Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. (Ef 6:13–17)
Jag måste erkänna att bibelorden från Efesierbrevet aldrig har tillhört mina favoriter. Det är för mycket krigsmetaforik, för mycket våldssymbolik för mig. Och våld kan aldrig med våld fördrivas. Så förstår jag evangeliet. Ändå är det just dessa ord som dykt upp i mig de senaste veckorna. Och jag mediterar över Predikarens vishet att allt har sin tid. Kanske, kanske har tiden kommit för Guds rustning?
Vi lever i en tid då makten kan åberopa alternativa fakta, en tid då presidenter framförallt kommunicerar via twitterkonton. Vi lever i en tid då det tycks bli allt svårare att tänka längre bort än till sin egen Armanikostym. Nya gränser dras, dörrar stängs, kulturer dräneras på intellektuellt kapital, självkritik och normkritik lyser alltmer med sin frånvaro och arkaiska mönster och typifieringar återetableras. Det är en skrämmande tid på så många olika sätt.
Mitt i allt detta är jag lyckligt lottad, jag har samhällsengagerade kollegor. Det går nästan inte en dag utan att vi bearbetar trumpifieringen – fejknyheter, lögner, förolämpningar, förnekanden av tidigare uttalanden. Men ärligt talat, jag är skräckslagen och halvt paralyserad. För första gången i mitt vuxna kristna liv, undrar jag om det finns skäl för hopp? Men så besinnar jag mig. Jesus påstod aldrig att min världsbild eller min känsla avgör världens öde. Han påstod heller aldrig att paradiset redan är här, för någon. Däremot sa han: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. (Joh 14:27)
Och jag tänker – det vi behöver nu är en moralisk upprustning på bred front. Nu är tid att spänna på sig sanningen som bälte och klä på oss rättfärdighetens pansar. Vi behöver sprida det goda budskapet om fred och om att kärleken räcker längre än till oss själva. Kanske läsare av SKT inte drabbas av detta behov i första hand, men i övrigt finns det mycket som tyder på en skriande brist både långt borta och alltför nära. Det tycks finnas en skriande glömska och, Gud förbjude, en medveten förvrängning av fakta. En fysisk påtaglig glömska av insikter som krävt långt och hårt arbete med oss själva och med våra världsbilder och vår människosyn för att komma dit vi längtade. Var tog de mänskliga rättigheterna vägen?
Det krävs en moralisk upprustning över gränser, över tro, över politisk ideologi, ja över alla gränser som vi människor någonsin satt upp för att skapa oss en förment trygghet. Rädslan bryr sig inte om dessa gränser, makt som styr med skräck utnyttjar dem. Hoten skvätter urskiljningslöst över hög som låg. Alltså måste vi mobilisera oss på liknande sätt.
Nu är inte jag någon som står på barrikaderna. Andras blickar på mig gör mig i det närmaste stum. Min plats är steget bakom, jag flåsar gärna den tvärsäkra i nacken med tangentbord, analyser och lågmälda samtal bortom strålkastaren. Och vi är flera som skyr de stora samlingarna, det uppdrivna tonläget. Jag är oändligt tacksam för er som orkar och kan, och som går främst i ledet. Men också vi som inte är bekväma där behöver bidra. Vi är i ett läge där vi alla behöver bidra. Nu är inte tid att fega ur. Nu är tid för det stora modet.
Här är min plan: Låt oss använda 2000 år av teologisk reflektion och utveckling, väl grundat i vår Heliga skrift och vår Skapares och Frälsares nåd och barmhärtighet. Låt oss alla, från och med nu, bli teologer i det till synes icke-teologiska. Låt oss bli exegeter, systematiker och sociologer i vår vardag. Låt oss bli exegeter – och säga något källkritiskt minst en gång varje vecka. Låt oss bli systematiker – och säga något dogmkritiskt minst en gång varje vecka. Låt oss bli sociologer – och säga något maktkritiskt minst en gång i veckan.
Och vi ska göra det enligt god teologisk sed. Vi ska göra det konstruktivt – se till att det syftar framåt mot Guds rike. Vi ska göra det generöst – vi ska tolka den andre så välvilligt vi kan. Vi ska göra det genom aktivt lyssnande – vi ska inte bara lyssna utan också försöka höra det som finns där bakom orden, runt orden, framför orden.
På så vis tänker jag att vi kan öva upp vår och andras handlingskompetens i en svår tid. På så vis tänker jag mig att vi kan sprida evangeliet och skapa förutsättningar för en moralisk upprustning för oss själva och varandra. Jag tror faktiskt det är enda vägen. Det finns ingen stor radikal gest (läs man) som kan rädda oss nu. Det är många bäckar små som krävs, från otaliga människor som vägrar låta sig styras av rädsla. Det gäller att få fatt i modet, för det här är på riktigt, det är riktiga krafter som får våra hjärtan att svikta. Så låt oss andas in och andas ut, i lugn takt.
Låt oss andas in, läsa bibeln, och andas ut med en källkritisk tanke. Låt oss ställa en liten fråga, en enkel undran – var har du fått det ifrån? Och så tillsammans prata om twitter som informationskälla, om bloggar och Aftonbladets löpsedlar. Låt oss prata om vems intressen vilka texter återspeglar. Det behöver inte vara högljutt, det räcker med att lufta en undran.
Låt oss andas in, be en bön, och andas ut i en maktkritisk gest. Kanske utmana den till synes rasistiska tanken genom att flytta på kaffekoppen, lyfta på ögonbrynet, inte nicka som medhåll (det här är extra svårt för oss som gärna vill bekräfta andra människor). Kanske vi rentav kan drista oss till att skaka lätt på huvudet eller på annat sätt visa med kroppen att vi inte delar uppfattningen eller åtminstone finner det som uttalats en smula problematiskt.
Låt oss andas in, ta emot nattvarden, och andas ut i en utmaning av samtidens dogmer. Idéer som blivit till påståenden, ståndpunkter, som få ifrågasätter. Samla information, ta reda på statistik (t.ex. http://www.scb.se/) och låt ett inslag per möte handla om att bemöta klyschor med hjälp av detta. Samtala om vad forskning säger i relation till utropstecken på twitter. Genom ringar på vattnet blir vi alla mer rustade att möta tyckanden med välgrundad kunskap.
De av oss som är välsignade med en rasismbefriad omgivning får inte glömma att våra vänner möter andra vänner som möter ytterligare vänner. En händelse som kan upplevas som att slå in öppna dörrar, kan i slutänden låsa upp galler för en människa vi inte visste fanns.
Låt oss till sist inte glömma att dela alla goda tips och berätta om när vi lyckades vända ett samtal. Vi behöver också delge varandra när vi misslyckas, även om det är så mycket svårare. Rädslans maktutövning vill få oss att isolera oss, att dra oss tillbaka och stänga vår dörr. En ensam rädd människa är så mycket lättare att styra än en öppen och trygg grupp av individer som vet sitt värde. Så använd församlingens hemsida, skriv i församlingsblad, blogga – och glöm inte att twittra! Vi må vara skrämda, men inte tysta.
Jag tror att vi alla måste hitta vårt sätt, men jag tror på källkritiken, dogmkritiken och maktkritiken så länge den är konstruktiv, generös och aktivt lyssnande. Då kan vi flytta berg, tillsammans. Och bara tillsammans.
ULRIKA SVALFORS