Krönika

Reformationen som förlorarnas historia?

Reformationens 500-årsdag skulle inte ”firas” hette det, utan ”minnas”. Det var en god tanke, men en snabb googling visar att det minsann firats och firas runt om i världen. Det är sällan en god idé att fira en historisk händelse. Minnas, ja. Försöka förstå, visst. Men när vi firar något glömmer vi så lätt historiens komplexitet och projicerar diverse idéer som vi för stunden tycker är goda bakåt i tiden.

Det gäller inte minst reformationen, denna i högsta grad okontrollerade sprängning av den medeltida världen. Att fira denna händelse okritiskt är inte värdigt en kyrka som vill ta historien på allvar. Att de nordiska lutherska kyrkorna räknar denna händelse som viktig i sin historieskrivning är klart, men när man börjar tillskriva reformatorerna idéer som de aktivt motarbetade (som demokrati och kritiskt tänkande) så gör man stor skada på sig själv och andra.

Ja, Luther och de andra reformatorerna påtalade allvarliga missbruk i den senmedeltida kyrkan. Ja, kyrkans makt hade blivit för stor och korrupt. Men vi måste vara ärliga med att reformationen producerade en rad riktigt dåliga idéer (som tvåregementsläran som fortsätter skapa förvirring, och det fullständigt obibliska skiljandet på rättfärdiggörelse och helgelse som utmärker luthersk lära och praxis) och ledde till att samhället blev mera totalitärt och patriarkalt. Att detta sedan så småningom åstadkom en reaktion som inte sällan lät sig inspireras av reformatorerna är också sant, men visar snarare på historiens komplexitet än på någon entydig ”nytta” som reformationen förde med sig.

Det är naturligt att åsikterna skiftar om hur man skall värdera reformationen och Luthers teologi. Men oberoende av var man själv står önskar jag att vi kunde enas om en grundläggande princip i ljuset av ekumenikens landvinningar: att vi inte mer beskriver vår egen historia utan att ta i beaktande hur den historien ter sig i våra icke-lutherska kristna syskons ögon.

Det innebär att den lutherska kyrkan inte tar äran åt sig för den religionsfrihet som t.ex. baptister kämpade och led för (inte sällan mot det lutherska prästerskapet). Eller att vi inte okritiskt anammar Luthers kritik av den medeltida teologi som våra katolska vänner i högsta grad lever av.

Vi skriver vanligen vinnarnas historia. Det är sällan bra historieskrivning, och speciellt farligt för en kyrka. Som kristen kyrka är vi förpliktade att snarare ta mönster av det judiska folkets sätt att skriva sin historia i Bibeln. Den berättelsen utmärker sig av att den i mångt och mycket är förlorarnas historia, där Guds vägar om och om igen kontrasteras med folkets olydnad. Judarna förstår sig som ett folk som började som slavar, och det gick mestadels utför därifrån! Det finns i Israels historia ingen guldålder att återvända till. Också David beskrivs som syndare, liksom hans son Salomo. Historien beskrivs som händelser som följer av att människor inte lever så som Gud vill. All nåd kommer från Gud, inte från det förflutna.

Det finns inget rum för en triumfatorisk berättelse om kyrkan, det vore att reducera kyrkan till ännu ett mänskligt rike som tummar på sanningen för att föra fram sig själv. Kyrkan intresserar sig av sin historia minst lika mycket för att lära sig av sina misstag som för att finna mönster att hålla fast vid.

Hur skulle en berättelse om reformationen se ut med ett sådant perspektiv? Hur skulle en kyrka som med sådan historieskrivning ser reformationen som sin nyckelhändelse bete sig?

PATRIK HAGMAN

TD, Åbo Akademi