Sören Ekström diskuterar nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan och menar att det finns skäl som talar för att alternativ även för det socialdemokratiska engagemanget i Svenska kyrkan bör diskuteras och utredas.
Många, många socialdemokratiska kyrkopolitiker gör i dag betydelsefulla insatser i Svenska kyrkan. Det är glädjande och viktigt. Borta är forna tiders antagonism mellan kyrka och arbetarrörelse.
Även i framtiden kommer ett mycket stort antal socialdemokrater att tillhöra Svenska kyrkan. Det är därför självklart att det i kyrkofullmäktige, kyrkoråd, församlingsråd, stiftsstyrelser och kyrkomöte bör och kommer att finnas många socialdemokrater. De kommer liksom nu att utgå från sin tro och sin syn på viktiga samhällsfrågor.
En viktig strävan är att i det arbetet visa respekt för både Svenska kyrkans och det socialdemokratiska partiets integritet.
Parallellt med detta finns en annan linje. Kyrkan har uppdraget att vara en profetisk röst i samhället, internationellt och nationellt. Det uppdraget kan inte utföras utan politiska ställningstagande. Kyrkan förespråkar inte ett särskilt parti, men måste ställa krav på de politiska partierna att de ska slå vakt om Skapelsen (eller vad de vill kalla den värld vi lever i) och människors lika värde. Det kan inte kyrkan göra utan att ta ställning i viktiga frågor (kanske till och med de allra viktigaste!).
Ett mångreligiöst samhälle
Sveriges befolkning rymmer stora grupper människor med en annan tro, bekännelse och lära än den Svenska kyrkan står för.
Andra kristna grupper som till exempel katolska, ortodoxa och österländska kristna, liksom ”klassisk” svensk frikyrklighet i form av bland annat Equmeniakyrkan och Pingströrelsen.
Sverige har också berikats av många invånare som är muslimer och judar, buddhister och bahaier, sikher och hinduer.
Tillsammans betjänar dessa kristna och andra trossamfund, som arbetar tillsammans i Sveriges Kristna Råd och Sveriges Interreligiösa råd, närmare 800 000 personer.
Under några decennier har den religiösa kartan förändrats radikalt. 1970 var 97 procent och 1980 93 procent av invånarna medlemmar i Svenska kyrkan. I dag är motsvarande andel knappt 66 procent. För förändringen har invandringen, medvetna utträden och generationsskillnader spelat en stor roll. Sverige har blivit ett mångkulturellt och mångreligiöst land.
Nya relationer mellan stat och kyrka
Sedan mer än ett decennium har vi dessutom helt nya relationer mellan stat och kyrka:
* Religionsfriheten är konsekvent (utom för vissa medlemmar i kungafamiljen).
* Lagregleringen av trossamfundet Svenska kyrkan har reducerats till en kort ramlag.
* Kyrkoskatten har ersatts av en kyrkoavgift för dem som tillhör Svenska kyrkan.
* Alla kyrkliga utnämningar sker genom kyrkliga organ.
* Beslutsmakten i för kyrkan väsentliga inomkyrkliga frågor är med ett fåtal undantag förda till Svenska kyrkans egna organ.
* Det stöd som staten ger Svenska kyrkan genom t.ex. uppbörd av kyrkoavgiften är i stort sett likvärdig med det stöd man ger övriga samfund.
Den socialdemokratiska regeringen betonade redan inför millennieskiftets reform att ”Svenska kyrkan inte längre har den självklara position som den har haft tidigare”, liksom att man måste ”visa stor respekt för de medborgare som inte vill ha någon kontakt med kyrklig verksamhet i allmänhet eller som finner hemort på annat håll än i Svenska kyrkan”. Det uttalade syftet var en ”ökad likställighet i förhållande till andra trossamfund”.
En långvarig diskussion
Vid tiden för 1982 års kyrkomötesreform föredrog jag ett förslag till kyrkopolitiskt program i den socialdemokratiska partistyrelsens verkställande utskott. Det fanns ledamöter som redan då var kritiska till att de förväntades fastställa ett handlingsprogram som gällde Svenska kyrkan, några av dem därför att de inte var medlemmar. Sedan dess har frågan gnagt på mitt samvete. Under resans gång har jag bytt uppfattning.
Starkare roll för partierna
Vid 1983 års kyrkomöte blev det tydligt att kyrkomötesreformen gav de politiska partierna möjlighet att skaffa sig en starkare roll än tidigare. De som inte ansåg sig valda via ett politiskt parti tvingades bilda en egen nomineringsgrupp för att kunna nomineras och väljas in i centrala organ. Några år senare kom den första partipolitiskt obundna gruppen på nationell nivå. Det kom att påverka också stifts- och församlingsnivåerna.
Det var bra att ett alternativ gavs för en del av dem som inte ville rösta på ett traditionellt politiskt parti. För mig var det däremot inte något verkligt alternativ. Ett negativt motiv, alltså att inte representera ett politiskt parti, var för mig inte ett tillräckligt sammanhållande kitt och de motstridiga uppfattningar som fanns inom den då nya gruppen i avgörande kyrkliga frågor skapade osäkerhet.
Dessutom hade vi då fortfarande ett statskyrkosystem med omfattande lagreglering och kyrkoskatt, vilket jag tillmätte i vart fall en viss vikt i detta sammanhang.
En helt ny situation
I dag ser det annorlunda ut. Statskyrkosystemet är som redan sagts i huvudsak avvecklat. Det finns fler helt partipolitiskt obundna grupper än tidigare, dessutom med tydligare teologiska och kyrkopolitiska profiler än den första partipolitiskt obundna nomineringsgruppen.
Det finns socialdemokrater som är romerska katoliker, agnostiker, ateister, kristna av olika schatteringar, muslimer, judiska trosbekännare. Partiet liksom samhället i stort utgör en livsåskådningsmässig mångfald som kan enas i kampen för ett samhälle där marknadskrafterna inte får härja fritt utan människors lika värde, demokrati, frihet, jämlikhet och solidaritet sätts i centrum.
Den här kunskapen finns i det socialdemokratiska partiet och den har uttalats på tydligast möjliga sätt av partisekreteraren Carin Jämtin. Hon skrev våren 2013 följande kloka ord i Svenska Dagbladet:
Socialdemokraterna är i grunden ett sekulärt parti – vi bygger våra politiska ställningstaganden fritt från religiösa föreställningar – och det är en förutsättning just för att människor av olika trosriktningar samtidigt ska kunna vara verksamma hos oss.
Likheter och olikheter
Ibland hänvisar man till att det finns ett så klart samband mellan kristen tro och en socialdemokratisk politisk hållning att detta motiverar ett socialdemokratiskt engagemang som förtroendevald i Svenska kyrkan. Det kan man tycka. Jag uppskattar för egen del det släktskap som jag kan se mellan politisk solidaritet och ett kristet kärleksbudskap.
Men samma slutsats, om än med andra politiska förtecken, drar många människor med en konservativ eller liberal hållning. Förklaringen är att tro och livsåskådning kan man närma sig med olika politiska (för att inte tala om andra) utgångspunkter, utan att för den skulle vara en bättre eller sämre kristen.
Min uppfattning är i själva verket att konsekvenserna av det kristna budskapet i fråga om radikalitet går långt längre än den som någon politisk ideologi står för. De beslut man har att fatta i ett trossamfund om tro, bekännelse och lära, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission är dessutom både djupare och vidare och till stora delar av en helt annan karaktär än de politiska besluten i stat och kommuner. De partiprogram som utgör grunden för de politiska partiernas huvudsakliga arbete är inte skrivna med tanke på de kyrkliga sammanhangen.
Att det finns viktiga områden där kyrka, kommuner och stat bedriver en delvis närbesläktad verksamhet används ibland som motiv för partipolitiska nomineringsgrupper i Svenska kyrkan. Man hänvisar då bl.a. till inhemsk och internationell diakoni, kulturverksamhet och arbete bland barn och unga. Det förändrar inte min uppfattning. En sådan likhet finns ju för både statens och kommunens del också i förhållande till andra samfund och folkrörelser utan att man för den skulle där väljer förtroendevalda med de politiska partierna som nomineringsgrupper.
En ny nomineringsgrupp
Är det alltså dags att helt avveckla ett kyrkopolitiskt engagemang som sker med allmänna politiska förtecken? Mitt svar är nej. Dels får det inte finnas någon politisk och kyrklig beröringsskräck i förhållande till varandra. Dels är det viktigt att upprätthålla en tillräcklig bredd i rekryteringen av förtroendevalda.
Ett val med enbart de partipolitiskt helt obundna grupperingar som finns i dag skulle inte spegla den folkkyrkliga bredd som är en viktig del av Svenska kyrkans identitet. Valdeltagandet skulle riskera att sjunka ytterligare och de valda organens legitimitet skulle kunna ifrågasättas. Å andra sidan är detta ett rent teoretiskt resonemang. Skulle de nomineringsgrupper som har sina rötter i de politiska partierna helt lämna kyrkopolitiken skulle andra former av breddning ske – på vilket sätt är det däremot inte lätt att förutspå.
Jag vill emellertid fortsätta att vara tydlig med att också partipolitiskt helt obundna nomineringsgrupper, i den meningen att de inte har sina rötter i ett allmänpolitiskt parti, är en tillgång för Svenska kyrkan genom de möjligheter de skapar för väljare som inte själva upplever sig ha några fasta partipolitiska rötter eller som av principiella skäl vill rösta på en nomineringsgrupp som de upplever som helt fristående från allmänpolitiska ideologier.
För mig är det under alla förhållanden viktigt att Svenska kyrkan även i fortsättningen kan rekrytera människor med ett brett samhällsengagemang, till exempel vunnet genom att de engagerat sig i det politiska livet. Det kan ta sig olika uttryck och gör det redan i dag. Med rötter i de politiska partierna har nya nomineringsgrupper etablerats – Borgerligt Alternativ (BA), Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK), Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK), Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK), Kristdemokrater för en levande kyrka (Kr).
Också formen för det socialdemokratiska deltagandet i de kyrkliga valen behöver förnyas av respekt för både Svenska kyrkan och partiet självt. Ett mycket stort antal partimedlemmar tillhör inte Svenska kyrkan. Samma sak gäller dem som sitter i arbetarkommunernas och partidistriktens styrelser, liksom i partistyrelsen.
Det förslag som jag fört fram tillsammans med andra kyrkopolitiskt aktiva socialdemokrater är att partistyrelsen till kongressen 2015 förebereder ett beslut om att partiet som sådant avslutar sin nuvarande roll i trossamfundet Svenska kyrkan. Parallellt bör ett alternativt sätt för socialdemokrater i Svenska kyrkan att samordna sitt engagemang i sin kyrka utredas och sättas i sjön i god tid före nästa kyrkoval 2017. Ett sådant beslut kan se ut på följande sätt:
* Ansvaret överlåts till de många socialdemokrater som tillhör Svenska kyrkan och är verksamma där, för min del gärna under det gemensamma namnet Socialdemokrater i Svenska kyrkan (S), alltså en parallell till vad som skett i andra politiska partier.
* Partistyrelse och arbetarekommuner ska inte längre fastställa kyrkopolitiska program. Det gör nomineringsgrupperna på kyrkans olika nivåer.
Förslaget har givetvis väckt diskussion. Allt annat skulle ha varit en besvikelse. Det engagemang som kommit till uttryck är glädjande och visar att diskussionen behövs. Frånvaron av ledande partiföreträdare tyder på att man med rätta upplever frågan som svår och ansvarsfylld. Viktiga frågor behöver redas ut innan den socialdemokratiska partikongressen tar ställning 2015.
De socialdemokrater som tillhör Svenska kyrkan utgör alltså i det här förslaget grunden för den nya nomineringsgruppen. I en ny och riktigare form skulle då det arbete som redan i dag utförs av många kunniga, aktiva och engagerade socialdemokrater i Svenska kyrkan gå vidare. På alla nivåer bör denna nya gruppering bära det fulla ansvaret för både program och valarbete.
För Svenska kyrkan som folkkyrka
Om inriktningen av arbetet i en sådan nomineringsgrupp har det i den diskussion som förts rått en mycket stor enighet. Bland de socialdemokrater som varit och är verksamma som förtroendevalda i Svenska kyrkan har det vuxit fram en tydlig grund för detta arbete:
* Att rösta på socialdemokrater är ett gott och välförankrat alternativ i de kyrkliga valen.
* Vi måste lägga ner stor energi på uppgiften att engagera fler än i dag, inte färre, av dem som tillhör Svenska kyrkan i den demokratiska processen.
* Svenska kyrkan är ett trossamfund och som sådant en folkkyrka med låga trösklar och högt i tak. ”Kyrkan har rum för alla, för den sökande och tvivlande likaväl som för den trosvisse”, som det heter i kyrkoordningen.
* Svenska kyrkan har en unik styrelseform genom ett på en lång tradition byggt samspel mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete.
* Gudstjänstlivet, undervisningen, diakonin och missionen får inte präglas av snävhet. Församlingens grundläggande uppgift ska i alla delar präglas av att den är inkluderande, inte exkluderande.
* För oss finns ett samspel mellan vårt kristna och vårt politiska engagemang. Det är vi stolta över.
Också jag tror på ett fortsatt gott samarbete mellan de många socialdemokrater som är verksamma i Svenska kyrkan och det socialdemokratiska partiet som sådant.
Respekt för religionsfriheten
Det jag saknar i den debatt som förts är förståelsen för den grundlagsfästa religionsfrihet som finns i vårt land. Den är tvåfaldig och omfattar dels rätten att tillhöra vilken religion man vill, dels rätten att välja bort religion. Den samtidigare friheten till och friheten från religion är ett central. Ingen får heller av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i religiöst hänseende. Samma inställning bör prägla människors arbete i ett politiskt parti.
Detta leder till några viktiga slutsatser:
* Att väljas till ledamot i en arbetarkommunstyrelse, partidistriktsstyrelse eller i partistyrelsen i ett parti bör inte vara liktydigt med att man – vare sig av formella skäl eller genom grupptryck – känner sig tvingad att ta ställning i frågor om Svenska kyrkans arbete som trossamfund.
* Svenska kyrkans medlemmar ska inte ens behöva misstänka att det är krafter utanför Svenska kyrkan som fattar viktiga, kanske t.o.m. avgörande, beslut om deras trossamfund genom att de har det yttersta ansvaret för utformningen av program och valarbete.
SÖREN EKSTRÖM
Tidigare generalsekreterare i Svenska kyrkan
Artikeln bygger till största delen på artiklar i Aktuellt i Politiken (s) och Kyrkans Tidning, skrivna tillsammans med Gunnar Edqvist och Mats O Karlsson – samt andra artiklar i samma tidningar. Den publiceras nu i Svensk Kyrkotidning på förslag av redaktionen.