»Men jag känner igen den julbasarscentrerade församlingens logik«
Det är november och det luktar ännu inte glögg i huset. Jag har inte ens prismärkt några tomtar än. Två år efter Skut-året njuter jag fortfarande av att få lyssna på Wachet Auf och predika om vaksamhet och väntan. November ryms nämligen inte i den julbasarscentrerade församlingens liv. Jag tänker på mina egna utlandskyrkoerfarenheter när jag läser om New York-baserade journalisten Jenny Nordbergs upplevelse av Svenska kyrkan i staden, den femte strömlösa dagen efter stormen Sandy. Det hade kunnat vara jag som stod där i dörren och sa att det var stängt. Jag hoppas inte att jag hade frågat efter hur ofta hon varit där tidigare eller uppmanat henne att gå någon annanstans, men det hade kunnat vara så.
Missförstå mig inte nu, jag försvarar inte det bemötande Nordberg beskriver i Svenska Dagbladet 4 / 11. (Jag dömer ingen heller, jag vet ju faktiskt ingenting om bakgrunden till det inträffade.) Svenska kyrkan ska inte stänga sina portar mitt under kris. Men jag känner igen den julbasarscentrerade församlingens logik och jag känner igen frustrationen: ”är det dags att komma nu, liksom?” För det finns ju en logik också i den känslan: om det inte finns några som vill fira gudstjänst till vardags kommer det ju inte att finnas någon kyrka som kan hjälpa till vid kriser. Det jag vill diskutera är alltså inte om någon gjorde fel i New York utan om händelsen borde göra oss i andra församlingar uppmärksamma på något.
Utlandsförsamlingarna lever under helt andra ekonomiska villkor än församlingarna i Sverige. Det gör något med synen på uppdraget. Det har visserligen positiva effekter, som att det ger utrymme för aktiva och volontärarbetande församlingsbor, men det skapar också ett ”what’s in it for us”-tänkande. Det julbasarscentrerade kyrkoåret har inte uppkommit efter några teologiska överväganden, det pratas inte om Bregott-transporter redan första dagen på utbildningen för blivande utlandsarbetare för att någon på allvar tycker att det är det mest meningsfulla – det handlar om var vinstchanserna finns. Och detta är viktigt för församlingarna i Sverige också, för den situation som utlandsförsamlingarna befinner sig i idag kommer andra församlingar att befinna sig i om inte alltför många år med den ekonomiska utveckling som befaras.
Det bedrivs väldigt mycket bra arbete i utlandskyrkorna, inte minst vid stora kriser och personliga katastrofer – säkert också i New York. Många klarar uppenbarligen att trots ekonomisk kärvhet lyfta blicken från saffransdegen, ändå tror jag inte det var en tillfällighet att det var i en utlandskyrka som frågan om tidigare besök ställdes. Det är svårare att vara kyrka för andra – vilket jag menar att alla kyrkor har till uppdrag att vara – när man är upptagen med att räkna medlemsintäkter och där man är medveten om varje kopp kaffes pris.
Vad kan man förvänta sig av Svenska kyrkan, undrar Jenny Nordberg på Twitter. Hur mycket stammis måste man vara? Svaret borde naturligtvis vara att man inte behöver vara stammis alls. Ändå ställde jag mig en liknande fråga för två år sedan när jag stod där på julbasaren och sålde Aladdinaskar till överpris. Får man knacka på här om man inte vill köpa lotter, om man inte har råd att äta en dyr lunch, om man inte ens betalt sin medlemsavgift? En kyrka som måste finansiera sin egen verksamhet kommer primärt att vara en kyrka för rika och friska. Ja, jag vet att majoriteten av världens kyrkor lever under sådana förutsättningar. Jag vet att många lyckas prioritera trots kärv ekonomi, ja t.o.m. vara bättre på att finnas till för andra än vad Svenska kyrkan är. Det möjligen unika med Svenska kyrkans situation är att det fortfarande finns en förväntan på att finnas till för alla, alltid och ett färskt minne av att ha resurser för att kunna finnas det.
Att det finns en stor förväntan på öppenhet är en av Svenska kyrkans viktigaste tillgångar. Det är en utmaning att leva upp till den förväntan också när ekonomin gör att vi blir färre som ska orka allt mer och oftare behöver ställa oss frågan ”what’s in it for us.” Det tål att funderas över i tider av i huvudsak ekonomiskt motiverade strukturförändringar, av ökad målstyrning med krav på resultat, med befarade nedprioriteringar av diakonin.
Det är en lyx att få leva i november också i bemärkelsen att ägna sig åt det som inte är lönsamt. Än så länge kan vi servera kaffe utan följdfrågor på många håll. Kommer vi kunna det i framtiden? Hur försvarar vi det olönsamma arbete som är kyrkans uppdrag när en julbasar kan generera en miljon?