”Själen är kroppens fängelse”. Bakom citatet står Michel Foucault, den franska filosofen och idéhistorikern med inriktning på psykologi och sociologi som vände upp och ner på mycket vi tagit för givet. Citatet är ett exempel på en sådan upp-och-nedvändning. Mycket tänkande, mycket teologi utgår från det omvända – kroppen är själens fängelse. Ett utslag för det är tanken att själen lever vidare när kroppen dör, men idén har mycket mer långtgående konsekvenser än så. Foucault vände på det och menade att kroppen är fängslad i vår själ. Ett sätt att förstå vad han menade är att tänka på normer.
Normer sätter gränser för hur vi kan se ut, bete oss och vad vi kan säga utan att väcka uppseende. Normer är något som vi socialt konstruerar tillsammans. Normer är en form av idéer som hjälper oss att leva och de förändras över tid. Därför kan man på ett förenklat sätt säga att de tillhör själens domän. Så kan man förstå Foucaults uttalande om att själen är kroppens fängelse.
Foucaults tanke innebär att när vi försöker påverka människors beteenden (kroppar) så påverkar vi också människors sinnen. Genom att kategorisera människor och övervaka deras beteenden i syfte att få dem att agera enligt ett önskvärt beteende styr vi människors uppfattningar, vad som är normalt, onormalt, eftersträvansvärt och förkastligt. Makt, normer och kroppar hänger intimt samman.
Mina tankar har återvänt hit under det gångna året. Regeringen, FHM och regionala smittskyddsläkare har på olika sätt försökt påverka människors beteende. Inte genom förbud, lock-downs, lagar eller regler i första hand, utan genom att vädja om förändrat beteende. Att stanna hemma vid förkylningssymptom, tvätta händerna minst 30 sekunder (1 minut var det från början), sprita, hålla fysisk distans, jobba hemifrån. Listan kan göras längre. Det som för ett år sedan skulle betraktats som ytterst onormalt och märkligt tycks ha blivit något normalt och en social förväntan. Och i centrum av denna förändring finns kroppen, våra kroppar, din och min kropp. Högst frivilligt, och nödvändigt, har vi förändrat vårt beteende. Vad gör det med oss? Vilka blir vi i 2-meterssamhället? Vad händer med oss när kroppen blir ett hot?
Analyserna kring den här typen av frågor blir alltfler. DN:s korrespondent i Storbritannien, Katrine Marcal, skriver om specifika kroppar den 16 januari under rubriken ”Mammorna får ta största smällen i krisen”. Till skillnad från andra samtida samhällskriser som startar i finanssektorn menar hon att den här krisen startade i den mänskliga kroppen. I de branscher som drabbades först jobbar framförallt kvinnor. De blev arbetslösa, men många kvinnor tycks också valt att sluta sina jobb för att kunna ta hand om barn vars daghem, fritidshem och skolor plötsligt stängde sina dörrar. De statliga direktiven påverkar olika kroppar på olika sätt.
Dagen efter skriver filosofen Jonna Bornemark, också i DN, under rubriken ”Sprickor av skräck”. Hon skriver inte om pandemin och dess effekter, utan om högerpopulism, klimatkris och den västerländska civilisationen som en civilisation med växande existentiell ångest. Pandemin har bidragit till denna existentiella ångest på många plan. Hon slutar med en uppmaning att ställa de stora frågorna igen: ”Var kommer vi ifrån? Vart är vi på väg? Vad är verkligt viktigt? Och vilka är ’vi’”? Frågor som är välkända för teologi och kyrka, men nu också blivit brännande samhällsfrågor.
När vi förändrar vårt beteende, förändrar vi också förutsättningarna för våra kroppar. När vi förändrar våra värderingar, förändrar vi också möjligheterna för våra kroppar att ta plats. Och kroppen är idag hårt ansatt, disciplinerad, infogad i en större berättelse om avstånd, isolering och frånvaro av beröring. Vart är vi på väg? Vad är riktigt viktigt? Vilka är ”vi”?
***
På TV går just nu andra säsongen av Anders Hansens serie ”Din hjärna”. I att av programmen resonerar han kring våra känslor. Till sin hjälp tar han den framstående forskaren och psykologen Lisa Feldman Barrett. Hon menar att det är en västerländsk myt att vi kan skilja mellan förnuft och känslor. Det går inte. I själva verket finns inget förnuft utan känsla. Förnuft är uppbyggt av reaktioner på kroppsliga förnimmelser och processer, de är tätt sammanvävda. Man skulle kunna säga att kroppen är vårt förnuft, vår känsla, vår kompass på ett sinnrikt och integrerat sätt.
Det innebär att teologi är ett skeende i vår kropp. Och kritik uppstår när vi inser att vi önskar inta världen på ett annat sätt än vad åtminstone delar av det sammanhang vi lever i kräver, som religionsfilosofen Hollywood uttrycker det. Eller med andra ord, när vi inser att vår kropp inte får rum i de normer som kringgärdar oss. När vår kropp ”disciplineras” till något som vi inte vill vara. Då får vi svårt att veta vad vi ska tänka och tro.
Har pandemin och den nödvändiga disciplineringen berövat oss vårt teologiska språk i isoleringens tidevarv? I någon mening tror jag det. Om teologi är kropp och vår och andras kroppar utgör ett hot, då tappar teologin talförmågan. Kyrkan har blivit en besmittad plats liksom alla andra platser i vårt samhälle. Kroppen har blivit något att betrakta med misstänksamhet. Andra kroppar har blivit ett problem, något att undvika. Och vår egen kropp försmäktar. Känsla, förnuft, blir kringskuret. Teologin blir till en kramp i mellangärdet.
***
Jag har mediterat över Martin Modéus bok ”Finna bönen som redan finns” under hösten. En vacker och djupt gripande bok som handlar om den Gud som redan finns hos oss, som inte behöver sökas eftersom Gud redan funnit oss. En bok präglad av luthersk teologi, men som i sann mening är traditionsöverskridande. Den är karismatisk på det lågmälda sätt som det blir när varje människa skrivs fram som en helig plats. Våra kroppar är heliga platser. Disciplinerade, kringskurna, men heliga rum. Var finns befrielsen? Jag tror vi måste söka den i den Gud som inte är kropp, men alltid är kropp.
Gud försmäktar. När vi kippar efter andan i en krympande tillvaro, kippar också Gud efter andan. När vi intensivt längtar efter fysisk beröring, längtar Gud lika intensivt efter fysisk beröring. Gud blir kringskuren tillsammans med oss. Det är vad evangeliet berättar för oss. Det som drabbar oss, drabbar också Gud. Vår skräck är samtidigt Guds skräck. Vi upplever ingenting ensam. Vi kämpar aldrig ensamma. Vi lider aldrig i ensamhet.
Men evangelieberättelsen tar inte slut där. Uppståndelsen är i allra högsta grad en berättelse om kropp, om Guds kropp. Anstötligt för ett upplyst förnuft. Nästan löjeväckande för ett förnuft som är avskuret från kroppen, från känsla och hopp. Kropparnas teologi handlar dock om helheten, om hela människan, om förnuft, känsla och förnimmelser som hänger samman på ett sinnrikt och integrerat sätt. Det är denna kroppens sinnrikhet som får kvinnor att sluta sina arbeten för att ta hand om hemförlovade barn. Det är denna kroppens klokhet som ligger bakom vår civilisations existentiella ångest. Teologin, tron, behöver ge oss hoppet om ett annat sätt att vara än det som just nu är möjligt.
Jag tror det handlar om att våga bejaka vår kropp i all dess komplexitet, meditera över dess skönhet och skörhet, och samtidigt sträva efter att få känna tillit igen. Få bli ett vi igen. Sammanflätade händer. Omfamningar av de som inte tillhör familjens innersta krets. Få känna ett varmt handslag. Sitta tätt tillsammans med totala främlingar i en konsertlokal och identifiera oss med varandras njutning av tonernas balsam. Få möta den Gud som inte är kropp, men alltid är kropp. En sådan teologi börjar inte i syndabekännelsen utan i skapelseglädjen som teologen Grace Jantzen och många andra redan påpekat. Nog så provocerande för en kyrka, men nödvändig om vi ska våga tro på ett annat, kroppsligt, liv än det som just nu är för handen. Våra djupt sargade kroppar ropar på befrielse i tystnaden och frånvaron av andras fysiska beröring: kyrie eleison!
ULRIKA SVALFORS