Det talas mycket om unga män och om tro. I våras gick kyrkoherde Hillevi Uddenfeldt, ut med en spaning. Det handlade om en anad tendens, nämligen att ett ökat antal unga män som söker religion samtidigt efterfrågar konservativa könsroller och drivs av en tveksam människosyn. Frågan som följde var, hur hanterar vi som kyrka det här? Många delade Uddenfeldts iakttagelser och farhågor. Samtidigt var det många som tyckte att kritiken var obefogad och felaktig. Kyrkans tidning spetsade till det hela och debatten vinklades olyckligt till att handla om huruvida unga män överhuvudtaget ryms i kyrkan eller ej. Ingen hade någonsin påstått att de inte gör det.
Härom veckan publicerade tidningen ETC en artikel som tar upp att ortodoxa församlingar i Sverige växer till följd av en rad konvertiter (ETC 2026–10–17). Artikeln påstår att en del av konvertiterna utgörs av män som tröttnat på publikfriande frikyrkor medan andra söker sig dit av politiska skäl. Enligt tidningen rör det här sig om högerextrema män som hyllar trad wife-idealet och som ett led i avståndstagandet från islam tycker att det är en synd att äta kebab. Det intressanta med den här artikeln är att den avslöjar att det inte bara är så kallat ”liberala kristna” som oroas över den här konservativa trenden. Även många av de ortodoxa församlingarna beskriver nämligen denna ”trend”, som bland annat spätts på av influencers som Andrew Tate och Charlie Kirk, som ett problem. Den tro som dessa män söker är nämligen sällan särskilt teologiskt förankrad. Istället rör det sig om, vad jag definierar som, extrema former av nyandlighet vars syfte är att stärka det egna (manliga) jaget på bekostnad av andra människors välbefinnande. Om detta är en konservatism är den därför varken teologisk eller ideologisk. Istället präglas den av, vad som kan definieras som, en nyliberal och identitetspolitisk jakt på det egna jagets förverkligande men i avsaknad av de gemensamma visioner som en förankrad kyrklig lära och en god teologi behöver bäras av.
I debatten har man ibland efterfrågat de här männens egna röster. Vilka är de egentligen och vad säger de själva? I det här numret av Svensk Kyrkotidning redogör Elin Engström för mötet med några av de unga män som söker sig till församlingen där hon själv är verksam. I sin artikel drar hon några viktiga slutsatser. Bland annat påminner hon oss om att unga män som söker sig till kyrkan är långt ifrån en enhetlig grupp.
Så är det naturligtvis och här tror jag att vi behöver vara vaksamma. Inte bara på de konservativa männen utan också på oss själva. Dels för att inte låta denna fråga drivas av en rädsla för det främmande och det annorlunda (jo, även progressiva kristna har sådana rädslor). Dels därför att jag tror att den konservativa trend som har uppmärksammats behöver tas på allvar. Jag menar att nyckeln och svaret på hur vi som kyrka har att hantera de här frågorna är teologi. Teologin kan hjälpa oss till urskiljning och analys av de konsekvenser en tro får. Alldeles för länge har stora delar av Svenska kyrkans församlingar behandlat teologin styvmoderligt och som ett särintresse bland andra saker ”man kan vara bra på”. Det märks inte minst i motionen till kyrkomötet om att kunna specialutbilda präster genom att undanta dem från delar av den teologiska utbildningen.
Men teologin är inget särintresse. Teologin är grundläggande för all kyrklig verksamhet. Därför är förmågan till teologisk analys och reflektion nödvändig för att motverka den logik som låter oss behandla tron som ett valbart åsiktspaket som stärker oss själva men utan att behöva ta ansvar för de konsekvenser den egna tron för med sig för andra. Genom att vara teologiskt förankrade kan vi urskilja, guida och vägleda oss själva liksom de människor som söker något att hålla sig i när världen tycks bli alltmer kaosartad. Endast genom en sådan förankring kan vi stå emot den samhällsnarcissism som vill få oss att verka för att stärka det egna på bekostnad av andra. En sådan hållning är nämligen en dålig teologi.
JENNY KARLSSON