Redan i Bibelns inledning visar människan sin destruktiva sida. Kain dödar sin bror. Är hans handling en direkt konsekvens av att hans föräldrar åt av frukten eller snarare ett tecken på bristande impulskontroll och en icke genomförd civilisationsprocess? Var människan ursprungligen god men blev ond eller är hon ond i sin omedvetenhet och behöver upplysas?
Just denna frågeställning hamnade i samhällsdebattens centrum under Upplysningstidens 1700-tal då de två franska filosoferna Voltaire och Rousseau drabbade samman. Voltaire drev linjen att människan behöver regler och upplysning för att tygla sina impulser, och att det är impulserna som är onda. Rousseau hävdade motsatsen, att det var just samhället med sina regler, sin kontroll över ägandet och hierarkiska strukturer som väckte ondskan i människan.
För oss som kyrka är denna fråga inte bara ett teoretiskt resonemang. Vi möter både människor som drabbats av ondska och människor som själva agerat ont. Frågan om vad ondskan beror på är därför central.
Under många år arbetade jag i skolans värld och samtalade ofta med 13-åringen som hatade sin klasskamrat och smidde planer för att skada hen. Då tänkte jag att Voltaire hade rätt. Regler och strukturer behövs för att tygla människans impulser.
Efter ett knappt halvår på Häktet Kronoberg har jag nu tvingats omvärdera min uppfattning. Jag möter män vars händer, munnar och hjärnor åstadkommit mycket skada. De har gjort onda ting mot andra. Är de onda? Är de män som fått för lite fostran och har outvecklade samveten? Är min uppgift som själavårdare att inskärpa Guds bud och rusta dem för en bättre navigering i det moraliska landskapet?
Jag träffar ca 10% av alla intagna så min erfarenhet är långt från heltäckande, men det jag hör i cellen är nästan alltid samma berättelse. Den stora majoriteten har ett välfungerande samvete. De vet mycket väl vad som är rätt och fel. De skäms. Skäms över handlingar och över liv som förspillts. Det är inte moralisk fostran som saknats i deras liv utan förmågan att leva efter denna fostran. Jag får lyssna till berättelser om längtan efter gemenskap, efter att bli sedd och få tillhöra en grupp, en längtan som varit så stark att den har övertrumfat all moral och lett till ond bråd död. Jag har fått lyssna till berättelser om förtvivlade försök att styra det egna beteendet men hur impulskontrollen gång efter gång sats ur spel när ilska, förtvivlan eller längtan efter rättvisa tagit över spakarna. Jag hör varje dag om en kärlek till mamma och ett ansvarstagande för hennes ve och väl som gör att sönerna varit beredda till både rån och mord.
Dem jag möter i cellerna på häktet är inte onda människor. Det är människor som inte lyckats navigera i livet. Och de kan inte så sällan själva sätta ord på ondskan. De allra flesta på häktet sitter i isoleringscell. De är inlåsta med sig själva 23 timmar om dygnet. Denna ensamhet är väldigt skrämmande de första veckorna. Ångesten fyller hela rummet. Men efter några veckor börjat något hända. Tystnaden och ensamheten är nämligen inte bara skrämmande. Den skapar också ett lugn som gör att de flesta männen börjar rannsaka sig själva. De skalar bort alla undanflykter och talar sant om det som hänt. Framför mig i cellen sitter män som vet vad som är rätt och fel, som har en längtan efter att göra gott, få ta emot och ge kärlek, stå på egna ben, tjäna pengar på lagliga sätt och bygga ett liv utan rädsla och våld. När vardagens krav och lockelser skalas bort, när bara människan blir kvar, är det en god människa som sitter framför mig. Jag behöver varken komma med moraliska regler eller skala av rustningen. Isoleringscellen har krossat rustningen, och moralen fanns där redan.
För mig har mötet med de intagna på häktet blivit till möten med det heliga i människan. Människan behöver inte göras om. Hon är god. Felet uppstår i mötet mellan människa och verklighet. Och det ger hopp. För om världens elände berodde på människans ondska, ja då vore all strävan förgäves. Om nu problemet sitter i den verklighet vi människor skapat, ja då finns kanske en chans att vi kan rätta till den.
ULF LINDGREN