Är det inte en enda stor paradox att vara en evangelisk-luthersk kyrka? Begreppet ger intrycket av att kyrkan är något som grundades av Luther på 1500-talet, i stället för av Jesus i början av vår tideräkning. Dessutom går det i klinch med den nicenska trosbekännelsens formulering om kyrkan som en enda och allmännelig. Hur kan kyrkan på en och samma gång vara evangelisk-luthersk, grundad av Jesus för tvåtusen år sedan, en enda och allmän? För att göra det hela än mer paradoxalt använder vi oss i Svenska kyrkan ofta av Luther som vår stora läroauktoritet, vilket är närmast ironiskt med tanke på att Luther vigde sitt liv åt att kritisera alla auktoriteter utom bibeln. Har vi inte därmed behållit reformationens läromässiga innehåll, men förlorat dess kritiska form?
Men kanske har vi rentav förlorat såväl reformationens form som dess innehåll, för även om det är vanligt bland oss att hänvisa till Luther som auktoritet på ett olutherskt vis, tycks det mig som att det är en stympad luthersk teologi vi lever och lär. I Douglas Adams kultförklarade roman Liftarens guide till galaxen konstrueras en superdator för att en gång för alla finna svaret på ”den yttersta frågan om livet, universum och allting”. Den lyckas med sin uppgift och konstaterar att det är 42. Problemet är bara att ingen riktigt vet vad frågan är. På liknande vis är vi många i Svenska kyrkan i dag som är marinerade i det Luthers brottningskamp resulterade i – övertygelsen om nådens totalitet – vilket jag hoppas att vi fortsätter att vara. Men hur marinerade är vi egentligen i Luthers fråga? Ärkebiskop Antje Jackelén har under samma rubrik i samma tidning tidigare behandlat skriften Från konflikt till gemenskap, som är viktig bara genom att ha blivit till. I denna citeras påven Benedikt XVI som förundras över hur Luthers liv och teologi drevs av frågan: Hur kan jag finna en nådig Gud? Benedikt undrar om det finns någon i vår tid som brottas med detta. ”Många människor idag, även kristna, utgår från förutsättningen att Gud i grunden inte är intresserad av våra synder och dygder.”
Jag tror att påven emeritus här sätter fingret på den avgrund som skiljer oss svenskkyrkliga lutheraner av i dag från den person vår samfundsbeteckning förbinder oss med. Gudsbilden i vår svar-utan-fråga-teologi är fundamentalt väsensskild från Luthers gudsbild, genom att den har starka drag av en konflikträdd, överslätande förälder. Vårt nådesbegrepp tenderar att vara alltför billigt. Och hur står det egentligen till med det allmänna prästadömet? Jag är nyvigd präst, och under min utbildning och i samband med min prästvigning har jag uppfattat en sammanblandning av kallelse och sändning. Att ha en stark erfarenhet av dopets kallelse blir då identiskt med att förväntas söka sig till prästyrket. Det har kommit på modet bland oss att tala om de ideella – de där som få andra samfund talar om, eftersom de i stor utsträckning utgör samfundens subjekt. Det som är allt för självklart saknar ord, eller borde göra det.
Jag är lutheran och jag är ekumen. Det paradoxala i begreppet evangelisk-luthersk kyrka beror givetvis på att kyrkans splittring är ett omöjligt provisorium, ett akut blödande sår. I enlighet med Jesu uppmaning bör vi alla låta våra gåvor bli liggande vid altaren, avbryta våra gudstjänster och strömma ut för att försonas med våra kristna syskon, så att den enda kroppen verkligen kan dela det enda brödet – sen kan vi gå in i igen, sjunga sista psalmen och bli välsignade. Men jag förespråkar inte ekumenik genom förlust av den egna identiteten. Den lutherska traditionen bär på skatter vi ska bära med oss in i dialoger med andra kristna, till allas gagn. Det gäller inte minst Martin Luthers egen teologi, både till form och till innehåll – för även om reformationen var mer än Luther, utgjorde hans teologi en central och ovärderlig impuls. Inte så att vi ska behandla denna som en auktoritet att döda diskussioner med. Men låt oss för Guds skull använda den som en värdefull teologisk resurs bland andra.
FREDRIK SELTMAN
Pastorsadjunkt, Östertälje församling i Strängnäs stift