»Jag tror vi har något att lära av prästerna i Ramallah«
För några år sedan berättade en luthersk präst i Ramallah för mig hur förlovningsfesterna hade blivit allt mer påkostade, samtidigt som allt fler fått det ekonomiskt kärvt på Västbanken. Det hade gjort att förlovning blivit en klassfråga. Många kände sig tvungna att avstå från att förlova sig när de inte hade råd att leva upp till de upptrissade förväntningarna på festligheterna. Det slet på ett redan hårt prövat samhälle. Det bekymrade honom och de andra prästerna, som beslutade sig för att säga ifrån: väljer man att ha en påkostad förlovningsfest, då ställer ingen präst upp. Det fick effekt.
Jag brukar tänka på den berättelsen när dopfamiljer hyr in sångare och musiker till dopgudstjänsten, också när den är i kyrkan, och arrangerar påkostade bjudningar. Min erfarenhet är att det händer allt oftare. Tar de banklån till dopen, som till vigslarna? Är det därför jag så sällan träffar på dopfamiljer som bor i hyreslägenheter eller är ensamstående, som inte är mitt i jobb- och bostadskarriären?
Sommaren 2013 erbjuds konfirmationsläger i skärgårdsmiljö med motorbåts-, golf- och tennisutbildning. Pris: 19 195 kronor, ”ifall ni är medlem i Svenska kyrkan och betalar kyrkoskatt” (annars blir det ett påslag på 7 000). Det går redan att anmäla sig till nästa års läger, då kostar det 19 595. Målgrupp: ”alla de som ska konfirmeras och vill vara med på ett roligt läger”. ”Alla”?
Ett extremt exempel kanske, men Sveriges utveckling mot växande ojämlikhet har varit rekordartad de senaste två decennierna. 1995 var Sverige OECD:s mest jämlika land. I dag är mer än dussinet OECD-länder mer jämlika. Visst, de i flesta i Sverige har fått det ekonomiskt bättre, den rikaste tiondelen till och med mycket bättre. Men det gäller lång ifrån alla. Sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer har fått det sämre, mycket sämre. Den redan tidigare minimala dagpenningen för asylsökande har inte höjts sedan 1994 (!). Andelen relativt fattiga i Sverige, det vill säga de som har en inkomst lägre än 50 procent av medianinkomsten och har det riktigt tufft har mer än fördubblats. Enligt Rädda Barnen lever nästan en kvarts miljon barn i familjer som inte har råd med det mest nödvändiga. Jag ser det också själv i vardagen, i min segregerade hemstad Uppsala. I området där vi bor har 13 procent av barnfamiljerna försörjningsstöd, familjer där ett sommarpass på Fyrishov-badet för 325 kronor/barn bara är något att drömma om. I grannområdet har noll procent av barnfamiljerna försörjningsstöd. En liten åker skiljer två helt olika verkligheter åt. Ändå finns det områden och städer med än mer halsbrytande skillnader – och de ökar.
Segregationen, klyftorna och åtskillnaden mellan människor, blir allt påtagligare också i skolans värld. När Ronnaskolan i Södertälje fick ny rektor för två år sedan fanns det tre nior. Rektorn la märke till att i två klasser var alla svarthåriga och i en var alla blonda. Det visade sig att föräldrarna till de blonda barnen hade krävt att deras barn skulle få fortsätta den sammanhållna klassen från förskolan. ”Det var en av de första sakerna jag ändrade på”, berättar rektorn i Dagens Nyheter 3/6. ”Det förde med sig att de svensktalande eleverna flyttade till andra skolor, en effekt av det fria skolvalet. I år har vi 25 svensktalande elever i nian, nästa år är det bara tre”. Ännu en konsekvens av medelklassens ständiga valmöjligheter i ett samhälle som allt mer blivit en marknad. Ett samhälle, en marknad, där långt ifrån alla räknas med i ”alla”.
Jag tror vi har något att lära av prästerna i Ramallah.