»Låt oss för en gångs skull diskutera innehåll innan vi utreder formen!«
Vad ska vi ha stiften till? Det kunde vara en retorisk fråga från en frustrerad församlingsmedarbetare som undrar ”vad de håller på med på Stiftskansliet”, men det är en fråga som är värd att ställa sig, nu när Kyrkostyrelsen aviserat att man ska se över stiftsindelningen. Kritiken mot planerna på centralisering har mest handlat om församlingarnas självbestämmande, men stiftens roll är också värd att belysa i sammanhanget.
Det kan visst finnas anledning att se över stiftsindelningen – men då bör det göras efter pastoralteologiska och ecklesiologiska överväganden och inte av ekonomiska och administrativa skäl. Då skulle man kanske komma fram till att vi snarare behöver flera mindre stift, som Anders Göranzon har diskuterat på sin blogg?
De senaste åren har stiften ”avlövats” och alltmer har lagts över på församlingarna i enlighet med kyrkoordningen som föreskriver att stiftens uppgift är främjande och tillsyn av församlingarna. Men jag undrar om det inte finns anledning att ställa sig frågan om inte stiftsnivån också skulle kunna vara en pastoral enhet i egen rätt, som kan bedriva verksamhet. Borde vi göra en översyn av stiftets roll enligt kyrkoordningen? Kanske fråga oss i vilken mån den stora apparaten med församlingsinstruktioner har gett oss mer levande församlingar, eller om den bara bidragit till förpappringen? Eller om det finns en risk att stiften reduceras till en instans som ser till att församlingarna rättar och packar sig efter de påbud som kommer från Kyrkokansliet? Men framför allt fundera över om det finns vissa uppgifter som hör hemma på en regional nivå – utan att för den skull ge avkall på att det är församlingen som är kyrkans primära enhet.
När vi gjorde förstudien till det som blev Centrum för religionsdialog i Stockholms stift kom vi fram till att stiftet var den optimala nivån för ett sådant centrum. Det vi då tog fasta på var att den nivån var i kontakt med församlingsnivån vilket möjliggjorde ett ömsesidigt lärande, men också kunde ha ett ”helikopterperspektiv” och reflektera över praxis i kontakt med såväl andra dialogcentra nationellt och internationellt som med kyrkans nationella nivå. Tolv år med centret har visat att det också är rätt nivå av andra skäl: andra samfund har inte samma församlingsindelning som vi utan vissa samarbeten behöver ske på regional nivå, vilket också gäller kontakter med samhällsinstitutioner. Och det är väl just när det gäller kontakten med samhället som stiften är den naturliga nivån.
Jag undrar om inte institutionssjälavården borde över/återföras till stiften. Det finns många exempel på bristande förståelse från såväl kyrkoherdar som kollegor i församlingen för de speciella krav som arbetet på högskolor, sjukhus, fängelser och inom det militära ställer, och för vikten av det arbete som utförs utanför kyrkan och församlingshemmet. Och man tänjer väl vistelsebegreppet till bristningsgränsen när Märsta församling ska stå för själavården av alla de som passerar Arlanda? Dessutom är institutionssjälavårdens framtid mångreligiös – behovet att utveckla ekumeniska och interreligiösa arbetslag är ytterligare en anledning att arbetslagen inte kan knytas till Svenska kyrkans territoriella församlingar.
Idag minskar möjligheten att söka strukturbidrag för institutionssjälavården, såväl Stockholms som Göteborgs stift lägger av ekonomiska skäl ned sina själavårdscentra, Stockholm dessutom Centrum för religionsdialog. Man smalnar alltså av stiftens roll – men utan en föregående ecklesiologisk diskussion. Vi kan ha fler stift eller färre – men borde inte det viktiga vara att diskutera vad stiften ska göra? Jag har gett några exempel utifrån min utsiktspunkt på uppgifter som borde höra hemma på stiftsnivån, kanske finns det andra. Låt oss för en gångs skull diskutera innehåll innan vi utreder formen!
HELENE EGNELL