Artikel

Om naturvetenskap, teologi och vetenskapssyn

Varför är temat naturvetenskap, teologi och vetenskapssyn aktuellt för Svenska kyrkan i dag? Åtminstone fyra skäl kan identifieras tämligen omgående:

1) Vi lever i en tid av fake news och post-sanning eller post truth. Vetenskapen blir en fråga om politik eller konspirationsteorier. Vi har sett det till exempel när det gäller klimatforskningen. Vi ser det också i samband med den pågående pandemin. Vaccinforskning är ett annat exempel. Den dagen vi får ett coronavaccin kommer vi förmodligen också att höra påståenden om fake news. Förvanskningar av vetenskapliga fakta är inte alltid lätt att genomskåda.

2) Det händer fortfarande i den allmänna debatten att vetenskap och tro ställs mot varandra och utmålas som varandras motsatser. Så har skett i debatten om konfessionella friskolor. Även framstående opinionsbildare har sagt uppenbara dumheter som ”Skolan ska bygga på vetenskap och inte på tro” – tvärt emot det faktum att kristna skolor länge hört till de bästa på många håll i världen. Humanisterna (de ateistiska) hakar gärna på resonemang av den typen. De utgår ofta från knivskarpa gränser mellan objektivt och subjektivt och mellan naturligt och övernaturligt. Sedan associeras naturvetenskap endast med objektivt och naturligt och tro/teologi endast med subjektivt och övernaturligt. Man behöver bara skapa lite på ytan för att se att denna uppdelning inte håller.

3) Påståenden om oförenlighet mellan naturvetenskap och tro/teologi kan ta på vår självkänsla som troende människor och som kyrka. Vi anar eller vet att påståendet är fel, men i stunden upplever vi det kanske ändå svårt att säga emot, särskilt när påståendet framförs med tvärsäkerhet eller arrogans. Då är det lätthänt att vi blir tysta – samtidigt som denna tystnad legitimerar falska föreställningar och fördomar.

4) Temat har också aktualiserats av ett beslut från Svenska kyrkans överklagandenämnd (ÖN 2020/12) angående en präst som hade blivit anmält för att ha ifrågasatt bland annat evolutionsteorin i konfirmandundervisningen. Enligt Överklagandenämnden anfördes följande till stöd för den anmälda prästen: ”Det är inte möjligt att hitta en enhetlig vetenskapssyn i Svenska kyrkans lärodokument … [Prästens] undervisning om skapelsen får förstås så att den ger uttryck för att den rent vetenskapligt materiella evolutionsteorin inte är fullt ut förenlig med Svenska kyrkans lära.” I sitt beslut konstaterar Överklagandenämnden: ”Inom Svenska kyrkan finns inte någon för alla gällande hållning om samkönade relationer och hbtq-frågor eller om skapelsen och evolutionsteorin. [Prästens] uttalanden i dessa frågor kan därför inte strida mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära eller innebära att [prästen] har brustit i solidaritet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.” (min kursivering)

Vilken slutsats ska dras av detta? Går det att tycka lite si och så om vetenskap i allmänhet och evolution i synnerhet och ändå stå fast i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära?

Alla dessa fyra skäl gör reflektion kring naturvetenskap, teologi och vetenskapssyn behövlig och angelägen.

Naturvetenskap och tro kan sägas vara de två största krafterna som har format vår världsbild och vår kultur. Starka krafter måste man ha koll på. De kan åstadkomma så oerhört mycket gott, men också så mycket ont när det går snett. Därför behöver vi både vetenskapsfilosofi och teologi (den kritiska och självkritiska reflektionen över trons innehåll och effekter).

Historiskt sett fanns en tid då teologin var vetenskapernas drottning. Vi påminns om det vid universitetens promotionshögtider, åtminstone i Uppsala och Lund: teologerna är alltid först ute!

När sedan de moderna naturvetenskaperna växte fram utbröt en tonårsdynamik i vetenskapsfamiljen. Maktförhållanden omprövades och konflikter utkämpades när nya vetenskaper stred för sin emancipation. De spänningar som då uppstod kan dock inte dölja en lång och ganska obruten historia av relationer och ömsesidig påverkan. Snarare än bitter konflikt handlar det om ett triangeldrama mellan tro på kunskap (naturvetenskap och annan vetenskap), trons kunskap (teologi, troserfarenhet, vishet) och det gemensamma ansvaret för världen.

Några korta historiska nedslag

Teologi har i stort sett alltid sökt kontakt med sin tids vetenskap. I fornkyrkan handlade det om grekisk filosofi, företrädesvis platonism. I början av 200-talet frågade kyrkofadern Tertullianus aningen irriterat: ”Vad har Aten med Jerusalem att göra?” Med det ville han kritisera importen av sekulär ”vetenskap”(Aten) in i teologin (Jerusalem). Själva frågan avslöjar dock att just detta var ganska vanligt. De facto har Aten och Jerusalem, vetenskap och tro/teologi, haft otroligt mycket med varandra att göra. Det har alltid funnits många vältrafikerade vägar dem emellan, både fullt synliga ovan jord och liksom mer inofficiella kulvertar under jorden.

På 1200-talet verkade Thomas av Aquino. Han skapade en mycket kraftfull syntes av sin tids bästa kunskap om tro och vetande. Hans arbete blev och är fortfarande normgivande i mycket av katolsk teologi. Thomas byggde på Aristoteles filosofi som hade kommit tillbaka till Europa tack vare muslimska lärda.

Nästa stopp på denna korta historiska resa blir 1500-talet och reformationen. Den startade på ett universitetscampus, i Wittenberg. Även om inte Luther själv var så aktivt engagerad i att ta till sig och sprida den då nya kopernikanska världsbilden, var andra i hans närhet det. Vid den tiden var Wittenberg ett nytt och progressivt universitet. Dess första rektor hade sparkats från universitetet i Leipzig, eftersom han ansåg att syfilis inte skulle behandlas som Guds straff utan som en medicinsk fråga. Reformationen kom på sitt sätt att utveckla en passion för både tro och vetande: bibelöversättning, katekeser, myndiga kristna.

Ett åskådligt exempel finns i ett monument utanför den så kallade Svarta kyrkan i Brasov i Transsylvanien. Där står den lokala reformatorn i all sin auktoritet med Bibel och barett. Betraktaren slås av att han pekar väldigt tydligt i en bestämd riktning. Den riktningen är inte in i kyrkan utan från kyrkan till skolan. Forskningen har visat att läskunnigheten i protestantiska länder var påtagligt högre än i katolska så sent som i början på 1900-talet. Detta är ett viktigt arv att förvalta också för Svenska kyrkan. 2019 års kyrkomötes glödande appell till Svenska kyrkans stift och församlingar att helhjärtat satsa på ett program för lärande och undervisning ska ses i denna tradition. ”Lär mer!” är en lämplig devis för en evangelisk-luthersk kyrka.

Även 1700-talets upplysning är en viktig hållpunkt på denna resa. I Tyskland var upplysningen djupt präglad av protestantismen. Dess stjärnfilosof Immanuel Kant har inte utan skäl kallats för den protestantiske Thomas. Kants definition av upplysningen som människans uttåg ur sin självförvållade omyndighet hade kraft. Dock urartade upplysningen till rationalism. Den underskattade det vankelmodiga, vilseledda och vilsegångna förnuftet och negligerade kroppsligheten. Mycket frös till dogm. Rigiditet blev resultatet. Denna rationalism blev också grogrund för en viss sorts fundamentalism. Att Bibeln ska läsas och tolkas bokstavligt har sin grund här. Det är alltså inte så att den unga kyrkan läste bokstavligt och rationalismen kom med de många tolkningarna, liberalismen och relativismen. Snarare är det tvärtom. Bokstavstolkning är ett modernt påfund!

I vissa skepnader ledde upplysningen till att ratio besegrade intellectus, det vill säga det beräknande, kontrollerande förnuftet vann över den delen av förnuftet som präglas av insikt och en förmåga att kunna förhålla sig konstruktivt också till det ovetbara. Dock: Kants stridsrop sapere aude, våga tänka, äger bestånd – i en tid av fake news, kunskapsförakt och bildningsförfall är det extra angeläget. Samtidigt är saker och ting komplexare än upplysningen ville tro. Det rena förnuftet är inte så rent som det verkar. Förnuftet är alltid inbäddat i intuition, sympati, empati, antipati … Som modern kognitionsforskning har visat är gränsen mellan objektivt och subjektivt inte så knivskarp som vi ibland vill ha den till.

Den rigida rationalismen fick sig en rejäl smocka av 1900-talets fysik i form av relativitetsteorierna och kvantfysiken. Vi skulle kunna säga att då gick vi från en antingen-eller struktur till en både-och-struktur. Att något kan vara både våg och partikel och att tillvaron är just så obestämbar gjorde något med det vetenskapliga, filosofiska och teologiska tänkandet. Kaosforskning, komplexitets-, och emergensforskning är uttryck för detta.

Den klassiska fysiken vid Newtons tid fokuserade på regelbundenhet och determinism. Gud förutsattes ingripa bara vid (ännu) oförklarliga oregelbundenheter. I takt med att kunskapen växte krympte danna guds verksamhetsområde. Gud blev både arbetslös och hemlös. Det teologiska arbetet fann dock vägen från Newtons kunskapsluckornas Gud till Gud som skapar i med och under det att naturliga och sociala processer pågår. Dorothee Sölle talar till exempel om att Gud är intentionalist snarare än interventionist. Därmed har också David Hume’s definition av under som ett brott mot naturlagarna hamnat på historiens skräphög. Den strikta uppdelningen mellan naturligt och övernaturligt har mist sin grundläggande relevans.

Konflikt mellan naturvetenskap och tro varken är eller har varit normalfallet. Naturvetenskap och teologi är två komplexa kroppar av kunskap som mår bra av att umgås med varandra. Det kan finnas spänningar mellan dem. Men det är bara bra – precis som det måste finnas en viss spänning i våra kroppar om vi står upp – annars skulle vi ramla ihop.

När spänningsförhållandet blev för framträdande gjordes försök att lösa spänningarna mellan naturvetenskap och teologi/humaniora genom en strikt bodelning: det yttre, materian åt naturvetenskapen och det inre, själen, åt humaniora. Det må ha känts lugnt och konstruktivt för stunden, men visade sig vara destruktivt i längden. Uppdelningen har gett oss en förvrängd syn på naturen/skapelsen vilket har varit och är en bidragande orsak till klimatkrisen.

Dessa korta historiska reflektioner leder mig till slutsatsen att teologer och trons människor gör gott i att ta till sig naturvetenskaplig kunskap. Men även tvärtom. Naturvetenskapliga begrepp och teorier kan laddas med högst subjektivt eller ideologiskt innehåll. Det hände med relativitetsteorierna och det hände med teorin om Big Bang. I Sovjet stötte den senare på patrull eftersom den ansågs vara för nära de bibliska föreställningarna om en skapare. I sådana sammanhang kan den analysförmåga som teologer, historiker och filosofer är tränade i vara till stor nytta. Påve Johannes Paulus II påpekade att naturvetenskapen kan rena religionen från villfarelse och vidskepelse och att religionen kan rena naturvetenskapen från avgudadyrkan och falska absolutifieringar. Han menade att de kan dra varandra in i en större värld, en värld där båda kan blomstra.

Evolution som exempel

När det gäller ideologisering av naturvetenskapliga teorier är evolutionen det kanske tydligaste exemplet. År 1859 publicerade Darwin sitt verk Om arternas uppkomst. Det gjorde han efter flera decenniers våndor. Han förutsåg att hans teori skulle väcka uppseende och motstånd både inom och utanför naturvetenskapens område. Det som var mest svårsmält var de stora tidshorisonter som evolutionsteorin förutsätter och det gemensamma ursprunget – populärt uttryckt som människans härstamning från aporna.

Det är viktigt att komma ihåg att inom naturvetenskapen är ordet teori synonymt med den bästa tillgängliga sanningen, inte med ordet hypotes. En teori bygger på fakta och gör grundade anspråk på att komma så nära sanningen som det är möjligt. Teorier kan givetvis vidareutvecklas, modifieras eller kullkastas av nya teorier. Evolutionsteorin har vidareutvecklats i takt med genetikens landvinningar men har i grunden stått sig. Trots att den alltså är vetenskapligt sett sann har den tagits emot och tolkats på olika sätt beroende av lokala kontexter. En välkänd tolkning av evolutionsläran som har tydlig ideologisk potential och som har fått förödande konsekvenser är socialdarwinismen med dess föreställningar om att samhällsutveckling gynnas av att svaga individer slås ut. I S:t Petersburg till exempel fanns det dock inte någon gynnsam grogrund för sådana tankar. Där la man utifrån studier av tundran från början mer vikt vid samverkan inom evolutionens ram än vid konkurrensen om överlevnaden. I USA:s sydstater visade sig just det gemensamma ursprunget särskilt svårsmält, eftersom det underminerade grunden för rashierarkin som präglade samhället.

Den teologiska magkänslan hade till att börja med svårt att förlika sig med evolutionsläran. Visst var det väl Gud (och inte någon slump) som hade skapat arterna, och skapat dem färdigt? Det måste väl i synnerhet gälla Adam och Eva? Mycket i dessa invändningar har att göra med vår bristfälliga förmåga att begripa de riktigt stora tidsdimensionerna.

Under 1800-talet förflyttade geologisk forskning tillsammans med utvecklingsläran tidshorisonten bort mot det ofattbara. Fram till dess hade den kristna världen läst mänsklighetens historia som en sammanhållen släktkrönika vars händelser utspelar sig under loppet av några årtusenden – från begynnelsen med Adam och Eva, genom allehanda intriger och en mångfald av generationer fram till nuet och sedan bortåt evigheten i himmelriket. Den berättelsen sprack! Plötsligt blev några tusentals år till ofattbart många tusentals år, ja till miljoner och miljarder år. Livets utveckling framstod som en lång process, präglad av slump, anpassning och naturligt urval. Livsformerna hade inte skapats fixt och färdigt utan utvecklats över tid och rum. Och människan var inget undantag! Det är klart att en sådan omvälvning ställde till det för människans självkänsla. En herre som går omkring i hög hatt och känner sig som skapelsens krona blir nog inte så road av att höra att han delar förfader med apor. Och än idag är det svårt, ja rentav omöjligt för våra hjärnor att förstå de enorma tidsperioderna det måste vara tal om när det gäller världen och universums utveckling. Den ofantliga diskrepansen mellan universums tid och känslan för vår egen livslängd verkar göra det omöjligt för oss att få ett fullständigt intellektuellt och existentiellt grepp om evolutionens verklighet.

Men ganska tidigt fanns det också en konstruktiv reception av utvecklingsläran. 1800-tals teologen Aubrey Moore sa: ”Utklädd till fiende gjorde Darwin en väntjänst åt teologin.” Darwin framstår som en vän därför att han fick oss att tänja på gränserna för en föreställning om en gud som är för liten, därför att den liknar bilden av en trollkarl mer än universums skapare. Moore ansåg att frågan om evolution kontra skapelse över huvud taget inte är någon religiös fråga. Den blir det bara om man virrar till det genom att anse att en så kallad speciell skapelse är del av den kristna teologin. En sådan skapelse skulle dock innebära att Gud då och då ingriper i naturen för att åstadkomma något särskilt. Själva denna idé förutsätter dock att normalfallet är Guds frånvaro, säger Moore. Därmed är teorin om den speciella skapelsen egentligen mindre kristen än evolutionsteorin, för en teologisk tolkning av den senare förutsätter en oavbruten närvaro av Guds skaparkraft. I Gud är det vi lever, rör oss (utvecklas!) och är till, för att säga det med Apostlagärningarna (Apg 17:28). Antingen är Gud närvarande överallt i skapelsen eller inte alls, resonerar Moore.

I vår samtid har astronomen Bengt Gustafsson talat om slumpen som ett av Guds vackraste verktyg. Vi har rört oss från att tala om en Gud som mer eller mindre liknar en trollkarl till Skaparen som upprätthåller sin skapelse i varje sekund.

Ändå har evolutionsteorin blivit ideologiserad mer än någon annan vetenskaplig teori. Tror du på Gud eller Darwin, kan det på allvar frågas i undersökningar. Hur tokigt är inte det? Knappast någon skulle väl ta det på allvar om vi frågade: tror du på gravitationen eller på Gud; tror du på fotosyntesen eller Gud? Kärnan i evolutionen är lika lite en trosfråga som att boken jag håller i handen trillar i golvet när jag släpper den. Evolution pågår ständigt i naturen och i labben. Även utvecklingen av corona-vaccin bygger på den.

Ändå spökar även i Sverige uppfattningen att evolution och kristen tro motsäger varandra. Unga kränks i den svenska skolan. Inte sällan sker det utifrån antagandet att tro och vetenskap skulle vara varandras motsatser. Enligt en rapport som Sveriges kristna råd har låtit göra upplever varannan kristen ungdom sig kränkt för sin tro. De som kränker är inte bara andra elever utan också lärare.

Elever berättar om naturvetenskapslärare som utgår ifrån att troende elever inte kan förhålla sig sakligt till naturvetenskap eller ta in vetenskapliga perspektiv därför att de är kristna. En elev talar till exempel om ”naturvetenskapslärare som innan jag fått frågan bestämt sig högt inför alla om mina åsikter angående evolution.”

Rapporten finner att det ungdomarna säger ”bekräftar den bild som religionspedagogen Karin Kittelman Flensner har beskrivit i sin avhandling. Att vara troende associeras med något som tillhör historien och som troende förväntas man inte kunna förhålla sig objektivt till vetenskap.”

Varför finns det då fortfarande en marknad för anti-evolutionism? Det finns en rad olika förklaringar till det. I sin amerikanska tappning går anti-evolutionismen hand i hand med försvaret för ”family values”. Det är värnandet av en patriarkal värdehierarki snarare än intresset för Guds rike som motiverar motståndet mot Darwin.

Detta illustrerades på ett ganska konkret sätt i samband med diskussionen efter skolskjutningen på Columbine High School i Littleton, Colorado i april 1999. En medborgare hade formulerat sin uppfattning om det hela i ett brev till en radiostation. Ett citat ur brevet lästes upp i USA:s kongress – hela tre gånger mellan den 14 och 22 juni det året, och alltid med gillande. Brevskrivaren gjorde gällande att orsaken till detta fasansfulla våld bland unga människor inte står att finna i tillgängligheten av vapen utan snarare i söndriga hem, dagis, tv- och datorspel, steriliseringar och preventivmedel, aborter och i det ”att våra skolor lär barnen att de är inget annat än glorifierade apor som har evolutionerat (sic) ut ur en primitiv geggamoja genom att lära ut att evolution är ett faktum och genom att dela ut kondomer som om de var godis.”

Det finns också ett polariserande signalvärde i att ställa Gud mot Darwin. Polerna inbjuder till karikerande. Om du håller på Darwin blir du relativist och aggressiv ateist. Om du håller på Gud blir du vetenskapsfientlig, rigid och intolerant. Båda sidor använder nidbilder av den andra för att stärka den egna positionen.

Utöver detta fördunklas samtalet av brist på förståelse av teologiska grundbegrepp. Ofta blandas till exempel definitionen av tro som inte veta ihop med definitionen av tro som tillit och uttryck för en gudsrelation.

Frågan om evolution är alltså en faktafråga, inte en åsiktsfråga. Ett ifrågasättande utifrån kristen tro är inte bara onödigt, det är också oinformerat och i pedagogiska sammanhang direkt oansvarigt, eftersom det i längden legitimerar kränkning av unga.

Att förhålla sig till en vetenskaplig teori är inte en smakfråga eller en fråga om individuellt tycke. Att tala om ”min vetenskapssyn” eller ”min teologi” är missvisande, därför att det i båda fallen är fråga om att förhålla sig till en vedertagen kropp av kunskap. Ett mer lämpligt sätt att resonera är till exempel: ”I mitt teologiska/naturvetenskapliga arbete ser jag/gör jag …”

Svenska kyrkans vetenskapssyn?

Så, hur är det då med Svenska kyrkans vetenskapssyn? Med tanke på Överklagandenämndens skrivning: ”Inom Svenska kyrkan finns inte någon för alla gällande hållning om … skapelsen och evolutionsteorin.” Eller det som anfördes för den anmälda prästens räkning: ”Det är inte möjligt att hitta en enhetlig vetenskapssyn i Svenska kyrkans lärodokument.”

Ordet vetenskap förekommer inte i Kyrkoordningen. Inte i Bibeln heller. Och inte i vigningslöftena heller. Men i löftena står å andra sidan inget heller om vilken syn en präst eller diakon ska ha på mänskliga rättigheter, statsskick, brott eller mode. Och det tolkar vi nog inte som att alla syner är tillåtna så länge de inte uttryckligen är förbjudna. Utan jag tänker att vi förutsätter en vilja att i alla frågor där vi undervisar har vi ett ansvar att utgå från den bästa kunskapen som finns tillgänglig. Den som undervisar i Svenska kyrkans uppdrag har en plikt att inom rimliga gränser hålla sig uppdaterad. Till det hör respekt för fakta och att kunna skilja mellan vedertagna fakta och personliga övertygelser. Inte minst är detta en följd av det lutherska bildningsarvet.

Låt mig åskådliggöra det med ett exempel – en jämförelse mellan homosexualitet och evolution. Båda dessa teman var aktuella i det citerade beslutet från Överklagandenämnden. Det är i vår kyrka accepterat att en präst avstår från att förrätta vigsel av samkönade par. Men det går inte att rättfärdiga att en präst eller diakon förnekar att homosexualitet existerar, diskriminerar eller talar om sjukdom, ondska, besatthet eller dylikt, eftersom det går mot den bästa kunskap som vi har om mänsklig sexualitet. Frågan om evolution är inte en fråga på samma nivå som att förrätta samkönade vigslar eller ej, utan den är på samma nivå som frågan om homosexualitetens existens som sådan.

Ett annat exempel: Inför sin utnämning till domare i USA:s Högsta domstol utfrågades Amy Coney Barrett nyligen i Senaten. Hon fick en fråga om klimatförändringarna. Varpå hon svarade: “I don’t think that my views on global warming or climate change are relevant to the job I will do.” Greta Thunberg kommenterade då på Twitter: ”Jag har inga “views on climate change” heller. Lika lite som jag har några ”views” på gravitationen, det faktum att jorden är rund, fotosyntesen eller evolutionen. Men att förstå och känna till deras existens gör livet i detta århundrade verkligen mycket enklare.”

Det är alltså inte en fråga om ”min” vetenskapssyn eller olika vetenskapssyner. Det håller inte om vi skulle säga något i stil med ”i Svenska kyrkan kan vi ha olika vetenskapssyner och därmed tycka om evolution lite hur vi vill”. Istället är frågan om vetenskap en fråga om att vilja ha kunskap om hur Guds skapelse är uppbyggd och utvecklas. Denna vilja till kunskap är ett uttryck för kärlek till den skapare som vi bekänner oss till varje gång vi stämmer in i kyrkans trosbekännelse.

Respekten för vetenskap är inget som står i konflikt med respekten för olika fromhetstraditioner i kyrkan. Vi är alltid kallade att söka dialog – även med dem där det här sagda inte är självklart – men vi ska inte tumma på den kunskapsnivå som vi måste kunna förutsätta, särskilt hos medarbetarna i vår kyrka.

Teologiska grunder för en god förståelse av relationen mellan naturvetenskap och tro

Avslutningsvis några grundbultar i kristen teologi som har bäring på relationen mellan naturvetenskap och tro/teologi:

— Skapelsen är god (och på väg att bli god). Att söka förstå den med hjälp av de kunskapsformer som vi har tillgång till är en form av gudstjänst.

— Teknologi som tillämpning av naturvetenskap kan vara ett tecken på Guds rike (Matteus 11:5). Kristendomen är i grunden en vetenskaps- och teknikvänlig religion.

— Respekt för sanningen bör också prägla vårt förhållningssätt till vetenskapliga teorier, för i sanningen möter vi Kristus som säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet.”

— Vi behöver vara medvetna om vår mänskliga storhet och skörhet, om bruk och missbruk även av de ädlaste projekten – synden lurar på tröskeln till det mesta: därför behövs de kritiska och självkritiska frågorna på alla områden.

Även om ordet vetenskap inte förekommer i Bibeln har vishetstraditionen en framträdande roll. I Salomos vishet (7:15–24), troligen nedskrivet under första århundradet före Kristus, finns en text som vi kan höra som en hyllning till vetenskapernas mångfald och rikedom:

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord

och göra mina tankar värdiga hans gåvor.

Ty han är vägvisaren till visheten,

och det är han som leder de visa rätt.

Av honom beror både vi själva och våra ord,

all tankeförmåga och all yrkesskicklighet.

Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen:

Jag känner världens byggnad och elementens verkningar,  här har vi kosmologi, fysik och kemi

tidsåldrarnas början och slut och förlopp,                             geologi och historia

solhöjdens växlingar och årstidernas skiften,                        geografi

årens kretslopp och himlakropparnas ställningar,                 astronomi

djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen,                          biologi

andarnas våldsamma krafter och människornas tankar,      filosofi, psykologi och sociologi

växternas arter och rötternas hemliga krafter –                    medicin

allt lärde jag känna, det dolda och det synliga,

ty jag fick undervisning av visheten,

hon som med sin konst har format allt.

I visheten bor en ande som är förnuftig och helig,

ensam i sitt slag, mångfaldig till formen,

tunn, lättrörlig, klarsynt, ogrumlad,

tydlig, okränkbar, vän till det goda, skarpsinnig,

oemotståndlig, välgörande, människovänlig,

fast, orubblig, bekymmersfri,

allsmäktig och med uppsikt över allt;

den genomströmmar alla andar

som är förnuftiga, rena och av den tunnaste materia.

Ingenting är så rörligt som vishetens rörelse.

I sin renhet tränger hon in i allt, i alla dess delar.

 

Ärkebiskop Antje Jackelén

Originalartikeln innehåller fotnoter. Se PDF för dessa.