Kyrkan som plats för och källa till rättfärdiggörelse och djärvhet
Förra året ökade Svenska kyrkans medlemmar med ca 5 000, ett trendbrott vad det verkar. Glädjande på många sätt. Samtidigt talades det om en Jesustrend, inte minst bland unga. Också glädjande på sitt sätt. Robert Tjernberg menar att det är en form av väckelse (Kyrkans tidning 2026-01-16). Det må vara hur det vill med den saken, det är min övertygelse att kyrkan har en uppgift i vår tid. En uppgift som uppfattats av fler än tidigare. En uppgift som jag tänker stavas rättfärdighet och djärvhet.
Kyrkan behöver påminna om betydelsen av rättfärdiggörelse. Rättfärdighet uttrycker ett relationsförhållande mellan två parter. När förhållandet är som det ska vara, råder rättfärdighet. Gud har lovat älska och leda oss, vi lovar att tro och följa de ordningar som gäller i Guds rike. När vårt ömsesidiga förhållande fungerar så råder rättfärdighet. Om någon av parterna bryter avtalet så råder orättfärdighet.
När orättfärdighet uppstår hjälper det inte att bara försöka återgå till det som var tidigare. En relation kan aldrig upprättas genom att försöka göra ”rätt” på egen hand. För att rättfärdigheten ska återställas behöver den andre, behöver Gud, förlåta mig och förklara att ett rätt förhållande inträtt på nytt. Gud behöver rättfärdiggöra oss. Så att vi kan rättfärdiggöra varandra.
Bökigt. Jobbigt. Osäkert. Till och med ineffektivt kan tyckas. Så mycket enklare om det bara var att återgå till det man gjorde tidigare, utan att behöva be om nåd hos den man svikit.
Den glada nyheten är att Gud står redo att av nåd tilldela människan, oss, dig och mig rättfärdighet, och alla andra som uppriktigt längtar efter det. Gud har ställt människan i ett riktigt förhållande till sig själv genom Kristus. Det är faktiskt helt obegripligt. Men icke desto mindre vad vi tror. Vad Gud gjort är tillfyllest för att kunna reparera alla relationer.
Det är min övertygelse att kyrkan har en uppgift i vår tid.
Jag satt nyligen i samtal med en person i ledande position i en stor organisation när hen plötsligt utbrast: Jag önskar vi kunde visa lite mer djärvhet! I mitt stilla sinne tänkte jag att det där var nästan profetiskt i en biblisk mening. Vi behöver visa lite mer djärvhet. Och vi kan hämta kraft ur evangeliets budskap om Guds nåd och rättfärdiggörelse. Men för att det ska vara möjligt behöver samtidsmänniskans sorg, tvivel och brottning bli synlig och närvarande som det så insiktsfullt uttrycks redan i Augsburgska trosbekännelsen (kap XIV). Och samtiden blöder lite här och var.
Häromdagen kommenterade Fredrik Reinfeldt situationen i Minneapolis (TV4 Nyhetsmorgon 2026-01-24) där ICE-agenter placerats i syfte att stoppa och gripa personer som misstänks uppehålla sig i landet illegalt. De har befogenhet att använda dödligt våld ”om en person allvarligt hotar ICE-anställda eller andra, eller om personen begått en våldshandling”. Idag vet vi att de använder dödligt våld också i andra sammanhang. Reinfeldt menade att det här är diktaturens och de auktoritära ledarnas sätt att styra, genom repressioner utförda av polis och säkerhetstjänst. ”Det är så här man dödar en demokrati”, menade han.
Protester mot ICE-agenters agerande i Minnesota har emellertid inte låtit vänta på sig. Människor går ut på gator och torg för att sätta ord på sitt avståndstagande: ”Det som händer är totalt orättfärdigt och orättvist och skadligt för vårt samhälle, för våra familjer och barn.” ”Det är inte oss de letar efter, så vi måste vara de som kliver in och säger ifrån.” Modet, djärvheten, att protestera springer ur det orättfärdiga i samtidsmänniskans sorg och brottning. En orättfärdighet som blir tydlig i relief mot Guds rättfärdighet och nåd.
Det är min övertygelse att kyrkan har en uppgift i vår tid. Kyrkan som plats för och källa till rättfärdiggörelse och djärvhet. Som kyrkfolk är det vår uppgift att våga vittna om det vi ser och hör, från predikstolen, på kyrkbacken, på gator och torg. Vi behöver kliva in och säga ifrån, eftersom det inte är oss de letar efter. Vi behöver blottlägga samtidens sorg, tvivel och brottning. Vi behöver gestalta rättfärdiggörelsen.
För demokratins skull. För samtidens skull. Och för Guds skull.
ULRIKA SVALFORS