»Att föra sådana samtal kräver gemensam reflektion och övning.«
Ska vi kunna välja bort rasifierad sjukvårdspersonal? Nej, det är nog få som anser det. Ändå förekommer det, och när Dagens Nyheter ringde runt till sjukvårds- och tandvårdsinrättningar och låtsades vara patienter som krävde att få bli behandlade av pursvensk personal var förskräckande många mottagningar redo att tillmötesgå önskemålen.
Det här säger förstås inte att alla de som svarade är rasister – däremot att de saknar förmåga att bemöta sådana rasistiska önskemål. Och det är illa nog. Denna handfallenhet inför rasistiska yttringar kan ha många orsaker – kanske att det framstår som en engångsföreteelse som vi inte förstår allvaret i, men framförallt att vi drar sig för att skapa ”dålig stämning” och därför inte ifrågasätter ”kundens” önskemål.
De här vårdföretagen har säkert fina värdegrunder om likabehandling, vilket alla intervjuade chefer framhållit – men vad hjälper det om inte personalen fått träna på att bemöta rasistiskt eller på andra sätt diskriminerande beteende. För det är ingen lätt sak. Den som sitter i en reception har å ena sidan som yrke att vara tillmötesgående och ”serviceminded”, och är å andra sidan utsatt för människors dåliga humör, klagomål och ibland även verbala och fysiska hot. Så det är förståeligt att de drar sig för att utsätta sig för mera sådant.
Men i en tid när SD är näst största parti, och M och KD odlar en retorik som var i SD:s säck innan den hamnade i deras påsar måste vi alla lära oss att i varje situation stå emot rasistiska yttringar, förstå allvaret i dem och bemöta dem på ett konstruktivt sätt.
”Det här valresultatet är ett symptom på en andlig kris.” Så skrev min vän Fazeela Selberg Zaib på Facebook dagen efter valet 2014, då det stod klart att SD kommit in i riksdagen. Jag har återkommit till den där formuleringen då och då, och funderat på om vår kyrka ser dagens politiska situation ur den synvinkeln. Och vad det skulle innebära om vi gjorde det.
Ja, vi uttalar oss mot rasism och för en generös flyktingpolitik. Ja, så många församlingar har gjort så stora diakonala insatser för att välkomna alla dem som anlänt hit från krig och terror de senaste sex åren. Men hur mycket tid har vi ägnat åt att reflektera över ”the mental states of Sweden”, eller kanske snarare ”the spiritual states of Sweden”? Med andra ord: vilka andliga bristsjukdomar ligger bakom högerextremismens frammarsch? Och vad är vår roll som kyrka när det gäller att finna bot för dem?
Det råder delade meningar om huruvida det är meningsfullt att ”ta debatten”, och vad det innebär att ”ta människors oro på allvar”. Men som kyrka tror jag det är vår uppgift att göra det – det är nämligen våra medlemmar det handlar om, delar av vårt ”vi” som vi måste förhålla oss till. Att samtala med damerna i syföreningen om varför de inte vill sy tillsammans med gruppen av nyanlända kvinnor (jo, många vill och gör det, men det finns också exempel på motsatsen) är lika nödvändigt som att bjuda in flyktingkvinnorna till sygruppen.
Och har vi reflekterat över vad det innebär att SD är representerat i så många kyrkoråd? Vad har dessa kyrkomedlemmar för kyrkosyn – kan vi utmana den, eller kanske låta oss utmanas till att tala om just kyrkosyn i kyrkoråden? Eller blundar vi bara och hoppas att det ska gå över, att de ska försvinna till nästa kyrkoval? Det kommer de inte att göra, vilket vi lär bli varse om en månad.
Genom att samtala på djupet med människor som påverkats av den invandringsfientliga retoriken tror jag vi kan få en förståelse för vilken andlig brist som gör att de är mottagliga för den. Då kan vi också förstå hur vi har brustit i att ge den andliga näring de behöver. Att föra sådana samtal kräver gemensam reflektion och övning. Jag skulle önska att vi satsade på att utbilda varandra i att föra de samtalen. Hade vi gjort det för sju år sedan hade vi kanske inte behövt oroa oss för årets kyrkoval.
HELENE EGNELL