»Ni behövs, ni är så viktiga, ni har ett viktigt uppdrag!«
I september är det kyrkoval och vi är många som är stolta över att tillhöra en demokratisk folkkyrka. Andra anser att kyrkan bör styras på andra sätt. Kanske med ett andligt ledarskap, skiljt från världsliga intressen. Och ja, det blir olyckligt i de fall partipolitikens agendor alltför mycket spiller över i församlingen och när tro, lära och teologi hamnar i bakgrunden. Men skulle vi egentligen vilja ha något annat styrelsesätt? Möjligtvis kunde biskoparna ges lite mer makt för att värna om en dubbel ansvarslinje på riktigt och på så vis balansera upp med ett andligt ledarskap.
Jag tror att vi, liksom alla demokratiska organisationer, behöver prata om demokratins plats och innebörd. Tänk om vi kunde ägna förberedelserna inför kyrkovalet 2017 till det?
För vad innebär demokrati? Är det ”flest röster vinner” eller är det ”var med och påverka” som demokratin handlar om? Båda dessa påståenden är naturligtvis riktiga, men i tider av mello-omröstningar och kundundersökningar, där en mentalitet av att vinna eller försvinna råder, skyms lätt demokratins innebörd när fokus alltför ensidigt riktas på röstetal. Demokrati handlar lika mycket om att värna vissa värden som det handlar om röstetal och att alla ska ha rätt att säga sitt om allt. Att vinna makten är därmed att ta det yttersta ansvaret för alla människors väl, också för dem som förlorat. Att markera mot grupper som vill öka sitt inflytande i vår kyrka vars intressen är demokratiskt tvivelaktiga kan därför vara ett agerande som går i linje med både ett andligt och ett demokratiskt agerande. Att däremot neka enskilda människor med samma tvivelaktiga intressen Kristi kropp och blod vid nattvarden är något helt annat.
På senare tid har det blivit allt vanligare att legitimera rätten att framföra sina åsikter eller sitt tyckande genom att hänvisa till demokrati. Det går igen i hela samhället, så också i kyrkan. I debatten delas åsikter in i kategorier. Oftast enbart två sådana. Problematiserande och nyanseringar får ingen plats, utan allt delas in i kategorin för eller emot. Den ena gruppen anklagas för att inte bemöta kritik. Den andra gruppen är inte intresserad av en konstruktiv debatt som går att bemöta. I värsta fall utvecklas istället en destruktiv och förgörande kritik där personangrepp rättfärdigas genom att hänvisa till demokrati och där den tigande gruppen ser all form av kritik som illojalitet. Kritik är nödvändigt för vitaliteten i ett demokratiskt sammanhang men att framföra sund kritik under de här omständigheterna blir snudd på omöjligt. För alla dem som vill föra en pågående diskussion med nyanser finns inget eller lite gehör att få.
Min bild av debattklimatet just nu är, som ni märker, ganska dyster. Skulle min bild stämma finns ett stort hot mot demokratin som vi måste ta tag i. Det händer ibland att anställda i Svenska kyrkan och förtroendevalda visar oförståelse inför varandras uppgifter och uppdrag. Och visst skulle många förtroendevalda behöva fördjupa förståelsen av sitt uppdrag och vad det innebär att vara kyrka. Risken är att anställda far illa av att förtroendevalda inte förstår sitt uppdrag som arbetsgivare eller som helt enkelt driver sina egna maktintressen. Med detta sagt blir jag samtidigt glad när jag ser hur kloka och engagerade människor sitter i kyrkoråden och tar viktiga beslut för människors och för kyrkans väl eller när tidigare konfirmander och konfirmandledare engagerar sig som förtroendevalda. Ni behövs, ni är så viktiga, ni har ett viktigt uppdrag!
I Kyrkoordningen står det att Svenska kyrkan ska vara en demokratisk folkkyrka. Vad begreppet folkkyrka beträffar så har det diskuterats mycket och av många. Begreppet demokrati har däremot följt med som ett mer eller mindre dekorativt adjektiv i tider där demokratin tagits för given. Idag är demokratin under utmaning runt om i vår värld. Med den här ledaren vill jag uppmana till en ordentlig diskussion om demokratibegreppet och dess innebörd för kyrka och samhälle.
JENNY KARLSSON