»inte tillerkänna andra förmågan eller viljan att reflektera teologiskt«
I den kyrkliga debatten förekommer ofta ordet ”våga”. Det tas i regel i bruk för att uttrycka missnöje över sakernas tillstånd och för att framföra krav på att kyrkan eller dess företrädare på ett eller annat sätt skall rätta sig. Kritiken formuleras ofta enligt formeln ”kyrkan måste våga …”
Enligt detta sätt att argumentera måste kyrkan, för att ta några exempel från en snabb Google-sökning, ”våga visa sig bland folk”, ”våga tala högt och tydligt om Jesus” och ”våga predika omvändelsens nödvändighet”. Kyrkan måste dessutom också ”våga vara kyrka”.
Och nog kan det väl tyckas vara en god tanke att kyrkan och dess företrädare uppvisar mod. Men handlar i själva verket detta ordbruk om mod och dess frånvaro, eller handlar det om någonting helt annat?
Precis som alla andra begrepp som utgör ena halvan av ett dikotomt begreppspar, så innesluter också begreppet ”mod” hela tiden sin motsats: ”feghet”. Säger vi ”våga”, så åberopar vi med nödvändighet samtidigt även dikotomins andra halva. Vårt språks begriplighet skapar vi i åtskiljandet av begrepp. Vi skulle inte kunna förstå vad det betyder att ”våga” någonting om vi inte också menade oss veta vad dess motsats innebar. Vad det innebär att vara feg.
Genom bruket av denna retoriska figur anklagas alltså kyrkan och dess företrädare för bristande mod när inte den av debattören önskvärda ståndpunkten förts fram. Överlag förekommer ofta just påståenden om att räddhågsenhet och en undflyende ängslighet präglar kyrkliga vägval och beslut, vare sig det gäller den nationella nivån eller arbetet ute i församlingarna. Ja, för liknande kritik kan även drabba enskilda tjänsteutövare när de i egenskap av kyrkans representanter inte ”vågat” säga eller göra det som enligt den kritiske borde ha sagts eller gjorts. Prästen ”vågade” inte ”predika omvändelsens nödvändighet”, för att återknyta till exemplen ovan. Diakonen ”vågade” inte ”visa sig bland folk”.
Den som i debatten åberopar modet anser sig även sitta inne med dess korrekta uttydning. Den som säger vad kyrkan ska ”våga” tar också på sig tolkningsföreträdet av vad som är modigt. Men i relation till vad? Vad gör just den debattörens ståndpunkt till modig medan kontrahentens präglas av feghet eller en undfallande eftergivenhet inför något eller någon vars misstycke inte får framkallas? Och vad är det då de räddhågsna anses frukta?
En i sammanhanget vanligt förekommande figur är påståendet att kyrkan styrs av en önskan att ”anpassa sig efter samhällsklimatet”. I detta påstående döljer sig dock uppfattningen att om det bara inte vore för ”samhällsklimatet” så skulle kyrkan ”egentligen” vilja något annat, men att fegheten sätter stopp för det. Det som vanligen anges som skäl för denna feghet är en rädsla för utträden. Enligt denna logik gör kyrkan som den gör för att ”behålla medlemmarna”.
Resonemanget mynnar alltså ut i att det skulle vara ekonomi och inte teologi som ligger till grund för misshagliga kyrkliga beslut. Den som definierar modet däremot, menar sig självfallet istället ha teologin på sin sida. Det som sägs utifrån ”mod” blir med detta sätt att resonera automatiskt teologiskt, eftersom den ”rätta” grunden för kyrkliga beslut givetvis måste anses vara teologin. Feghetsanklagelsen blir då också en anklagelse om att sakna teologisk grund.
Men vad är det som säger att just jag som sitter här och vågar är teologiskt grundad medan den som tycker på ett annat sätt inte är det? Varför är det alltid de vågande debattörerna som har de rätta (läs: teologiskt välgrundade) skälen för sina ståndpunkter medan föremålen för deras kritik har låtit sig styras av andra (läs: icke-teologiska) faktorer? Är inte detta i själva verket ett väldigt oärligt sätt att debattera på? Att frånta den andre rätten att själv definiera utifrån vilka premisser valet har träffats? På vilken grund besluten vilar?
Våga-retoriken handlar alltså egentligen inte om mod utan om att inte tillerkänna andra förmågan eller viljan att reflektera teologiskt i sitt beslutsfattande. Det är i en kyrka enligt min mening en mycket allvarlig anklagelse. Därför vore det lämpligt att undvika sådan retorik till förmån för en sakligare och vänskapligare debatt.