Bekännelseskrifterna har varit föremål för kontinuerlig reflektion, liksom Bibelns böcker, inte minst i samband med reformationsjubileer som 1893, 1917 och 1993. Om det tillhör vår självförståelse att reformationen inte var en isolerad händelse under 1500-talet, utan startskottet till en kyrkorörelse som räknar med en fortgående teologisk reflektion, bör detta perspektiv också läggas på barns och ungas plats i kyrkolivet.
Mycket gott har vi fått och får än idag av reformationen: lekmännens tillgång till det emottagliga (Ordet och kalken) samt inflytande, vilket så småningom blev demokrati i kyrkans ledningsstrukturer, och framför allt ett återupptäckande av rättfärdiggörelsen genom tron. Genom det sistnämnda har Jesus bemyndigat även barn och unga. Han talar själv om ”Dessa små som tror på mig” och att ”ta emot Guds rike som ett barn” (Mark 10:15). Jesus sätter barnet i centrum och låter oss unga och vår tro vara föredöme för vuxna. Att växa i tro är en vad vi kallar lärjungaskap, något som skulle behöva uppmärksammas än mer i Svenska kyrkan. Känn på ordet: lärjungaskap. Lära och skapa. Lära av Jesus, skapa genom Jesus!
Många unga engagerar sig på något sätt i kyrkan, i en organisation eller förening i längtan efter att följa Jesus och stå på de förtrycktas och utsattas sida, att tjäna och bidra, men många unga som har tron som grund för sitt engagemang är inte trygga att prata om den. Lärande och skapande är naturligt för unga människors kyrkokristendom. Vi har en längtan efter att följa honom och stå på de förtrycktas sida. Det är att tjäna honom genom bidra – till andra för hans skull. Denna tro är ett lärjunga-skap.
Under reformationsåret ställs vi alltså inför frågan huruvida reformationen är aktuell idag. Kan vi tala om reformatorer av idag? Vem vet? En reformation, i den bemärkelse vi uppfattar ordet reformation, är kanske inte i dagsläget nödvändig – däremot behöver Svenska kyrkan gaska upp sig när det kommer till barn och ungas delaktighet i gudstjänstlivet, och förslagsvis också kaxa till sig lite på området och omfatta sina barns och ungas lär-jungaskapande. Vad kommer det sig att barn och ungas tro ibland negligeras? Att vi ibland upplever att vi måste växa i en möteskavaj för att få vara med? Någonstans har det halkat och gått snett kring barn och ungas bemyndigande i gudstjänstlivet. Vad är en kyrka som är i ständig reformation? Re-formation. En kyrka som ständigt omprövar sina värderingar? En kyrka som är i ständig reformation bör ge kyrkan nya former som bättre speglar en evig idé, våra former och strukturer bör omprövas – inte enbart eller kanske primärt innehållet. Detta är – och jag är trygg med att det förblir – lärande och skapande tillsammans med Jesus Kristus.
Den ständiga reformationen bör medföra att vi gång på gång återger barn och unga deras självklara plats i kyrkolivet, en pågående reformation som inte innebär att barn och unga hänvisas till specifika ungdomsgudstjänster eller specifika andakter för att vi är unga utan gudstjänster där barn och unga har lika stor del som alla andra kyrkogångsbesökare – det vore en rimlig reformation! Ge oss barn och unga riktiga liturgiska uppgifter i gudstjänsten, våga visa förtroende för och ha förtroende för unga människor i kyrkan idag.
Men tillbaka till frågan, vad gör det med vår självbild att vi säger oss vara i ständig reformation? Blir vi otydliga? Ja, kanske. Så länge vi pratar om former och strukturer kan vi upplevas som otydliga. Så snart vi pratar ”varför?” och bemyndigande kommer vi att bli, och upplevas, tydligare – för andra givetvis, men framför allt för oss själva.
Och en SÅDAN reformation som bemyndigar medlemmar i kyrkan i alla åldrar i lärandet och skapandet – lärjungaskapet – det skulle jag vilja se. Med start i går.
AMANDA CARLSHAMRE
Förbundsordförande Svenska kyrkans unga