Svensk Kyrkotidning

Så lyder temat för det här föredraget, men jag måste erkänna att jag inte har hittat på det alldeles själv. Det finns två källor till frasen ”tills rättvisa och fred omfamnar varandra”. Den ena är Psaltaren 85:11–12 där det heter:

Godhet och trofasthet möts;
fred och rättvisa omfamnar varandra.
Trofasthet spirar ur jorden,
rättvisa blickar ner från himlen.

Den andra källan är en boktitel från 1983. Det året publicerade den amerikanske filosofen och teologen Nicholas Wolterstorff sin bok Until Justice and Peace Embrace. Som ättling till nederländska immigranter var Wolterstorff personligen och akademiskt djupt rotad i den reformerta, nykalvinistiska traditionen. Hans bok har dock nått ut bredare än så och haft inflytande även utanför reformerta kretsar.

Wolterstorff talar om en världsformande kristendom. Kristendomen är inte en passiv åskådare till världshistorien, utan formar världen aktivt. Synd, säger han, handlar inte bara om individer utan också om sociala strukturer. Därför måste frälsningen också förvandla strukturer, inte bara individer. Det innebär att kyrkan liksom varje kristen människa är kallad att låta sin tro bli aktiv i handling i det offentliga rummet – eller i politisk handling, för att uttrycka det så.

Wolterstorff hävdar vidare att fred, shalom, inte kan uppnås utan rättvisa. Det är själva nyckeln till hans koncept: fred kan inte uppnås utan rättvisa. Därför är kristna kallade att arbeta för rättvisa som ett svar på Guds nåd, och att uttrycka det genom tacksamhet, lydnad och kallelse. Vi är kallade att ta ansvar för varandra, att bygga en shalom-gemenskap och att söka det goda för mänskligheten och skapelsen.

Trots sina framsteg misslyckas det moderna världssystemet ofta med att främja mänskligt välbefinnande och bidrar istället till orättvisor, anmärker Wolterstorff. Han kritiserar den moderna urbana miljön för att inte vara tillräckligt mänsklig.

Om liturgin säger han att den inte är ett mål i sig utan bör inspirera och stödja strävan efter rättvisa. Att samlas till gudstjänst och lyssna till Guds ord måste leda till handling i världen. Detta sammanfaller med den gamla kristna uppmaningen Ora et labora (be och arbeta) som har varit levande genom århundradena, inte bara i kloster utan också i församlingar tvärs över samfundsgränserna. Det stämmer också väl överens med den ortodoxa traditionen som talar om tjänst i världen som ”liturgi efter liturgin” och med Martin Luthers ord om en kristen människas frihet: ”Se, så flyter ur tron fram både kärleken och lusten till Gud, och ur kärleken ett fritt, villigt och glatt liv, i spontan tjänst för medmänniskan.”

Två saker sticker ut i Wolterstorffs reformerta synsätt. För det första: engagemanget för strukturell förändring. En kärleksfull tjänst mellan individer är nödvändig, men inte tillräcklig. För att bygga fred måste vi arbeta för rättvisa – både individuellt och strukturellt. Där har andra traditioner (inte minst min egen lutherska) ofta brustit. För det andra: hans nykalvinistiska betoning på liturgin som drivkraft för handling i och för världen är stark och viktig, men den negligerar den eukaristiska spiritualiteten – glädjen (det augustinska frui) i det gudomliga, i

En påminnelse om att vi behöver varann

Låt oss förstå denna svaghet som en påminnelse om att vi behöver varandra i den ekumeniska familjen – för ömsesidig berikning, korrigering och uppmuntran. Trots denna brist hos Wolterstorff är jag dock benägen att hålla med en teolog som år 2023, fyrtio år efter att boken först publicerades, skrev: ”De övertygelser, samband och förhållningssätt som Wolterstorff lyfter fram i Until Justice and Peace Embrace är ett vittnesbörd, en utmaning, en inbjudan att kavla upp ärmarna, att tänka noga igenom vår nuvarande situation, att följa Fredsfursten var vi än är och vilka utmaningar vi än står inför.”

Vem skulle inte hålla med om att detta gäller här och nu? Vi behöver väldigt noga tänka igenom den pågående utvecklingen och följa Fredsfursten – fred med rättvisa, rättvis fred – var vi än är och vilka utmaningar vi än möter. Och vi måste bidra med det vi inser är rätt i ljuset av Jesu Kristi evangelium, snarare än med det som anses acceptabelt för tidens makter.

Stockholmsmötet 1925: The Universal Christian Conference on Life and Work

Hur förhöll sig då delegaterna som samlades i Stockholm för hundra år sedan till fred och rättvisa? Som vi vet var deras fokus ”liv och arbete”, praktisk kristendom. Många olika ämnen behandlades. Men mindre än sju år efter första världskrigets slut var frågan om fred inte så framträdande som man kanske kunde förvänta sig. Den enda direkta hänvisningen i konferensens budskap lyder:

Vi uppfordrar kyrkosamfunden att med oss besinna krigets fasansfullhet och dess oförmåga att verkligen lösa folkens tvistefrågor, vi uppmanar dem till bön och arbete för fullbordan av löftet att under fridsfurstens spira ’godhet och trofasthet skola mötas, rättfärdighet och frid kyssas’.

Det låter inte som ett särskilt skarpt budskap, eller hur? Och med ett sekel mellan då och nu förstår vi att detta budskap inte gjorde något för att förhindra nazismens maktövertagande i Tyskland. Ingenting heller för att rädda världen från ännu ett fruktansvärt krig och från Förintelsen.

Ändå finns det tre viktiga lärdomar att ta med sig från dessa få rader från Stockholm 1925:

1. Besinna krigets fasansfullhet! Krig är verkligen en fasa. Det har det alltid varit, är det fortfarande och kommer att vara så. Låt mig ge bara ett exempel från andra världskriget. I juli 1943 genomförde det brittiska och det amerikanska flygvapnet massiva bombningar av staden Hamburg. Kodnamnet för operationen var Operation Gomorra. Natten mellan den 27 och 28 juli var den värsta. Bombningarna skapade en enorm eldstorm. Bara den natten dödades 30 000 människor. Operation Gomorra pågick i tio dagar och tio nätter. Den totala dödssiffran är okänd, men det uppskattas att upp till 40 000 människor fick sätta livet till, däribland 22 500 kvinnor och 7 000 barn.
2. Krig kan inte verkligen lösa konflikter mellan folk. Krig löser inte konflikter på riktigt. Fred är vägen till fred, inte krig. Det är en farlig illusion att tro att extremistiska och våldsamma ideologier kan utrotas med bomber. Hitlers självmord var inte slutet på nazistisk ideologi. Inte heller den tyska kapitulationen, hur nödvändig den än var. Det krävdes information, utbildning och omskolningsprogram för att avväpna nazismen i det tyska samhället. Och ändå har dessa åtgärder inte kunnat utplåna nazismen från jordens yta. Giftiga och dödsbringande ideologier är som virus. Även om en bärare av viruset dödas, kan två nya smittas. Hat föder hat. Det krävs skapandet av nya hjärtan och sinnen för att övervinna onda ideologier. Bomber och granater är inte utformade för att uppnå en sådan metanoia, förvandling av hjärtan och sinnen. De är avsedda för förstörelse och död.
3. Rättfärdighet och fred/frid måste kyssas. Inte vilken fred som helst duger. Det krävs rättvis fred för att bygga fred. Rättvisa och fred måste kyssa varandra. Det gjorde de inte i Versailles 1919, i det fredsavtal som skulle avsluta första världskriget, sex år före Stockholm 1925. Många historiker har påpekat att Versaillesfördraget innehöll fröet till ett nytt krig. Versailles var förnedrande och orättvist för det besegrade Tyskland. Det bidrog till att Hitler kom till makten och lyckades behålla den. Våra bröder och systrar i krigshärjade områden längtar efter rättvis fred. Inte bara fred, utan fred med rättvisa.

Låt oss komma ihåg psalmistens ord: ”Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen.” Jorden är där vi befinner oss. Här och nu krävs trofasthet och uthållighet av oss. Rättfärdighet – rättvisa – blickar ner från himlen. Himlen är dit vi vänder blicken för att söka perspektiv, där vi blir medvetna om det som ännu kan vara dolt bortom horisonten, där vi söker Guds löfte och Guds rike. Rättvisans och fredens omfamning kräver just dessa två saker: att vi är orubbligt uthålliga här på jorden, och att vi djärvt riktar vår blick mot Guds rike, vars ankomst vi ständigt firar i våra kyrkor.

Läget idag

Erfarenheterna från andra världskriget, Förintelsen och avhumaniseringen av miljontals människor lärde mänskligheten en läxa: Aldrig mer! Aldrig mer krig – det var en djup och stark övertygelse hos mina föräldrars och mina far- och morföräldrars generationer. Ur den övertygelsen växte mycket fram som är tänkt att skydda fred, internationell rätt och värna om mänsklig värdighet: FN (1945), den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948), Genèvekonventionen (1949), Internationella domstolen (ICJ, 1946) och Internationella brottmålsdomstolen (ICC, 2002). Alla dessa skapades för att hålla oss ansvariga inför normer som skulle förhindra katastrofer som andra världskriget och Förintelsen.

I Europa började det som idag är EU också med detta Aldrig mer. Det nya europeiska samarbetet handlade inte i första hand om ekonomi och fri transferering av pengar. Det handlade om att bygga fred. Om insikten att grannar inte ska gå i krig mot varandra, om att det inte längre finns plats för att kalla varandra ”ärkefiender”. Istället för att underblåsa hat och odla bitterhet, valde några duktiga politiker i Frankrike och Tyskland att bygga uppriktig vänskap mellan varandra, att hjälpa ungdomar från tidigare fientliga länder att mötas och lära av varandra. En annan framtid verkade möjlig. Definitivt. Och jag växte upp i den. Med det som kom att kallas den regelbaserade världsordningen. Aldrig utan problem och konflikter, men med övertygelsen: ”Krig? Det gör vi bara inte längre!”

Men idag är detta alls inte självklart längre. Vissa säger att den regelbaserade världsordningen förfaller för varje dag som går. Andra säger att den regelbaserade världsordningen var en illusion från början. Ytterligare andra frågar: Vems regler? Vems ordning? Vems värld?

Utan tvekan står mycket på spel. Om vi breddar perspektivet till att inte bara omfatta rättvis fred mellan människor och folk, utan också rättvis fred med planeten, fred med hela skapelsen, inser vi att vi talar om överlevnad och den yttersta framtiden. Teologiskt sett – om eskatologi.

Men innan vi går dit, låt oss återvända till här och nu. Vi lever på en plats och i en tid där balansen håller på att förändras. Under lång tid var det en självklarhet att etiskt hållbar finansiell förvaltning innebär att avstå från att investera i vapenindustrin. Snart kanske vi hör röster som hävdar motsatsen – att det är oetiskt och ohållbart att inte investera i vapenindustrin. Faktum är att jag nyligen läste en tidningsartikel som pekar i den riktningen.

Argumentet lyder som följer. Hotet mot vår säkerhet är verkligt. För att diplomatin ska lyckas måste den utgå från en position av styrka. Militär styrka, eftersom det är det språk som den potentiella angriparen förstår. Militär svaghet är en inbjudan till att bli överkörd. I denna situation är upprustning en fredshandling. Så kallade godhetssignalerande personer måste anpassa sig till detta. Var realistisk: det är nödvändigt, etiskt och hållbart att investera i vapenindustrin. Tanken att diplomati kan fungera utan stöd av militär styrka är naiv och orealistisk.

Vad skulle kunna vara ett kristet svar på ett sådant resonemang? Jo, Jesu undervisning kan förstås kallas naiv i flera avseenden. Där skulle vi kunna vara i gott sällskap. Men bortsett från det har det genom kyrkans historia i stort sett funnits två olika krigskritiska förhållningssätt. Å ena sidan en radikal pacifistisk hållning som förkastar all form av våld, baserad till exempel på Jesu ord: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd” (Matt 26:52). Å andra sidan en hållning som är kritisk mot våld, men som accepterar att det finns situationer där våld är tillåtet eller till och med nödvändigt för att försvara sig och undvika större ondska. Inom denna tradition accepteras militären även av dem som av samvetsskäl inte vill tjänstgöra i militären. Även om det finns trosgemenskaper som är strikt pacifistiska, lever och verkar majoriteten enligt den andra hållningen. De skulle förhoppningsvis aldrig gå tillbaka till att ivra för krig och välsigna vapen – också det en del av kyrkans historia – men de tillhandahåller tveklöst präster och pastorer för militärsjälavård.

Kan det då finnas rättfärdiga krig? Det är en mycket omdebatterad fråga genom historien. Teorier om rättfärdigt krig har utvecklats. De är dock behäftade med svårigheter, inte minst på grund av hur krigföringens metoder har förändrats, vilka vapen som finns tillgängliga, hur civil infrastruktur påverkas med mera.

Ett kristet fokus måste ligga på kärleksbudet, även i situationer av djupaste kris. Och i konflikter förstärks kärleksbudet av Jesu ord i Bergspredikan om att skapa fred. Observera att Jesus säger: saliga är de som skapar (gör) fred, εἰρηνοποιοί på grekiska – inte ”de som håller fred”, som översättningen i Bibel 2000 lyder (Matt 5:9). Fredsskapande kräver aktivitet. Nåd är en ren gåva som vi bara kan ta emot. Fred på jorden är något vi måste skapa. Vi måste bygga den, sten för sten. Det kräver beslutsamhet och handling, övning och praxis, och ett ständigt strävande efter rättvisa. Det är omfamningen mellan rättvisa och fred som skapar sann och varaktig fred.

Eskatologiska perspektiv

Jag vill avsluta med att fokusera på målet i tills rättvisa och fred omfamnar varandra. Hur ska vi nå dit? Det finns mer än ett svar på den frågan. Ett svar är helt enkelt: Det gör vi inte! Inte på denna sida av eschaton. Vi kommer inte att nå dit innan den gudomliga fullbordan av skapelsen, när Gud ska torka alla tårar från våra ögon (Upp 21:4), och när alla får tillgång till ”floden med livets vatten” och ”livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är till läkedom för folken” (Upp 22:1–2).

Ett annat svar är: Eftersom Guds rike har kommit nära genom Kristus (Markus 1:15) och eftersom Gud har fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda (1 Petrus 1:3), har vi all anledning att sträva efter och arbeta för rättvis fred. Oavsett vad! I denna ofullkomliga värld har vi begåvats med visioner och verktyg som ger fredsarbetet riktning och styrka. Vi är Guds barn och samtidigt Guds skapade medskapare. Vi känner till alternativ som världen kanske missar.

När världen sätter all sin tillit till vapnens makt, vet vi – tillsammans med Jesus och Paulus – att det finns tider då det är i svagheten som kraften blir störst (2 Kor 12:9–10). När världen säger att militär upprustning är en fredshandling, kan vi hänvisa till Martin Luthers distinktion mellan korsets teologer och härlighetens teologer. Härlighetens teologer är besatta av (Guds) härlighet och makt och ser därför världen genom ett filter av makt och ära. De kan kalla något för fred som inte är fred.

En korsets teolog kallar saker för vad de är, eftersom en korsets teolog har lärt sig att se Gud dold i Kristi lidande och förnedring på korset, och därför har ett speciellt sensorium för lidande och orättvisa. Korsets teologer kommer inte att kalla militär upprustning en fredshandling. De kommer att kalla det för vad det är: i bästa fall en upprustning av försvaret inför möjligheten att bli indragen i krig, i värsta fall en upprustning för aggression – inte fredsstiftande.

Luther gick så långt som att säga: ”Gud kan endast mötas på korset och i lidandet.” Det låter hårt i en kultur som är van vid fred. Men det klingade sant när en palestinsk präst och vän sa till mig för några veckor sedan:

I Gaza frågar människor inte: Var är Gud? De säger: Gud är vår enda tillflykt.
De frågar: Var är mänskligheten? Var är de som lade miljoner på att lära oss om mänskliga rättigheter? Var är de nu, när våra mänskliga rättigheter och vår värdighet tas ifrån oss?

Hyckleri är en synd. I dessa dagar kapas den kristna tron för att rättfärdiga uppenbar orättvisa mot de fattiga, migranter, människor med annan hudfärg, palestinier och andra som avhumaniseras. Detta är ett lackmustest för kyrkans ledarskap och för alla kristna: Hur praktiserar de/vi i ord och handling tron att alla människor är skapade till Guds avbild?

I detta behöver vi hederlig ekumenik. Rättvisa och fred måste omfamna varandra när kyrkans olika grenar talar om varandra, med varandra och samarbetar. Rättvisans och fredens kyss behöver också eftersträvas när människor av olika tro engagerar sig i fredsbyggande.

Och kom ihåg: Böner och ord räcker inte. Det krävs handling – både personlig och strukturell. Låt mig därför avsluta med att parafrasera en uppmaning som ofta tillskrivs Dietrich Bonhoeffer: Vi kan inte bara förbinda såren hos dem som fallit offer för orättvisans hjul; vi måste sätta käppar i dessa hjul.

ANTJE JACKELÉN
Svenska kyrkans ärkebiskop 2014–2022,
senior rådgivare vid Lunds universitet

Originalartikeln innehåller fotnoter. Se PDF.