Inte sällan talar vi om Svenska kyrkan som en kyrka i ständig reformation. Vad gör det med vår självbild som kyrka att vi talar om oss själva som en kyrka i ständig reformation? Visst kan det kännas hippt och modigt, men faktum är att det försvårar vårt eget arbete i att särskilja det som är tradition och liv och det som är kärnan när vi rör oss i ytterkanterna. Den ständiga reflektionen framåt måste stå med ena foten bakåt.

Att högtidlighålla historiska händelser kan vara tvetydigt. Det kan tjäna som en påminnelse om vad som en gång skedde och om en utveckling fram till nu. Men om det inte blir ett avstamp mot framtiden är det samtidigt meningslöst. Att minnas något som skedde för 500 år sedan har sina fallgropar om vi inte står read more »

Min fru är präst, och därmed är jag den moderna tidens prästfru. Prästmaken. Jag har funderat över vad det innebär. Hon får stå framför en död människa och inför de anhöriga uttala den djupa frasen ”Av jord är du kommen. Jord ska du åter bli.” Men hur unikt är det för mig, som prästens make? read more »

Jag menar att både reformationen och upplysningen är avgörande för mycket gott som vi också har uppnått i vår tid, inte minst det mått av jämlikhet som vi hittills åstadkommit.

Tillsammans kan vi åstadkomma en start på det kunskapslyft och den bildningsreformation som vår kyrka och vårt samhälle behöver.