Artikel

Barns rätt till andlig utveckling i ett sekulariserat Sverige

Peter Kempe diskuterar i denna artikel barnkonventionens förståelse av begreppet ”barns rätt till andlig utveckling” och Svenska kyrkans förståelse av detsamma. Är barnkonventionens förståelse av barns andliga utveckling förenlig med Svenska kyrkans syn på andlighet?

I mitt arbete som familjepedagog med församlingens öppna förskola möter jag dagligen många små barn och deras föräldrar. Arbetsuppgifterna handlar bland annat om att stärka samspelet mellan dem. Barns utveckling och föräldrastöd står i centrum för arbetet. Det händer då och då att frågor om andlighet och barn kommer upp till samtal. Exempel på funderingar från föräldrar är vad man ska säga till barnet om en nära anhörigs död. Vad ska man säga som ger hopp till barnet samtidigt som det man säger är förankrat i den verklighet man lever i? Frågor om Guds och änglars existens, liksom frågor om ursprung, hör till barns existentiella frågor och dyker upp vid olika tillfällen under barnets utveckling.

Min utgångspunkt är att barn har en öppenhet för det andliga och att relationsaspekten av andlighet är central. Jag förstår barns andlighet som något som bland annat har med meningssökande, kreativitet, och transcendenta upplevelser att göra. Den andliga dimensionen är en del av den personliga utvecklingen och mognaden hos barnet. I den utvecklingen finns också förmågan till upplevelser av det transcendenta. Det är inte säkert att den andliga utvecklingen är kopplad till religion, men den kan absolut vara det. Sekulariseringen bidrar dock till att tolkningen av andliga upplevelser, med ett kristet språkbruk, minskar eller rent av försvinner. Barn har också andliga upplevelser i olika miljöer och sammanhang, utanför kyrkans tradition och tolkningsram.

Syftet med den här artikeln är att visa på barnkonventionens förståelse av begreppet ”barns rätt till andlig utveckling” och kyrkans förståelse av detsamma. Frågan jag sedan ställer mig är om barnkonventionens förståelse av barns andliga utveckling är förenlig med Svenska kyrkans syn på andlighet. Slutligen funderar jag på hur Svenska kyrkan kan vårda barns andliga utveckling. Vad är viktigt att tänka på, hur gör man? Svaret på detta är inte färdigt utan formas av din och min relation till barnen.

FN:s barnkonvention framhåller det enskilda barnets rättigheter. I denna text kommer jag att använda både begreppet ”barnets rättigheter” och ”barns rättigheter”, beroende på sammanhang.

Organiserad religion har historiskt sett haft en särställning när det gäller att formulera och forma det andliga livet och tolkningen av andliga upplevelser såväl på det personliga som sociala planet. All religion och andlighet är dock inte bra för barnets utveckling och tillgodoser heller inte grundläggande behov. Eftertänksamhet tillsammans med en kritisk och självkritisk hållning är nödvändig när man ska vägleda barn i dessa frågor. Andlighet är en pusselbit som tycks höra till människans liv. Vad denna andlighet är för något i barnkonventionens mening är svårare att svara på. Olika traditioner och relationer kan hämma eller främja detta andliga liv.

Diskussionen om andlighet är ett öppet rum där det är högt i tak för tankar, tolkningar och upplevelser. Det rummet kan vara en mötesplats för att tala om sådant som inte är så lätt att sätta ord på men som ändå kan ha stor betydelse för barnets utveckling och existens. Andlig utveckling i FN:s barnkonvention kan svårligen fångas i en definition, utan snarare beskriva olika aspekter i barnets liv.

Alla människors lika värde är grundläggande när man talar om barnets rätt till andlighet. Barnet har lika stor rätt till andlighet som vuxna. Barns andlighet är ett försummat område i ett sekulariserat land som Sverige trots att andlighet är en del av barns rättigheter.

FN:s barnkonvention och barns rätt till andlig utveckling

FN:s barnkonvention är det dokument som tydligast beskriver barnets rättigheter. Synen på barns utveckling har gått från att se barnen som objekt – i behov av skydd till att också framhålla barnet som ett aktivt subjekt. Genevedeklarationen (1924) tydliggör barnets behov av skydd men har inte en uttalad syn på barnet som subjekt. Ytterligare en barndeklaration skrevs 1959, med en starkare betoning av barnet som en person som ska få påverka och vara delaktig i sitt eget liv. FN:s barnkonvention (1989) betonar starkt barnet som subjekt och synliggör barnets rättigheter tillsammans med behovet av skydd. Med samtliga dokument följer en helhetssyn på barns utveckling, där andlighet, (Spirituality) hör till denna helhet. Detta benämns i Genevedeklarationen (1924) som spiritual needs, vidare i 1959 års barndeklaration som spiritual development för att med all tydlighet befästas i FN:s barnkonvention som spiritual development i tre artiklar och spiritual welfare i en artikel.

Barns utveckling ses som en helhet i barnkonventionen. Artikel 27 belyser detta. Där står det att ”konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling”. Barnets andliga utveckling omnämns i tre artiklar (23, 27 och 32) samt andlig välfärd i en artikel (17). Barnkonventionen är en text som ligger fast och är färdigförhandlad. De flesta länder i världen har ratificerat konventionen och förbundit sig att förverkliga dess innehåll. Detta gäller också barns rätt till andlig utveckling, åtskilt från artikel 14 om religionsfrihet. Men bristen på reflektion över begreppet ”andlig utveckling” i både konventionstexten, dess förarbeten och hos berörda organisationer väcker frågor.

Undantaget när det gäller bristen på kommentarer i statliga dokument om begreppet ”andlig utveckling” står att finna i SOU 1997:116. Den svenska barnkommittén, en parlamentarisk kommitté tillsatt av regeringen, lade på regeringens uppdrag fram sitt betänkande, ”Barnets bästa i främsta rummet” (SOU 1997:116). Kommitténs utgångspunkt var att undersöka hur svensk lagstiftning och praxis förhöll sig till barnkonventionens innehåll. Barnkommittén skriver att barnets rätt till utveckling genomsyrar hela barnkonventionen (artikel 6) och att konventionen har en helhetssyn på barnet. Hela barnet ska utvecklas: ”Med utveckling avses både fysisk, psykisk, andlig, moralisk, och social utveckling på ett sådant sätt att barnet förbereds för ett självständigt liv i ett fritt samhälle”.

Barnkommittén diskuterar också skolan i relation till ”andlig utveckling” i följande att satser:
Vi vill i sammanhanget också betona skolans ansvar för att främja elevens andliga utveckling. Att främja andlig utveckling kan för barn betyda:
Att få begrepp och symboler för gränsöverskridande upplevelser i naturen, konsten eller musiken.
Att tillsammans med andra eller i ensamhet förundras över universums gränslöshet och skönhet.
Att känna vördnad och respekt inför livets början och slut.
Att få ett språk för att kunna bearbeta egna viktiga livsfrågor kring mening, skuld och förlåtelse.
Att lära känna religiösa förhållningssätt till livet och tillvaron.
Att våga lyssna inåt, på sig själv och sina innersta känslor och tankar.
Att få del av och kunskap om ett centralt kulturarv.

Detta handlar inte om att ”lära ut” någonting, utan att tillsammans med barn och ungdomar diskutera livets svåra frågor. Det förutsätter respekt för det enskilda barnet och förmåga att lyssna. (SOU 1997:116, s. 299)

Denna text från SOU 1997:116 är ett exempel på tillämpning och tolkning av begreppet ”Spiritual Development” som också visar på kontinuiteten från Genevedeklarationen.

Utifrån ett framåtblickande perspektiv måste man fråga sig vad andlig utveckling betyder i olika sammanhang, vilka innebörder och betydelser yrkesarbetande inom barnområdet samt övriga vuxna, barn och ungdomar tillskriver detta begrepp. Professionella på fältet som arbetar med frågor som rör barn förväntas av samhället dessutom ta del av aktuell forskning om vad som döljer sig bakom konventionens artiklar.

Offentligt åtagande och privat sfär

Det är viktigt att lyfta fram det andliga livet i relation till barnets utveckling – inte minst i ett sekulariserat land som Sverige – där begrepp som andlig och andlighet har en vag innebörd. Inte desto mindre har staten, professionella, föräldrar och andra vuxna enligt artikel 4 och artikel 42 ansvaret för att förverkliga barnets rättigheter och göra konventionen känd bland barn och vuxna. Andlig utveckling i barnkonventionens mening har en offentlig och politisk dimension samtidigt som det hör till den privata sfären. Vårt sätt att hantera andlig utveckling är att förvisa den till privatlivet, men är detta förenligt med barnkonventionens intentioner?

Det är svårt att låsa fast begreppet ”barnets rätt till andlig utveckling” vid endast ett gemensamt synsätt. Vi har olika förståelse av barns andlighet. Av tradition har andlighet formulerats och formats av företrädare för organiserad religion såväl på det personliga som sociala planet. Människor har dock andliga upplevelser i olika miljöer och sammanhang och tolkar dessa upplevelser på olika sätt. Olika uppfattningar och upplevelser kan brytas mot varandra och ge nya perspektiv på barns andlighet. Det bör finnas utrymme att närma sig och tala om denna dimension i barnets liv, på många olika sätt.

Barnets andliga praktik eller barnets andlighet i praktiken

Det finns många aspekter som kan belysa barns andliga liv. Existentiella frågor om livets mening, uppkomst, ursprung och slut, kreativitet med mängder av sätt att uttrycka sig på, ett djupseende i tillvaron, en relationell dimension, transcendenta upplevelser, religion, kultur och tradition är några exempel på möjliga delar av det andliga livet.

Daniel G Scott, docent och tidigare chef för institutionen för barn och ungdomsvård vid University of Victoria/Canada, har skrivit en tänkvärd artikel i tidskriften International Journal of Children´s Spirituality, Vol 16, No 4, November 2011, s 293-299 – om barnets andliga praktik. Han menar att den andliga dimensionen är någonting både barn och vuxna delar såväl i vardag som kring högtider och i traditioner. Praktik är något som levs ut, som väver samman teori och kunskap med handling. Det andliga är inte bara en mystik upplevelse även om det andliga kan inkluderas i och formas av sådana upplevelser.

Det andliga är enligt Scott snarare det utlevda uttrycket av vad som har betydelse för oss, vad vi brinner för och bryr oss mycket om. Om man uppfattar det andliga som något abstrakt, privat och dolt kan det vara frustrerande att tolka det andliga livet som levt genom praktik. Det är inte bara våra trosantaganden och föreställningar som är andliga utan vårt sätt att leva, som visar på de verkliga antagandena i livet.

Barn och vuxnas andlighet kommer till uttryck i vardagen. Denna andlighet visar sig också i de relationer man omger sig med.

Barns andlighet är relationell

Barnet behöver bli sett, bekräftat, uppmuntrat, bejakat och älskat som den unika person det är. Detta samspel bygger upp varma och trygga relationer, lyhörda för barnets behov. Kärlek till barnet och gränser är grunden i alla goda relationer. I denna tillitsfulla hållning ges barnet tillräcklig trygghet för att utforska de frågor det bär på. Barn är beroende av nära relationer som kan stödja utveckling och skydda mot utstötning och ensamhet. Risken för utanförskap ökar när barnet har brist på nära relationer. Det är i nära relationer deras liv utspelar sig i små och stora händelser.

Barns andlighet är inkännande både på ett känslomässigt och intellektuellt plan och orienterad mot gemenskap med andra människor. För att främja barns andlighet bör man främja deras förmåga till känslomässigt samspel – när de är små. Den kanske börjar med en stark medkänsla för små djur och växter, liksom att barnet tröstar den som är ledsen och skrattar med den som är glad. Förmågan att leva sig in i andra människors tankar och känslor grundläggs tidigt. Det är i relation till de närmaste som barnets självbild får sina första konturer och får bärighet. Barnet är socialt och får erfarenheter av att höra till en gemenskap av människor. En positiv självbild ger positiva förväntningar på människor i andra relationer utanför den närmaste kretsen. Är du bejakad kan du också bejaka andra människor. Det förefaller vara nära knutet till barns utveckling att barns andlighet är relationell till sin natur.

Friedrich Schweitzer, professor i praktisk teologi, Tübingen, menar i en artikel i tidskriften British Journal of Religious Education – 2005, s 103-113 – att barn har en moralisk rätt till en lyhörd och lyssnande vuxenvärld som kan vägleda barnet i existentiella frågor.

Rättigheterna innebär möjligheten att värdera information och göra val och ställningstaganden i relation till vuxenvärlden. De vuxna kan bli samtalspartners som lyssnar och vägleder på ett klokt sätt och inte överlämnar vuxenansvaret till barnet. Schweitzer nämner Janusz Korczak – som exempel. Han var en polsk-judisk läkare och pedagog som redan på 1920- till 1940-talet visade på barnets behov av respekt och värdighet. Barnen skulle tas på allvar, deras känslor respekteras och deras åsikter lyssnas till.

Schweitzer har tydligt relationsfrågor i fokus när han menar att små barn har stora frågor som de vill bli mötta i, som till exempel; livet och döden, meningen med livet, moralfrågor, vem är jag och vem är jag tillåten att vara? Vem eller vad, är Gud? De indikerar att det finns en ”andlig” och religiös dimension förenad med processen att växa upp och att dessa existentiella frågor utforskas i nära relationer.

Schweitzer konstaterar att barns rättigheter är mänskliga rättigheter och att därför rätten till religiös undervisning och ”andlig utveckling” hör ihop med mänskliga rättigheter. De existentiella frågorna söker svar och både barn och vuxna behöver förhålla sig till dem på något sätt. Frågor om religion och andlighet har följt mänskligheten under hela dess existens och bidragit till dess utveckling. För att barnet ska få möjlighet att mogna och utvecklas måste det få ställa alla frågor om livet och döden. Det handlar också om tolerans och öppenhet för andra människors uppfattningar, värderingar och trosföreställningar.

Vi är relationsvarelser och vår värld, formas av vad som händer mellan oss och runtomkring oss. Det andliga är en del av alla dessa relationer och det utbyte människor har sinsemellan.

Vuxenvärlden – en spegel

I relation till barnet kan man förmedla och överföra ett brett register av känslor och tankar. Vad överför jag som vuxen, vad ger jag och vad tar jag emot? Hur ser min egen andlighet ut? Andlig utveckling har med min person att göra.

Eftersom andlighet är relationell är det viktigt att förstå att våra tankar, känslor, ord och handlingar ger uttryck för den delen av våra liv. Det andliga blir synligt i vårt sätt att leva. Det andliga är personligt men också gemensamt.

Samhällen har livsuppfattningar, värderingar och grundantaganden som uppehålls, uttrycks och praktiseras av dem som lever i samhället. Vi formas av den kultur vi lever i och lever ut det sammanhang vi är delaktiga i. Det andliga är uppenbart om vi väljer att se det. Det uttrycks hela tiden i handlingar och ord och genom gemensamma praktiker som till exempel ekonomi, kultur, religion och politik.

Hur kommer andlighet till uttryck i ditt liv just nu?

För att reflektera över detta kan du som vuxen själv tänka över vad som menas med ett gott liv. Lever du ditt liv på ett konstruktivt sätt, präglat av medkänsla för omgivningen – ger det hopp och livsmöjligheter? Vart är du på väg, vad vill du, vad strävar du efter? Vart leder ditt sätt att leva och var slutar det om du fortsätter på det sätt som du gör nu? Är du i ditt sätt att leva en förebild för barn?

Det är i vardagen som det andliga livet blir synligt för såväl vuxna som barn. Den vuxnes självreflektion kan bidra till att ge uppmärksamhet åt den process som redan pågår i såväl den vuxne som i barnet.

Vad menar kyrkan med andlighet och andlig utveckling

Kristendomen och kyrkans tradition förvaltar en sammanhängande och meningsbärande berättelse, en begreppsvärld och ett språk som har stor betydelse för många människor när det gäller det andliga livet. Jag syftar i denna text på den världsvida, universella kyrkan, även om jag befinner mig i ett svenskkyrkligt sammanhang. Kristendomens stora berättelse handlar om människan som skapas till Guds avbild (1 Mosebok 1:26-28, 2:4-9, 5:1-3) och därmed unik och med ett oändligt värde som ligger till grund för den respekt och integritet varje barn har rätt till. Samma rättigheter och lika värde handlar om respekt för andra – en spärr mot diskriminering. Svenska Kyrkan och även andra offentliga arenor kan vara exempel på detta att behandla varandra med respekt och utan diskriminering. Synen på människan som skapad till Guds avbild är äldre än de mänskliga rättigheterna och anger inriktningen för alla sådana rättigheter. Grundmotivet är att människan är oändligt älskad av Gud och kallad till att leva i denna kärlek i relation till Gud, till sig själv, till sin medmänniska och till skapelsen.

Per Mases (1934-2010) – präst och föreståndare för Stiftelsen Berget, Rättvik, och välkänd företrädare för synen på människan som skapad till Guds avbild skriver i den lilla skriften Kulturum – våra andliga rötter, (Stiftelsen Berget 2011) följande; ”I den bibliska tron är personens värdighet och det gemensamma bästa förankrad i människans ansvar inför Gud och ansvar för vår nästa.” Här börjar de mänskliga rättigheterna, här är källan och ursprunget enligt kristen tro. Barnets värde och värdighet hänger samman med att hon är skapad till Guds avbild. Människan är föremål för Guds kärlek och kan ta emot den, ge den tillbaka, svara på den. Det hör till kyrkans uppgift att förmedla en självbild som är i linje med evangeliet, det vill säga som Guds avbild och som sådan älskad, önskad och bejakad.

Jesus Kristus är den stora förebilden och barnavännen som i ord och handling ställer barnet i centrum och ger det status och värde. Han säger till lärjungarna att låta barnen komma till honom och inte hindra dem. Jesus bekräftar egentligen barnens värde och värdighet som skapade till Guds avbild och därmed oändligt älskade av Gud. Han lägger sina händer på dem och välsignar dem (Mark 10:13-16; Matt 19:13-15; Luk 18:15-17). Barns behov, utveckling och rättigheter speglas i evangeliets budskap och i Jesu förhållningssätt till barnen. Jesus ser och bekräftar barnens andlighet. Andlighet är en gåva och evangeliet är berättelsen om denna gåva.

Det är vuxenvärldens ansvar att låta barnen närma sig Jesus. De viktigaste förebilderna när det gäller barnets trosföreställningar och gudsbilder kan vara föräldrarna. Synen på och relationen till Gud påverkas av en tillräckligt god förälder/vuxen-relation. Barnet ser föräldrarnas tro och kan ta den till sig. Bilden av en kärleksfull Gud har bland annat samband med en kärleksfull uppväxt och kärleksfulla relationer. I en positiv familjeatmosfär med närhet till varandra kan barnet vara sig själv, ställa de frågor det vill, göra misstag och visa sin sårbarhet utan att avvisas eller känna skam. Starka uttryck för kristen tro under barndomen kan vara besök i kyrkan, församlingsgemenskap, bön tillsammans och enskilt. Gudstjänsten och kyrkorummet kan vara ett meningsskapande sammanhang där barn får vara utforskande med hela kroppen och genom sina sinnen ta del av olika upplevelser. Berättelser i bibeln är också en grund för barnet att i samtal och dialog med vuxenvärlden utveckla sin tro. Samtalet och dialogen är kanaler för att överföra värderingar och trosföreställningar i såväl hemmet som församlingslivet.

Andlig utveckling som rättighet och gåva

Kyrkans utgångspunkt är tron, teologin och traditionen – men också vad vi känner till om barns utveckling, behov och rättigheter. Till barnets rättigheter hör integritet, autonomi och en grundsyn på barnet som subjekt. I boken Barnets integritet – Etik i vårdens vardag av Erwin Bischofberger, (1936-2012), professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet, Gisela Dahlqvist, seniorprofessor i barnmedicin vid Umeå universitet och Göran Elinder, professor i pediatrik vid karolinska institutet, 1991, s 40-42, definieras begreppen integritet och autonomi. Med autonomi avses en persons självbestämmande och oberoende som bygger på förstånds-, vilje- och känslomässiga funktioner och erfarenheter. Autonomin ska säkerställa varje persons integritet och skydda från kränkningar. Integritet däremot handlar om att varje människa bör behandlas som person och mål i sig oberoende av funktionalitet och egenskaper. Som person har hon ett värde som ligger i den mänskliga existensen. ”Man kan inte gradera, minska eller öka integriteten. Den är inte förhandlingsbar. Man kan inte avstå från den. Däremot är det autonomin som minskar och ökar. Den kan vara helt olika hos olika personer.” (s. 41) Integriteten är konstant medan autonomin varierar. Hos människor med svag autonomi kan integriteten kränkas om inte någon stärker den svagare partens autonomi. Integriteten kan till skillnad från autonomin inte kompenseras eftersom människans värde är unikt och okränkbart. Barnet utvecklas och dess autonomi behöver stärkas och stödjas för att inte integriteten ska kunna kränkas lika enkelt.

Detta som har med synen på barnet som subjekt med autonomi, integritet och rättigheter, att göra är viktigt att betona. Barnets människovärde får inte kränkas. Det är kyrkans uppgift att värna barnets värde, värdighet och liv. Samtidigt handlar andlighet i kyrkans perspektiv om gåva, nåd, tro, hopp och kärlek. Kyrkan behöver berätta om att barnet är andligt och vilken andlighet barn kan förvänta sig att möta i församlingslivet. Kyrkan behöver tala om andlighet både som gåva och rättighet.

Hur kan Svenska kyrkans syn på andlig utveckling svara mot FN:s mänskliga rättigheter för barn?

Barnkonventionen kommer inom en snar framtid att bli svensk lag vilket innebär att kyrkans arbete bör vara i överensstämmelse med konventionen.

Kyrkan är en del av samhället men vad ska tillvaratas av värden och värderingar när man låser betydelser om barns rätt till andlighet?
Svenska Kyrkan värnar livet som en gåva. Det handlar om barnets inre värld. Barnets inre är heligt och vi får inte bryta oss in där. Istället behöver barnet hjälp att se sig själv genom de fyra huvudprinciper som barnkonventionen anger. Dessa fyra artiklar utgör kärnan av barnets rättigheter och är vägledande för hur helheten ska tolkas och barnets andlighet karakteriseras.

Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barn ska skyddas mot diskriminering. Det handlar om människovärdet.
Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare.
Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar om barnets fysiska hälsa men också om andlig, moralisk, psykisk och social utveckling.
Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.(Texten är hämtad från Örebro kommuns broschyr, Örebro kommun och FN:s barnkonvention, 2006)

Det behöver finnas en överensstämmelse mellan huvudartiklarna i barnkonventionen och kyrkans förståelse av andlighet

Så här tänker jag i praktiken om de ovanstående huvudartiklarnas betydelse i relation till kyrkans andlighet:
Kyrkans andlighet måste få barn att känna sig värdefulla, unika, älskade, okränkbara och värda att skyddas från diskriminering och utstötning. Människovärdet är centralt.

Barn behöver uppleva att andligheten vill det bästa för dem, i alla avseenden. ”Barnets bästa” handlar om hänsyn taget till aktuell forskning, rådande praxis och erfarenheter av aktuella problem och frågeställningar. Barnens eget perspektiv är viktigast att eftersträva när beslut ska tas som får konsekvenser för ”Barnets bästa”.

Andligheten innebär också en helhetssyn på barns utveckling; moraliskt, socialt, fysiskt, känslomässigt och andligt. Uttryckssätt, miljöer, språk, pedagogik, metodik och förhållningssätt bör vara anpassat till barnets utvecklingsnivå. Kyrkan behöver ge stöd åt barnets personliga utveckling och mognad. Det är också kyrkans uppdrag att ge språk och upplevelsemiljö för den andliga utvecklingen. Barn bör erbjudas hjälp att tolka andliga upplevelser med ett kristet språkbruk i kyrkans miljö.

Andligheten innebär också för barnet att få komma till tals, påverka, få inflytande och bli delaktig i sitt eget liv genom att någon lyssnar respektfullt och tar barnets tankar och känslor på allvar.

När barnets rättigheter överträds och dess gränser kränks så innebär inte det att barnets möjligheter har uttömts. I kyrkans kontext innebär det en kamp med barnet i centrum. Evangeliet ger hopp om nya livsmöjligheter när allt verkar hopplöst. Kyrkan bör framhålla att barnet har rätt till tro, tillitsfulla relationer, trygghet och förtröstan liksom hopp om framtiden. Den kristna andligheten har detta innehåll. Barnet har rätt till kärlek. Rätt att ta emot kärlek och rätt att ge kärlek. I inledningen till FN:s barnkonvention står det ”Konventionsstaterna … som erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse”, UD-info, Mänskliga rättigheter – Konventionen om barnets rättigheter, 2006. (s 33). Bibelns budskap om tro, hopp och kärlek (1 Kor. 13:13) kan främja barnets andlighet och är förenligt med FN:s barnkonvention.

Är barnets andliga utveckling hotad idag?

Barnets integritet kan vara hotad om man med den menar den frihet och autonomi som barnet ska få ha i sitt liv för att göra fria och medvetna val. Deras val har betydelse och påverkar andra människor såväl som dem själva.

De behöver lära sig att vara kritiska mot vad de möter, exempelvis på nätet och i sociala medier. Det som sker i vår kultur har andlig betydelse. Barn påverkas precis som vuxna av kulturen och marknaden, av dem som vinner på att barn görs till passiva konsumenter med en intensiv reklam och marknadsföring av produkter, trender och livsstilar. Barn lägger också märke till vad vi säger och hur vi sedan handlar, och om det inte överensstämmer. De ser vad som sker i deras närhet.

Barnets andlighet ska få vara onyttig, otrendig och prestationslös. Den handlar istället om tillit och relationer. Barn är insatta i olika sammanhang där de söker trygghet genom att förhandla med omgivningen och navigera genom det som hotar dem och det som främjar deras livsmöjligheter. De måste få hjälp att utveckla sina förmågor, uppmuntran att tänka kritiskt och stöd i att sätta ord på svårigheter de möter. Detta behövs så att de kan skydda sig själva och den utveckling som pågår i deras liv.

Vuxenvärldens stöd – en utmaning!

Sammanfattningsvis handlar barns rätt till andlig utveckling om relation, barnsyn, förmåga till dialog och lyhört lyssnande, något som FN:s barnkonvention vill synliggöra och skydda.

Som vuxen behöver du bejaka din egen andlighet om du vill vara en god förebild för barn. Hur ser den ut? Det är dig själv du använder i mötet med barn. Det händer något med dig när du bemöter barn med respekt och värdighet.

Andlighet behöver övas, synliggöras och ges uppmärksamhet. Min egen andlighet som vuxen behöver vara grundad i min personlighet. Det är den andligheten jag kan berätta om och gestalta. Det räcker inte med bra metodik, pedagogik, nytt material och en god lära. Mitt eget liv blir ett vittnesbörd för barn. Det är i förtroendefulla relationer som barnet kan komma med sina livsfrågor och funderingar om livets uppkomst, mening och mål.

Upplevelsen av att vara älskad är grundläggande för utvecklingen av tillit och trygghet. Varje enskilt barn är unikt, icke utbytbart och ovärderligt. Se, bekräfta och bejaka varje barns livslust, nyfikenhet och livsglädje. Se den, tala om den och viktigast av allt – dela den! Ge barn en känsla och erfarenhet av att vara älskade i ord och handling. Hjälp dem också att tala om det som är svårt.

Stå inte i vägen för barns olika uttryck för andlighet. Bemöt barnet på ett sätt så att du främjar dess andlighet istället för att hämma den. Det är en utmaning för vuxenvärlden att identifiera barns andlighet och ge den näring. Det grundläggande synsättet på barn som unika, värdefulla och värda all den respekt man kan visa en människa är en självklarhet enligt FN:s barnkonvention. I den finns stöd för barnets behov av skydd och rätten till respekt. Barnet är subjekt i sitt liv med egna tankar, känslor och upplevelser. Barnet är inte ett objekt som man ska fylla med sina egna idéer. Barn är andliga och deras andlighet pågår ständigt och det beror på omgivningen om denna andlighet blir synlig och får växa.

Andligheten är inte skild från barnets övriga verklighet och kolliderar inte med den. Dialog, samspel, kärlek och gränser är grunden i alla goda mänskliga relationer. Om detta får prägla mötet med barn så bidrar det till barnets bästa som också inkluderar en sund andlig utveckling.

PETER KEMPE
Familjepedagog i Örebro Olaus Petri församling, Strängnäs stift