i fråga om kön måste bemötas med ömhet, välvilja och nyfikenhet. Som kyrka kan vi erbjuda samtal och praktiker av reparativ karaktär.
Feministteologin bär på ett viktigt arv av att ha betonat mänsklig erfarenhet som central för teologisk tolkning (se t e x Radford Ruether 1982 och Wildung Harrison 1985). Den har återkommande plockat ner idéerna och doktrinerna, som idag blivit ideologiska positioner, till levda kroppar och betonat vikten av det relationella och att vi står i ett beroende till varandra (Nyman 2020). En framtida feministteologisk kamp består i att tillsammans med andra navigera mångfalden utifrån sådana grundläggande insikter. En sådan kamp måste i dessa tider föras med en ömhet och lojalitet gentemot en fallen värld.
JOHANNA GUSTAFSSON LUNDBERG
Lektor i teologi och etik vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet
Originalartikeln innehåller referenser. Se PDF.