När sanningen går upp för mig kan jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull. Det går flera dagar.
Vad händer med vårt tänkande när vi tvingas låta allt det andra—det som inte är Gud eller människa—komma till tals? När vår relation till tingen, växterna och djuren förändras, hur ändras då vår idéhistoria, vår kultur, vår tro? Det är frågor som Petra Carlsson ställer och diskuterar i denna artikel utifrån en alltmera alarmerande klimatkris.
Vid närmare eftertanke vet jag inte om jag någonsin hört en kollega uttrycka att det den mest av allt önskar att människor kunde få uppleva är den fantastiska känsla en högmässa i Svenska kyrkan kan ge. Har du?
Är det rimligt att i vår tid fortsätta revidera och utöka psalmboken? Kommer boken som bok att överleva, eller har den spelat ut sin roll?
Att fira högmässa en söndag klockan elva är tidskrävande. Det vill säga, det kräver ett eget tempo. Man måste lämna smartphone-tempo och TV-hastighet i vapenhuset.
Var får vi näring för våra drömmar om frälsare, om kärlek och idealsamhällen idag?