Artikel

Ekumenik och religionsdialog – hur hänger de ihop?

I mitt arbete som stiftsadjunkt för religionsdialog märker jag att många har svårt att skilja på ekumenik och religionsdialog. En del tolkar ”religionsdialog” som intra-kristen dialog, möjligen för att tanken inte föresvävat dem att vi skulle ha relationer till icke-kristna samfund, andra förväntar sig att jag ska ha kunskap om andra kyrkor – företrädesvis de mer ”exotiska” från en utomeuropeisk kontext.

Och visst finns det gemensamma drag mellan den interreligiösa och den intrareligiösa dialogen – men jag tänker ändå att det är viktigt att dels hålla isär dem, dels reflektera över hur de hänger ihop. Ibland används uttrycket ”den större/vidare ekumeniken” om religionsdialogen – men Kyrkornas Världsråds dokument om relationen mellan ekumenik och religionsdialog Called to dialogue, Interreligious and Intra-Christian Dialogue in Ecumenical Conversation avråder från det språkbruket. Begreppet ekumenik är i sig själv mångtydigt, men bör reserveras för dialogen mellan kyrkor – i det aktuella dokumentet används för klarhetens skull ”intra-Christian”. (Beträffande begreppen religionsdialog och interreligiös dialog använder jag dem synonymt i denna artikel, och ser inte att det finns någon allmänt accepterad betydelseskillnad mellan dem.)

Om man jämför Sveriges kristna råds dokument Tio tumregler för god ekumenik och Kristna i möten med människor av annan tro (som också innehåller tio punkter) blir skillnaden tydlig. Den första av de tio tumreglerna har rubriken ”Bygg på gemensam tro” och tydliggör att ”ekumeniken utgår från vår gemensamma tro på Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare”. En konstitutiv gemensam nämnare, och det övergripande målet om kyrkans (synliga) enhet vägleder ekumeniken. Så är det inte med religionsdialogen. Den har inte som mål att alla religioner ska förenas till en enda, även om det är en vulgäruppfattning som senast vädrades i en motion från SD till årets kyrkomöte. Inte heller finns en tydlig gemensam utgångspunkt – det kan variera beroende på kontexten. Olikheterna står snarare i fokus i religionsdialogen, att erkänna olikheter, söka förståelse av ”den Andre” och därigenom också en djupare förståelse av den egna identiteten – men också att arbeta tillsammans för fred och rättvisa.

Förenar och utmanar

Om Jesus är den som förenar oss i den ekumeniska dialogen, så utmanar han oss i den interreligiösa. Förutom att vi måste reflektera över bibelord som ”ingen kommer till Fadern utom genom mig” ställs vi inför frågan om vi kan låta andra ha en egen relation till Jesus utanför den kristna förståelsen. Det har de ju nämligen ofta: som profet i islam, avatar i hinduismen, och för judar som lyckats komma över sin högst förståeliga aversion mot allt kristet, en skriftlärd i den rabbinska traditionen. Kan vi förstå det genom Joh 14:2 ”i min faders hus finns många rum”, eller vill vi avvisa det som heresi?

Och hur tänker vi treenigheten ur religionsdialogsynpunkt? Å ena sidan ett exklusivt kristet trosinnehåll – å andra sidan en bild som inbjuder till dialog: Called to Dialogue skriver:

As Father, son and Spirit, God the Holy Trinity lives in a pattern of interdependence, mutual giving and incessant dialogue in which we are invited and enabled to participate. In different ways, intra-Christian and inter-religious dialogue both share in this Trinitarian dialogue.

Religionsdialogen är en ny arena för ekumeniken – i interreligiösa råd och andra interreligiösa sammanhang möts ju kristna från olika kyrkor. Religionsdialog är också ett nytt ämne för det ekumeniska samtalet – KV-dokumentet jag refererat till ovan är ett uttryck för detta. En sak som skiljer SKR:s ”Tio tumregler…” från ”Kristna i möten…” är att den senare har bibelord som underbygger samtliga punkter. Religionsdialog (till skillnad från ekumenik) är alltså något som ännu är så kontroversiellt att SKR ser behovet av att visa att det är bibliskt förankrat.

Skiljelinjerna går inom kyrkorna, men det finns också tydliga skillnader mellan de olika traditionerna. Exempelvis har det i Sändaren under de senaste månaderna försiggått en debatt om Equmeniakyrkans interreligiösa engagemang kontra mission bland muslimer, och inte heller i Svenska kyrkan är det självklart för alla att instämma i ärkebiskopens maning att se religionsdialogen som en del i kyrkans kärnverksamhet.

Katolska kyrkan kan sägas ha visat vägen från Nostra Aetate och framåt, men de kyrkor som är anslutna till KV är också i stort sett positiva till dialogen. Bland de evangelikala är tveksamheten större. Dock har såväl Evangeliska Världsalliansen som KV och Påvliga rådet  för interreligiös dialog ställt sig bakom dokumentet Kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld som skriver att ”det kristna vittnesbördet i en pluralistisk värld innefattar dialog med människor av annan tro” och rekommenderar kyrkorna att ”bygga relationer i respekt och förtroende med människor från alla religioner” samt ”samarbeta med andra religiösa gemenskaper som är engagerade i interreligiöst försvar av rättvisa och det gemensamma bästa”.

Såväl KV som Europeiska Kyrkokonferensen och Borgågemenskapen har publicerat dokument som uppmanar till religionsdialog – de finns samlade i SKR:s skrift Religionsmöte. Ekumeniska dokument. Det kan vara viktigt att känna till dessa om en konfronteras av människor som påstår att religionsdialog bara är något som liberalteologiska svenskkyrkliga snöflingor vurmar för.

Önskan om interreligiöst samarbete kan ibland ställa till det i den lokala ekumeniken. Det finns exempel på hur kyrkor som är negativa till religionsdialog hotar att hoppa av det kristna rådet om en annan kyrka (läs Svenska kyrkan) inleder organiserat interreligiöst samarbete. Då kan det ligga nära till hands att vilja värna om de existerande ekumeniska relationerna, som kan vara frukten av många års tålmodigt arbete. Där kan det vara till hjälp om kommunen bjuder in till ett interreligiöst råd, då initiativet kommer utifrån, och inriktningen tydligt sägs vara att diskutera samfundens roll i samhällsbygget och inte samtal i lärofrågor.

”Non-theological factors” var ett buzzword när jag pluggade ekumenik, och till den kategorin hör relationen mellan muslimer och kristna från Mellanöstern, som försvårar det interreligiösa arbetet i många församlingar, inte minst de senaste fem åren då människor med färska erfarenheter av IS terror kom till vårt land. Att bemöta argumentet ”ni är så blåögda, men vi vet hurdana dom är” på ett klokt sätt är en svår men viktig uppgift. Insikten att detta till stor del handlar om icke-teologiska faktorer och att exempelvis shiamuslimer var lika utsatta som kristna för IS attacker, kunskap om islam och erfarenhetsutbyte med församlingar där dialogen fungerar kan vara till hjälp.

Det gemensamma

Till slut något om det som ekumenik och religionsdialog har gemensamt. I ”Tio tumregler” och ”Kristna i möten” blir det tydligt att förhållningssättet i all dialog är detsamma: att låta var och en definiera sig själv, att tala sant om varandra, och att ”jämföra lika med lika” – inte kontrastera det bästa i ens egen tradition med det sämsta i den andra.

Att verka tillsammans för fred, rättvisa, omsorg om skapelsen och samhällets bästa är också något som lyfts fram i de båda dokumenten från SKR. En klassisk uppmaning i den ekumeniska rörelsen är att inte göra något på egen hand som kyrkorna kan göra tillsammans. Detsamma skulle kunna gälla det interreligiösa samarbetet, även om fältet för samarbete där är mindre, och främst rör samhällsengagemanget. Vi firar inte gemensamma gudstjänster eller går ut och evangeliserar med andra trosbekännare. Däremot kan vi bjuda in varandra till våra religiösa högtider, och samlas kring högtider som sammanfaller i tid och/eller tematik. Ett exempel är de ljusfester som infaller på senhösten: diwali, chanukka och advent – där vi tillsammans kan reflektera över vad som är gemensamt och vad som är unikt för dessa högtider.

Det kan också påpekas att såväl religionsdialogen som ekumeniken har rottrådar i missionskonferensen i Edinburgh 1910. Insikten att konkurrensen på ”missionsfälten” skadade trovärdigheten i budskapet ledde till önskan att samarbeta. I samtalen på konferensen möttes också de som funnit något värt att respektera i de religioner de för första gången mötte. Den som vill sätta dialog i motsättning till mission bör begrunda att det var just i mötena med människor av annan tro i missionsverksamheten som incitamentet till att förstå och lära av dem uppstod.

Om vi är medvetna om att ekumenik och religionsdialog har olika utgångspunkter och olika mål så behöver vi inte sätta dem i motsättning, utan kan låta dem befrukta varandra. Den interreligiösa rörelsen kan lära av den ekumeniska rörelsens långa historia. Religionsdialogen ger ekumeniken en ny arena, ett vidare sammanhang och nya frågor att samlas kring. Jag rekommenderar de citerade dokumenten, inte minst det från Kyrkornas världsråd, för gemensam läsning och reflektion!

HELENE EGNELL
TD

Originalartikeln innehåller referenslista. Se PDF för dessa.