Artikel

Judiska museets utställning ”Juden Jesus”

Svensk Kyrkotidning publicerade 26 oktober 1939, knappt två månader efter andra världskrigets utbrott, artikeln ”Kristendom och judendom” av Gösta Lindeskog (1904-1984). Lindeskog hade 1938 disputerat i Nya testamentets exegetik i Uppsala på en avhandling om judisk Jesusforskning: Die Jesusfrage im neuzeitlichen Judentum. Ein Beitrag zur Geschichte der Leben-Jesu-Forschung. 1940 publicerades en populär version av avhandlingen på svenska: Jesus och judarna. När Hanna Stenström i denna artikel skriver om Judiska museets utställning ”Juden Jesus” blir Lindeskogs artikel en utgångspunkt som ger utställningen ett historiskt sammanhang.

Två citat fångar det centrala i ”Kristendom och judendom”:

Jämte mycket annat är kristendomen även ett stycke judendom, och den kommer alltid, om den vill förbliva sann mot sin historia, att vara en arvtagare av det judiska folkets skatter. Jesus var själv jude …

… om hans intima samhörighet med judendomen behöver ingen diskussion föras, och alla kvasivetenskapliga försök att bevisa, att han icke var jude till kött och blod, förtjäna ingen uppmärksamhet. (s. 777).

Lindeskog skriver vidare att antisemitism och kristendom är oförenliga, eftersom ”den allmänneliga människokärleken är ett av kristendomens grundbud” och eftersom kristendomen växt fram ur judendomen och är beroende av judendomen. Antisemitisk kristendom hugger, skriver han, av den gren den själv sitter på (s. 777-778).

Samtidigt som kristendomen är ”ett stycke judendom” är den också exempel på att en företeelse inte helt förklaras av sitt ursprung. Jesus är, menar Lindeskog, exempel på att varje människa är en nyskapelse. Ingen är identisk med sina föräldrar, och ju större en människa är ju tydligare framträder det nya och originella hos denna människa. Han skriver vidare att en stor människa inte bara är stor för sitt eget land och folk utan har universell betydelse. En stor människa är inte bara” jude eller grek, tysk eller fransman ” utan ”tillhör mänskligheten”. Han hävdar till och med: ”Ingen har tydligare visat sanningen i denna lag än juden Jesus från Nasaret.” Jesus är för Lindeskog en förebild genom att vara universell men inte förneka sitt ursprung, samtidigt nationalist och kosmopolit (s. 777).

I Lindeskogs artikel är det hösten 1939. Kvasi-vetenskapen han vänder sig mot bedrevs då av etablerade exegeter i Tyskland som försökte bevisa att Jesus inte var jude utan ”arier”. Även professorn i Nya testamentet i Lund, Hugo Odeberg (1898-1973), deltog i projektet. Det är inte särskilt kontroversiellt idag att hävda att hypotesen inte håller för prövning med allmänt accepterade vetenskapliga normer. Att vidhålla som ett etablerat, vetenskapligt grundat, faktum att Jesus var jude var däremot hösten 1939 nödvändigt för att värna god forskning samt av moraliska och politiska skäl. Det måste sägas att Jesus var jude för människors, sanningens och kyrkans identitets skull.

Hösten 1939 är god Jesusforskning alltså inte en rent akademisk angelägenhet. Den hör till värntjänsten för demokratin, för allas människovärde, mot antisemitismen, särskilt som vissa forskare villigt blev diktaturens kreatur.

Reflektioner ur ett nutida perspektiv

Jag vill här markera några problem i citaten ur Lindeskogs artikel, som bör diskuteras men inte kan diskuteras här.

Lindeskog är i sin avhandlings slutord tydlig om hur judisk Jesusforskning bidrar till att visa att 1800-talets liberalteologiskt färgade Jesusforskning inte skapade trovärdiga hypoteser om den historiske Jesus. Jesusbilden i citaten är därför förvånande liberalteologiska i sin betoning av Jesus som universalist och idealmänniska. Det Lindeskog i detta avseende säger om Jesus bör gå att problematisera om det ska uppfattas som utsagor om den historiske Jesus.

Lindeskogs formuleringar bör sannolikt förstås som den typ av personlig tolkning vi kan göra av alla historiska personer när vi relaterar till dem för att tolka våra egna liv eller generella mänskliga villkor, socio-politiska eller existentiella (eller båda).Sådana tolkningar tillåter att vi påstår saker som inte är sanna på samma sätt som påståenden av typen ”Jesus var jude.” En analys av den Jesustolkning Lindeskog här gör borde sannolikt kunna utgå från Harald Riesenfelds minnesteckning över Lindeskog i Svensk exegetisk årsbok 1984. Riesenfeld betonar att Lindeskogs teologi och förståelse av Jesus inte ska förstås som ”liberal”, utan som arvtagare till ett svenskt filosofiskt arv av idealistisk filosofi och personlighetsfilosofi.

Dessutom bör resonemangen i citaten om den stora människan idag kunna diskuteras kritiskt utifrån en allmän modernitetskritik, som ifrågasätter sådana uppfattningar som problematiska, falska universaliseringar etc. Moderniteten har kritiserats för att göra den vite västerländske mannen till Människan, den normativa och universella. Relationen mellan det kontextuella och det universella diskuteras idag på andra sätt än på 1930-talet, i senmodern/postmodern kritik av moderniteten och ur post-koloniala perspektiv.

Frågan är om Lindeskogs uttalande, trots problemen, fortfarande kan värdesättas som en viktig markering in i sin tid. Här ger jag ett förslag till tolkning. Till antisemitism och främlingsfientlighet hör ju att judar/främlingar görs till ”den Andre”. Den andre är projektionsytan för allt vi är rädda för och vill ta avstånd från, vill ha bort. Den Andre är partikulär, medan vi är det universella, är Människan. Vill en jude bli del av Människan måste inom detta tankesystem det partikulära, det judiska, transcenderas. Till nazismen hör ju också avhumanisering av judarna.

Mot avhumaniseringen säger Lindeskog att Människan framträtt tydligt (kanske tydligast) i en jude, Jesus från Nasaret, som behåller sin partikularitet samtidigt som han är universell. Det universellt mänskliga ansiktet är en judes ansikte. Juden Jesus är inte en av ”de andra”, han är en av oss, vi när vi är som bäst. Visserligen måste Jesus transcendera sin judiskhet för att bli en stor människa, men på samma sätt måste en tysk transcendera sin tyskhet och en fransman sin franskhet.

Påståendet att antisemitism och kristendom är oförenliga kan ju inte tolkas deskriptivt, som ett påstående om ett sakförhållande, utan måste tolkas normativt. Det är ett förkastande av den antisemitiska kristendom som funnits och som 1939 i hög grad finns, ett påstående om vad kristendomen ska vara som görs just därför att kristendomen allt för lätt går att förena med antisemitism. Lindeskogs medvetenhet om sambanden mellan kristendom och antisemitism blir tydlig exempelvis i Jesus och judarna: ”Jesu lidandeshistoria har också blivit en ödesdiger lidandeshistoria för det judiska folket … Men de vilja ha upprättelse, de fordra ett slut på de lidanden, som drabbat dem för korsfästandet av en människa för 1900 år sedan.”

Idag är det också allmänt erkänt bland exegeter att mer subtila former av anti-judiskhet i NT-texter och i exegetisk forskning, faktiskt är en del av ett större komplex där direkt våldsam antisemitism är det mest extrema uttrycket. Medvetenheten märks i den senaste introduktionsboken i Nya testamentet, Jesus och de första kristna.

Ett exempel nämns i det tal Åke Bonnier, biskop i Skara, höll vid utställningens invigning. Talet finns på Judiska museets hemsida. Han berättar att han först på en kurs på STI i Jerusalem på 1990-talet förstod Jesu judiskhet fullt ut. Han såg då hur starka de ersättningsteologiska dragen faktiskt var i en del exegetisk litteratur han läst under sin utbildning i Uppsala på 1980-talet, exempelvis Rudolf Bultmanns Johanneskommentar. (Samtidigt skulle inte mina och Bonniers exegetiklärare ha förnekat Jesu judiskhet.) Bultmann hålls ju ofta fram som exempel på att en exeget kunde vara mot nazismen men i sina vetenskapliga skrifter oreflekterat använda anti-judiska stereotyper och tankefigurer. Ett svenskt exempel på fenomenet är Anton Fridrichsen. Krister Stendahl skriver (med tydlig sorg) i en artikel att hans käre Doktorvater Fridrichsen, norrman och glödande antinazist, kunde skriva sådant som att Judas Iskariot hade typiskt judiska karaktärsdrag.

Lindeskogs utsaga om ”kvasivetenskap” och om oförenligheten kristendom – antisemitism väcker därför frågor för mig om hur pass känt och erkänt det var för hans generation att det finns djupt problematiska attityder till judar och judendom i nytestamentliga och vetenskapliga texter även om de inte uttrycker våldsam grov antisemitism. Gör Lindeskog den nazistiske exegeten till ”den Andre” så att han slipper se problemen i”vår” exegetik?

Varför utställningen ”Juden Jesus”?

Utställningen ”Juden Jesus” på Judiska museet i Stockholm 2013 har skapats och visas i en annan tid än Lindeskogs artikel, men bygger på samma grundläggande insikter om vad det innebär att säga ”Jesus var jude” och varför det måste sägas. Utställningen för ett arv vidare på vår tids förutsättningar, när antisemitism och högerextremism återigen spelar en politisk roll i Europa. (Jag hörde på en konferens för några år sedan att högerextrema grupper i Ungern idag hävdar att Jesus inte var jude utan ungrare.)

På Judiska museets hemsida relateras utställningen till museets dagliga arbete med att ”motverka antisemitism och öka toleransen mellan människor”. Utställningen ska enligt hemsidan vara plattform för interreligiösa samtal och föreläsningar om vårt gemensamma arv. Samtidigt betonas på hemsidan och i utställningskatalogen att utställningen står på vetenskaplig grund. Forskning om nuet och den nära historien men också historisk grundforskning kan även idag delta i värntjänst för demokratin.

Här vill jag tillägga att den värntjänsten ju i praktiken idag ofta också handlar om relationen mellan det svenska majoritetssamhället och muslimer samt om värntjänst mot islamofobi. Det är dock viktigt att inte förlora antisemitismen ur sikte, och här är den i fokus.

Det historiska sammanhanget

Mina inledande exempel visar att utställningen är del av en internationell och svensk historia. Ett ytterligare exempel ur juden Jesus svenska historia finns i en text av Helle Klein i nätttidningen Dagens Seglora om utställningen ”Juden Jesus”. Hon påminner om hur överrabbinen Gottlieb Klein (1852-1914) under tidigt 1900-tal lyfte fram hur Jesus måste förstås i sin judiska kontext för att bli begriplig och hur han samarbetade med kristna forskare och kyrkomän som Samuel Fries och Nathan Söderblom.

Jag hade gärna sett att den svenska historia som jag antytt ovan fått någon plats i utställningen eller katalogen. Historien förstärker ju snarast insikterna om varför vi idag återigen måste lyfta fram juden Jesus. Historien påminner oss om att också humanistisk – teologisk – religionsvetenskaplig forskning om det förflutna kan få betydelse för nuets brännande frågor. Det förflutna kan ju, som här, ha blivit ett kollektivt arv, ingå i vår kulturs grundläggande resurser för att skapa mening, identitet och legitimitet åt religiösa gemensskaper samt andra grupper och organisationer, åt nationen och individer.

Den internationella historien får vi dock. Göran Larssons artikel ”Judisk Jesusforskning” (s. 116-127) i utställningskatalogen visar hur det under 1700-talet (med upplysningen) växte fram ett judiskt intresse för Jesus som under 1900-talet blev en (mångfaldig) judisk Jesusforskning. Han ger flera exempel fram till Amy-Jill Levine och Marc Zvi Brettler (red.) The Jewish Annotated New Testament (2011).

Morton Narrowe påminner, i sitt tal vid invigningen, som finns på utställningens hemsida, om hur liberala judiska lärde i Tyskland – betydande auktoriteter som Martin Buber, Franz Rosenzweig, Joachim Printz, Leo Baeck – under 1900-talets första decennier försökte ”i sin tids judiska religion finna en plats för rabbinen Jesus.” De försökte, utan att lyckas, få dialog med kristna i nazismens Tyskland. Narrowe hoppas att vi idag ska lyckas där våra stora föregångare inte lyckades. I Tord Fornbergs inledningstal, som också finns på hemsidan, är relationerna mellan romersk-katolska kyrkan och judendomen, judarna, särskilt i fokus. Därmed läggs ännu en bit till bilden av det historiska sammanhanget.

Jesu yttre verklighet

Judiska Museet är litet. Utställningen upptar endast ett rum. Fokus ligger på Jesu yttre verklighet samt på att göra honom begriplig som historisk person. Ställningstaganden till kristendomens anspråk på att han var mer än bara människa hör inte hemma här. Utställningen håller sig på den vetenskapliga, allmänmänskliga, arenan.

I utställningen visas bilder av landskap, en rekonstruktion av Templet i Jerusalem, arkeologiska fynd som exempelvis mynt, figuriner och lerkärl. Det som verkligen fastnar i mitt minne är bilden av ett hälben med en spik i – något som är kvar av Jochanan, Hagkols son, som levde vid vår tideräknings början och blev korsfäst. Namnet finns på benkistan. Det förflutna blir nära genom alla dessa ting, men samtidigt framträder Jesu tid och värld som ett förflutet, en annan tid och en annan värld. Dessutom finns utställningstexter som ger information om bland annat judiska grupper vid vår tideräknings början samt hur Jesus förhöll sig till dem. I vissa utställningstexter görs även klart varför det är viktigt att förstå Jesus inom ramen för tidig judendom. Det handlar om att kunna skapa en trovärdig, vetenskapligt grundad, bild av honom men också om att både kristna och judar haft svårt ta Jesu judiskhet på allvar. Frågorna förs vidare i Göran Larssons artikel ”Jesus från Nasaret var inte kristen” (s. 55-68) i utställningskatalogen.

I utställningstexterna görs klart att vissa historiska frågor blivit särskilt laddade, eftersom deras konventionella svar legitimerat antisemitism. Framförallt gäller det frågan vem som bär ansvar för Jesu död. Skulden har (med stöd av Matt 27:25) lagts på det judiska folket (jämför citatet ur Lindeskogs bok ovan). Den ges mycket plats i utställningen och får ett eget kapitel i utställningskatalogen, skrivet av Tord Fornberg (s. 93-101). Fornberg redogör sakligt för vad vi kan veta om ansvarsfrågan. Han visar varför påståendet ”judarna dödade Jesus” (vilket för en kristen betyder ”judarna dödade Gud”) är historiskt inkorrekt och moraliskt orimligt.

Utställningens föremål, bilder och texter följs upp i utställningskatalogen, en rikt illustrerad bok på 130 sidor med i huvudsak populärvetenskapliga artiklar. Utöver dem jag nämnt och nämner nedan finns historiskt inriktade artiklar som ”Arkeologi i det forntida Palestina” (av Kristian Göransson, s.20-39). Alla artiklar är på både svenska och engelska. Författarna är framförallt aktiva forskare men också företrädare för judiska och kristna gemenskaper (Morton Narrowe, Åke Bonnier) som även de inkluderar forskningsbaserad kunskap. Bonnier ger dessutom personliga reflektioner om hur en kristen kan läsa evangelierna på ett sätt som är kristet, men tar Jesu judiskhet på fullt allvar (s.70-81). Kunskapsförmedling kombineras alltså med texter som integrerar historiska kunskaper med existentiella och teologiska reflektioner.

Karin Hedner Zetterholms artikel ”En judisk teologi om Jesus” (s. 102-114) formulerar en hypotes om hur tolkningar av Jesu död och frälsningshistoriska betydelse kan ha utformats (bland annat av Paulus) med utgångspunkt i berättelsen om Abrahams offer av Isak (1 Mos 22). Här ges också ett bidrag till förståelsen av de kristna försoningslärornas framväxt. Karin Hedner Zetterholm väjer inte för att bibeltexternas tal om offer är främmande och skrämmande för oss, men visar ett möjligt sätt att förstå hur tänkande som ligger till grund för kristna försoningsläror växte fram och var meningsfullt i den tid och kontext där det skapades.

Flera av utställningskatalogens texter står sannolikt för sig själva och kan läsas även av den som inte sett utställningen. De borde alltså kunna bli utgångspunkt för samtal i studiegrupper. Bilderna ger, tror jag, också läsare som inte sett utställningen känsla för, och kunskap om, landskap, föremål, ting, om Jesu egen miljö och sammanhang. De ger känsla av kontakt med dem som levde för länge sedan i ett för dem vardagligt sammanhang som för många av oss är en mycket särskild tid och plats.

”Juden Jesus” som interreligiöst projekt

”Juden Jesus” är dock mer än en utställning. Den är central i ett interreligiöst projekt som började före utställningen och bör kunna fortsätta efter den. Utställningen arbetades fram av en interreligiös grupp med olika kompetenser och perspektiv: judar och kristna, såväl forskare och religiösa företrädare som museifolk. Utställningsgruppens medlemmar vill uppenbart förmedla något av det de själva upplevt genom sitt arbete till oss andra, inte minst genom det samtal mellan tre av dem – Åke Bonnier, Morton Narrowe, Tord Fornberg – som filmats och spelas upp på en bildskärm i utställningen. Genom detta samtal blir utställningen mer än en redovisning av det som var för länge sedan. Tre nu levande människor talar om juden Jesus ur olika perspektiv, med fokus på historiska frågor men med relationen judendom – kristendom i historia och nutid som referensram, samt med personligt engagemang.

I samband med utställningen har hållits föreläsningar på Judiska museet om religionsdialog och judisk-kristna relationer. Jag kan tänka mig att en studiegrupp i en svenskkyrklig församling – eller en ekumenisk studiegrupp – skulle kunna besöka utställningen för att sedan tillsammans studera artiklar ur utställningskatalogen och arrangera föreläsnings – och samtalskvällar kring frågor som utställningen väcker. Det vore också önskvärt att utställningen inspirerade församlingar att göra öppna föreläsningar och samtal tillsammans med studieförbund, folkbibliotek och andra aktörer som når utanför de kretsar som vanligen kommer på församlingsaftnar eller till interreligiösa samtal.

Några kritiska reflektioner

Utställningens bild av Jesus juden är framförallt Jesus som from Torahtrogen jude, närmast rabbin. De drag i Jesusgestalten enligt evangelierna som lyfts fram är de som pekar fram mot den rabbinska judendomen. Jag tror det är skälet till att barndomsberättelserna i Matt 1-2, Luk 1-2 spelar en central roll samt att vissa andra möjliga sätt att förstå den historiske Jesus som jude i sin tid saknas.

Barndomsberättelsernas roll är inte oproblematisk i en utställning som betonar sin vetenskapliga grund. Barndomsberättelserna är ju historiskt mycket osäkra traditioner, till skillnad från det säkra faktum att Jesus korsfästes. Lukasevangeliets berättelse om Jesus som tolvåring i Templet (Luk 2:41-52) får ur historievetenskaplig synvinkel bära en orimligt stor del av bevisbördan. Detta lukanska särstoff av tydlig legendkaraktär framstår en gång i utställningen och en gång i katalogen (s. 62-63) som argument för att Jesus växte upp i en from judisk miljö, fastän det snarast visar att Lukasevangeliet vill betona kontinuiteten mellan den framväxande kyrkan och synagogan. Det är inte den historiske Jesus vi når utan ett tidigt exempel på hur juden Jesus görs betydelsefull också för hedningar.

Jag saknar också rekonstruktioner av juden Jesus som är aparta i förhållande till rabbinsk judendom, exempelvis Geza Vermes bild av Jesus som karismatisk galileisk undergörare. Apokalyptiken, som med stor sannolikhet var viktig för Jesu förkunnelse och del av tidig judendom men kom att spela mindre roll i senare skeden, tonas ner.

Det bör nämnas att det från 1970-talet och framåt växt fram forskning av icke-judiska forskare som tar det judiska hos Jesus och Paulus på allvar. Denna forskning kunde gjorts mer synlig i utställningen. Här finns ju betydelsefulla bidrag till förståelsen av Jesu judiska sammanhang och av juden Jesus, till exempel i Ed Sanders arbeten. Det skulle också givit en mer fullständig bild av det stora internationella sammanhang som utställningen faktiskt står i. Denna forskning företräds i utställningsgruppen av Tord Fornberg som arbetat med att förstå Matteusevangeliet i tidigjudisk kontext. I utställningskatalogen möter vi den tydligast i Karin Hedner Zetterholms ”En judisk teologi om Jesus”. Hon anknyter till ”det nya perspektivet på Paulus” där Paulus och hans brev förstås förstås inom sin tids judiska referensramar.

Föra vidare kunskaperna

På sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal försökte en av mina vänner återupprätta sin relation med Svenska kyrkan, efter att under en period av sökande varit attraherad av judendomen. Försöken fick ett bakslag när han hörde en präst förkunna om Jesus att ”judarna dödade honom.” Vännen skrev brev till prästen och påtalade det historiskt oriktiga och moraliskt problematiska i påståendet, samt frågade om prästen brukade säga ”det indiska folket dödade Gandhi” eller ”det amerikanska folket mördade Martin Luther King”. Brevet fick inget svar.

Värntjänsten som Lindeskog gjorde 1939 måste alltså tydligen fortsätta i kyrkorna. Jag hoppas därför att utställningen ses av aktiva kristna, av anställda och förtroendevalda i kyrkorna, så att värntjänsten kan fortsätta på en plats där den kan och måste göras. Det är ju knappast våldsbenägna män med högerarmen i vädret varje 30 november som lär se utställningen och omvända sig. För att undanröja grunden för högerextrema rörelser behövs ju en politik för jobb och social trygghet och vi bör engagera oss som medborgare för sådan politik. Men var och en måste också göra värntjänst i sina egna sammanhang, och ”Juden Jesus” kan bli del av det i Svenska kyrkans församlingar.

Därför är det en brist, att inte utställningskatalogen eller museets hemsida ger konkreta tips för den som vill läsa mer eller ordna studiegrupper, föredrag och samtalskvällar, till exempel genom studieförbundet Sensus (som bidragit till att göra utställningen möjlig). Jag saknar litteraturlistor med grundläggande tillförlitliga böcker på svenska och engelska om Bibelns tillkomst och innehåll samt historiska förhållanden av relevans för Bibeln, bibeltolkning i judendom och kristendom, judisk och annan Jesusforskning, judisk-kristen dialog, judendomens och kristendomens historia, liv och lära. Jag saknar information om sammanhang där judar och kristna möts för dialog, kunskapssökande och gemenskap. Även information om möjligheter till studier – vid Paideia, STI i Jerusalem, universitet och högskolor – hade kunnat ges. Kanske hade information kunnat ges av särskild relevans för religionslärare samt andra lärare på alla nivåer, från förskola till gymnasium. Kort sagt saknas information om hur den som inte är forskare, biskop eller rabbin kan fortsätta det som börjar med ett besök på ”Juden Jesus”.

Jag rekommenderar alltså den som inte sett utställningen att se den och läsa utställningskatalogen. Utställningen uppfordrar också kyrkligt engagerade att föra vidare kunskaperna, att fortsätta samtalen i församlingarna samt i öppna sammanhang dit fler än den inre kretsen kommer.

HANNA STENSTRÖM
Docent, Uppsala universitet

Den tryckta versionen av texten innehåller fotnoter samt en förteckning över referenser. Se PDF:en för denna.