Förändring är möjlig

På mitt skrivbord står en Luther i en presentpåse. Jag fick honom av vännerna Anna och Massimo från Italien med uppmaningen att ta det försiktigt, ”because he is fragile” (för han är ömtålig). De förklarade att det är den italienska protestantiska rörelsens svar på Lutherdockan i form av Playmobil.  Anna och Massimo är baptistpastorer jag har lärt känna genom den internationella baptiströrelsen som, liksom lutheraner, skiljer sig åt var i världen vi befinner oss. Kyrkor påverkas av sin omvärld, sin kontext, historia och samtid, vilket är en del av den ständigt pågående reformationen.

Jag märker främst att det är ett reformationsår genom mitt arbete på Sveriges kristna råd. I mitt kyrkoliv, en förortsförsamling inom Equmeniakyrkan, kan jag inte påstå att det märks särskilt mycket, det är något vi liksom överlåter till Svenska kyrkan att uppmärksamma, medan som det i Italien är ett år som för samman protestantiska rörelserna i gemensamma aktiviteter, uppmärksammande och festligheter. Baptismen, och så småningom frikyrkorörelsen i stort, är reformationens tredje gren som med avstamp i förändringstiden under 1500-talet hävdade den fria församlingen, individens frihet och en betoning på icke-våld. Detta mycket förenklat, förstås, men det är intressant att se hur mitt sammanhang hemma i Sverige inte gör stor sak av att uppmärksamma de 95 teserna 1517, när det för baptister i Italien är ett viktigt minne för att ta spjärn mot framtiden.

För egen del uppskattar jag att backa tillbaka i historien för att med hjälp av den sträcka mig framåt, därför deltog jag med glädje vid högtidlighållandena i Lund för ett år sedan. Det som lever kvar starkast, och det som jag vill vidga till ett större perspektiv än Lutherska Världsförbundet och Vatikanen, är de fem imperativen som kanske kan sägas vara essensen av samtalsrapporten Från konflikt till gemenskap. Det är fem uppmaningar som i sig talar om att leva i en pågående reformation och som, om de tas på allvar, är viktiga steg för en kyrka på väg mot större enhet.

Det första imperativet är ”att alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna”. Det andra; ”att ständigt låta sig själv förändras genom mötet med den andre och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet”. Tredje imperativet utmanar till ”att på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål”. Det fjärde om ”att gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid” och slutligen, det femte, ”att vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen”.

Se där! En ekumenisk handlingsplan för fördjupad enhet – om vi vågar ta detta undertecknade dokument på allvar. Och vidga det till alla protestantiska och även de ortodoxa kyrkorna. Då kan vi tala om en pågående reformation mitt i vår verklighet, i vår tid.

Till skillnad från min lilla Luther på skrivbordet så var nog den verkliga Luther för femhundra år sedan inte särskilt ömtålig. I alla fall inte rädd av sig. Det är alltid modigt att stå för förändring, att peta på behov av ny förståelse för att sträcka sig mot en annan framtid än den ordning vi vuxit upp och vant oss vid. Som barn av en av de mer vildvuxna reformatoriska grenarna har vi ibland använt uttrycket ”Att göra som pionjärerna gjorde är att inte göra som pionjärerna gjorde”. Vi som är nu och som vill leva i en reformatorisk anda gör väl i att hålla koll på våra rötter, vår historia. Det är med avstamp i den vi kan fortsätta det arbete som pågår och därmed lämna över arbetet till våra barn i vetskap om att somt kommer att förkastas, somt kommer att förädlas och någon förändring var riktigt, riktigt bra och livskraftig. Trots att jag inte brukar kalla mig själv lutheran, så är jag nog lite förtjust i den ömtålige Luther på mitt skrivbord. Jag kan till och med låta honom sitta på min axel ibland för att påminna mig om att förändring är möjlig.

KARIN WIBORN

Generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd

Comments are closed.