Jag lyfter ögat mot himmelen. Och knäpper hop mina händer.
Till dig, o Gud, som är barnens vän, Min håg och tanke jag vänder.
Orden är hämtade ur psalm 515 i psalmboken från 1974 (nr 210 i nuvarande psalmbok). Jag är så pass gammal att vi började dagen med att sjunga en psalm till tonerna från tramporgeln som stod i hörnet av klassrummet i början av lågstadiet. Vi sjöng ur den psalmbok som vi fått av skolan, som jag fortfarande har kvar, och som var lika noggrant inplastad som alla andra skolböcker som låg under locket i träbänken. Jag minns fortfarande det lite väsande ljudet när fröken ihärdigt trampade på pedalerna för att få upp trycket mellan tangentslagen. Jag minns tydligt doften av psalmbokens blad. Det hände att vi fick önska en psalm. Jag önskade nästan alltid ”Jag lyfter ögat mot himmelen”.
Den här ledaren skulle kunna handla om de fysiska böckernas betydelse för bildning och utbildning, som en uppföljning av juninumrets tema. Den skulle kunna handla om gamla psalmers betydelse i en föränderlig värld. Eller så skulle den kunna handla om texter som förenar eller slår isär. Men istället vill jag skriva några rader om ordet ”håg”.
Ordet håg är gammalt och används knappt längre, mer än i ordspråk – att någon ”är glad i hågen” kan man trots allt fortfarande höra någon gång ibland. De flesta vet, eller anar av sammanhanget, att det betyder att var glad, upprymd eller på gott humör. Att ”ta Gud i hågen” vill jag minnas att jag hörde i kyrkan när jag var barn. Jag vet inte om jag förstod att det betydde att göra något, trots att man var rädd och osäker. Men kanske anade jag det, eftersom det känns som en rimlig förklaring idag.
Ordet håg är ett gammalt nordiskt ord som betyder sinne, tanke, minne eller lust. Att ha något ”i hågen” betyder alltså att komma ihåg, tänka på eller planera för något. Det vet jag med säkerhet att jag inte förstod när jag sjöng psalm 515 som barn. Men jag tyckte ordet var vackert och begrep ändå att det handlade om att vända sig till Gud. Som att be, fast med själen på nåt vis. Så vill jag minnas.
Jag har märkt att jag återkommer till de här orden allt oftare. Kanske har det med åldern att göra. Men jag tror inte att det bara är det. Jag tror att det beror på att vi omges av händelser, situationer och skeenden som gör att vi riskerar att bli håg-lösa. Som gör att vi riskerar att tappa modet, lusten och glädjen. Händelser, situationer och skeenden nära och långt borta. Jag tror att kanske fler än jag kan känna sig lite sliten i själen. Att slå världen ur hågen kan vara frestande, men är ingen lösning. Utan världen är ju inte heller vi.
Kanske är det därför orden från psalm 515 klingar allt oftare i mitt inre. För att den påminner om att lusten, kärleken och modet är motsatsen till den håglöshet som lite hotfullt hovrar över oss. Kanske gör orden sig påminda för att det är just precis håg som världen och vi behöver – lust, kärlek, mod och framtidstro. Och att det är just det som är vår själs urtillstånd. Att vi sätter vår håg till Gud och fortsätter tro på livet, varhelst det spirar. Och därmed låter Gud hugsvala allas våra sargade hjärtan.
Tack för allt gott du mig ständigt ger. Att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer. Än jag kan nämna och säga.
ULRIKA SVALFORS
