»Som om det gick att skilja det ena från det andra, vare sig i tanken eller praktiken.«
I Dagens Nyheters lördagsbilaga den 23 oktober skildras före detta EU-ministern och en av Liberalernas tidigare framträdande röster, Birgitta Ohlsson, i ett finstämt och ärligt porträtt. I artikeln berättar hon framförallt om cancern som förändrade livet och vad det inneburit för henne. Men hon berättar också om politiken, dess utveckling och sitt val att avsluta sitt partipolitiska engagemang. Hela artikeln känns uppriktig och jag tänker att det förmodligen kännetecknar henne som person.
Artikeln är väl värd att läsas och ger många insikter om såväl livet som dess ändlighet. Men det är en detalj som får mig att stanna upp, ett återgivet samtal Birgitta Ohlsson och Ulrika Schenström, tidigare moderat statssekreterare. Det handlar om partiledardebatten den 10 oktober i SVT:s ”Agenda” då Ulrika Schenström fäller kommentaren med en djup suck: ”Man borde bara lägga ner det där formatet”.
Jag försökte titta på SVT:s ”Sverige möts” den 15 september där Svenska kyrkans roll i dagens Sverige skulle debatteras inför kyrkovalet. Det gick sådär. Till slut gav jag upp. Det är något med formatet som blir extremt svårt när någon ska tala om kristen tro i samtiden, eller teologi och samhälle som det ju i stor utsträckning handlar om. Det är som att alla nyanser är borta, som om allt som finns är gränser, gränsdragningar och exkluderande praktiker och det är programledarens uppgift att avslöja dessa gränser. Det är väldigt svårt att få något grepp om vad som debatteras.
Det är inte enskilda medverkandes fel. De har min fulla respekt för att de ställer upp. Och de gjorde verkligen vad de kunde, men hade extremt dåliga förutsättningar för att kunna berätta om hur Guds rike finns redan nu och ännu inte. Debatter går liksom inte ut på den typen av existentiella reflektioner där var och en bidrar med en pusselbit. En del menar att svårigheten ligger i sammanblandningen av teologi och politik. Det är inte min uppfattning. Teologi och politik har alltid hängt ihop, kristen tro har alltid varit en fråga om praktik, vad vi gör och säger i våra dagliga liv. Kristen tro handlar om val, förhållningssätt och ställningstaganden. För människan, de vars röst ingen tycks lyssna på, för ett bättre, mer barmhärtigt och kärleksfullt, liv tillsammans. Redan nu om än inte ännu. Givetvis kommer vi göra olika val, givetvis har vi olika visioner om det bättre livet, men det är ett mindre problem. Ett större problem är om vi slutar att tro, hoppas och längta. Just precis där vi är.
I teologiska sammanhang talas ibland om befrielseteologi eller om trons materialitet. Insikten som dessa teologiska uttryck försöker fånga är att vi alla är kropp. Vår kropp är både vår möjlighet och vår begränsning beroende på de sammanhang, de rum, som vi föds in i och fortlever genom. Vi formar och formas utifrån de symboler, världsbilder, människor och ting som omger oss. För en del av oss blev det ytterst påtagligt under pandemins restriktioner. Munskydd, karantän, 2-meters-avstånd gjorde att vi blev utlämnade till oss själva och de rum som är ”våra”. När rummen inte är trygga blir det en katastrof, ett sorts helvete, utan flyktväg. Vad händer med Gudstron när rummet inte är tryggt? Vad händer med rummet när jag är trygg i min Gudstro? Kroppens och trons materialitet är en verklighet. Teologi är politik, politik är teologi.
Därför blir det så obegripligt när utgångspunkten för SVT:s debatt inför kyrkovalet handlar om ifall Svenska kyrkan ska lägga sig i migration, hbtq+-frågor och klimatpolitik. Som om det gick att skilja det ena från det andra, vare sig i tanken eller praktiken. Återigen, det är inte någon enskild medverkandes fel, varje person gjorde vad den kunde.
Men det är något med själva upplägget som är så djupt oförenligt med kristen tro. Man borde bara lägga ner det där formatet.
ULRIKA SVALFORS