»mer mänskliga på ett djupare plan«
En äldre församlingsmedlem, bedrövad över att en av de gamla kyrkomålningarna förstörts av väta, tog sig själv an restaureringen vilket fick till resultat att den drygt hundra år gamla fresken förvandlades till oigenkännlighet.
Den osannolika historien om Cecilia Gimenez restaureringsarbete blev snabbt en världsnyhet, inte minst genom BBC som snabbt var på plats i Borja i Zaragoza-trakten för att rapportera om spektaklet. Världen över har nyheten återrapporterats i diverse sammanhang, så även här i Sverige, och generellt har tonläget mest varit att likna vid ett illa återhållet gapskratt.
Visst kan det väl finnas något djupt tragikomiskt i denna historia om en välmenande amatör som gör mer skada än nytta i sina ansträngningar att återställa en egentligen tämligen pastischartad målning på temat Ecce homo, men det som intresserar mig är inte den eventuella komiken eller huruvida en konstskatt gått förlorad eller ej, utan vad berättelsen säger om vår bild av Jesus. Hur får Jesus egentligen avbildas? Hur får en ”riktig” Jesus-bild se ut?
BBC-reportern Christian Frasers beskrivning av det skedda är enligt min mening väldigt talande. Han beskriver hur Elias Garcia Martinez ”finkänsliga penseldrag” begravts under en massa av ”slumpmässiga färgstänk” och säger ”det tidigare så värdiga porträttet liknar nu mest en kritteckning av en väldigt hårig apa iförd en illasittande tunika”.
Den ursprungliga målningen var alltså enligt Fraser ”värdig” (dignified) men ser nu ut som en ”hårig apa”. Och så kan givetvis inte en Jesus-bild få se ut. Eller? Att Martinez målning konsthistoriskt sett på alla sätt och vis motsvarar sin tids stilideal råder förstås inget som helst tvivel om, inte heller om att den i Gimenez restaurerade version ser rätt så rejält annorlunda ut. Men varför är en 1800-talsmålning i en stil som i bästa fall kan betraktas som förutsägbar så mycket bättre än den visserligen amatörmässigt utförda nya versionen? Framförallt: vad gör den mer ”värdig”?
En författare som arbetat med bilden av Jesus är Jonas Gardell som i sin bok Om Jesus beskriver hur den historiske Jesus sannolikt var både analfabet och tandlös. Trots att det knappast är särskilt kontroversiella påståenden, utan tvärtom inte alls avviker från vad som kan sägas inom den forskning som bedrivs kring den historiske Jesus, så har de ändå orsakat en hel del rabalder. Tanken på en tandlös Jesus – hur rimlig den än må vara ur ett historiskt perspektiv – har varit svårsmält för många. Kanske kan det också i detta fall handla om att den inte uppfattas som ”värdig”?
En modern konstnär som verkligen orsakade rabalder när hon tog sig an Ecce homo-temat är förstås Elisabeth Ohlson Wallin som gav upphov till en enorm debatt både inom kyrkan och i övriga samhället när hon hösten 1998 ställde ut sina tolv Jesus-bilder i Uppsala domkyrka. Visningen av bilderna, som föreställer Jesus i olika situationer tillsammans med hbt-personer, gav upphov till ett ramaskri. Kritikerna till utställningen såg det som att Jesusgestalten sexualiserades och därmed vanhelgades kyrkorummet. Bristen på ”värdighet” i detta fall handlade inte så mycket om själva den bokstavliga bilden av Jesus – han porträtterades i bilderna avsiktligt väldigt pastischartat med fotsid vit dräkt och långt ljust hår – utan om det sammanhang han satts in i.
Men vad låg då bakom Ohlson Wallins bilder? Vad var syftet med Gardells beskrivning? Är de bara ute efter att håna och förfära, eller har de i själva verket något annat ärende? Ja, givetvis är båda dessa artister i någon mån ute efter att chockera, men syftet med detta är att avslöja något om våra förutfattade meningar. Genom att visa eller tala om Jesus på ett sätt som inte är det vanliga, sägs något om vad som utgör normen. När Jesus omger sig med lädermän eller transvestiter ser vi en ny möjlighet som går stick i stäv med det vi är vana vid att se. Samma sak med Gardells tandlösa Jesus. Och är det inte just det Jesus själv gör om och om igen? Går emot normen i sin tid? Kanske är dessa bilder därför mer mänskliga på ett djupare plan, än den ”bokmärksjesus” som blev övermålad i Borja i Spanien? Kanske har Gimenez nya version av målningen mer att säga oss än de bilder vi är vana vid? Om att vara ”mänsklig” snarare än ”värdig”. Jag vill gärna tro det.