»Somliga människor sätter en ära i att vara naiva.«
Någon gång under hösten drömde jag att jag satt vid ett bord tillsammans med medarbetare för tidningen Dagen och jag frågade: ”Men vad menar ni egentligen med ’den’ kristna erfarenheten?”. Jag minns inte om jag fick något svar, jag vaknade troligtvis innan. Nu handlade nog drömmen mer om mig själv än om just denna tidning, men frågan är aktuell och scenariet skulle kunna utspela sig på ett flertal sätt.
Terrorattackerna som skedde i Paris och Libanon i november tycks på många sätt ha gett flera av oss anledning att ställa frågan: vad menar vi med religiositet? Paris kyrkoherde, Tanja Kamensky, fick dagen efter attackerna den något grumliga frågan av SVT:s nyhetsankare: ”Hur ser du som är religiös på dessa attacker som har skett i religionens namn?” Vänta nu? Finns det något annat sätt att se på dessa attacker än med avsky och vämjelse? Kyrkoherden svarade klokt och hänvisade till eftertanke utan förhastat svar att naturligtvis är det fruktansvärt. Även om nyhetsankaret inte uttalade det, så fanns frågan underförstådd: ”Så, du som religiös är inte som oss, men inte heller som dem?” Muslimer, och uppenbarligen alla religiösa, uppmanas att ta avstånd från extremismen och fundamentalismen. Det måste vi göra. Vi måste alla, religiösa som ickereligiösa, visa enhet mot dödandet och våldet. Samtidigt skaver något i mig: ”Vi är inte som dem”. Har detta ställningstagande någonsin varit fruktbart? I USA, där jag befunnit mig under hösten, är den kristna evangelikala högern på skrämmande offensiv inför nästa års presidentval. De rättigheter vi vant oss vid som självklara, som kvinnans rätt till sin egen kropp, abort och preventivmedel, är äventyrade. Vi måste ta avstånd från denna konservativa politik uttrycker min släkting, som är övertygad demokrat, och jag håller med. På samma sätt uppmanades i en artikel på Seglora Smedja att vi måste ta avstånd från konservatismen, som oroväckande är på frammarsch även i Europa, om än på ett annat sätt än i USA. Men, när blir själva avståndstagandet i sig svart-vitt, eller rent av mobbing? När gör rädslan för beröring av detta vi tar avstånd ifrån att vi tillskriver människor åsikter och sätter dem i fack som de själva inte känner igen sig i? När blir rädslan för att själv förknippas med de fundamentalistiska så stor att självgodheten blir den tillflykt där ond ställs emot god av bara farten? Sker det när en 22-årig helt vanlig kille hängs ut med bild och namn och jagas genom hela landet? Eller när en 23-åring på väg från gymet tvingas att öppna sin sport-väska med träningskläder, för att lugna en hel tunnelbanevagn? Denna olyckliga polarisering leder till två saker som jag ser det: Dels missar vi att de destruktiva strukturerna av kvinnohat och människoförtryck också finns i de egna leden, dels att det bidrar till en marginalisering av ”dem” som inte fullt passar in hos ”oss”, vilket i förlängningen gynnar de extremistiska grupper som alltid tycks ha utrymme och plats för den som känner sig utanför.
Somliga människor sätter en ära i att vara naiva. Ofta är dock naivitet något som mest handlar om rädsla för att fläcka ned sitt eget yttre och gynnar de strukturer som tillåter att mobbing, utfrysning och polarisering kan fortgå. ”Låt oss inte bidra till polariseringen” manade ärkebiskop Antje Jackelén i Svenska Dagbladet dagen efter terrorattentaten. ”Låt oss verka för just det som IS och extremisterna finner så hotfullt: En enda värld, en enda mänsklighet”. Ja! Det finns en risk i vår goda välvilja att bidra till en bättre värld att vi i all hast faller in i mönster av att ställa ond emot god, bra religion mot dålig religion och i slutändan bra människor mot dåliga människor. Det finns ett behov och en nödvändighet av att bryta med våldet genom avståndstagande från religiös extremism. Det finns också ett djupgående behov och nödvändighet av att kunna lyfta upp destruktiva strukturer till ytan för att kunna bryta med ett långvarigt och djupgående förtryck i de egna leden. Samtidigt skaver det och stör mig att det leder oss alldeles för lätt till att säga: Vi är inte som dem. Och detta, mina vänner, detta måste vi vara vaksamma och inte naiva inför.