»De står över och väntar på nästa chans«
Jag har under mer än tio år fördjupat mig i biskopsämbetet inom Svenska kyrkan men blir ändå lika fascinerad och förvånad över det som händer i upptakten inför ett biskopsval. Under en period kommer nu flera biskopsval att äga rum. I mitt eget stift Härnösand sker valet under 2014. Redan nu börjar kandidater diskuteras och några få hugade som anser att just de skulle vara lämpliga som ny biskop börjar försiktigt på svenskkyrkligt maner att flytta fram spelpjäserna för att ha rätt utgångsläge inför valet. Sedan finns det så de som ser sig som ”kungamakare” och tillfrågar olika personer som just de tror skulle bli bra biskopar. Det finns vissa märkligheter kring biskopsvalen som det talas tyst om. Stiften är så att säga inte ”lika fina”. Vissa kandidater ligger lågt och avstår när ”lågstatusstiften” kommer på tal. De står över och väntar på nästa chans i ett stift av högre värde. De tycker inte att något annat än exempelvis Stockholm eller Lund är meningsfullt att satsa krut på. Får de inte spela i biskoparnas egen elitserie så står de hellre över. Ett fint stift, eller varför inte ärkebiskopsstolen, annars får det vara.
Visst är det märkligt hur det kan bli. Alla som är präster – hög som låg – har någon gång där i begynnelsen varit prästkandidater eller nervöst väntat på antagningskonferenser och dylikt. Ska jag få grönt kort? Ska kyrkans höga män och kvinnor ge sitt bifall? Duger jag att bli präst? Har någon sagt något som kan förstöra mina chanser? Tankarna är många, de vet vi alla som under de senaste decennierna blivit präster i Svenska kyrkan. Vi får lära oss ödmjukhetens ädla konst. Att sitta stilla i båten och vänta och se om den inre kallelsen också matchas av kyrkans yttre kallelse. Så händer det. Prästkandidaten blir antagen. Lyckan är total. Åren går. Studierna avslutas. Kaftaner provas. Mottagningen efter vigningen planeras. Man får också lära sig att bli kallad och att vara glad och nöjd vart än man blir placerad i stiftet av biskopen. Några kämpar sig sedan mödosamt upp i den kyrkliga hierarkin. De plågar sig sju år i Lund eller Uppsala och skriver en avhandling som sedan bara mamma – och i bästa fall pojkvännen eller flickvännen – läser. De kan med tiden bli kyrkoherdar, domprostar och några gör resan till pyramidens topp och blir biskopar.
Under pompa och ståt vigs personen till biskop. Får eget residens, tjänstebil, ämbetsvapen och bröstkors i guld och en mobiltelefon med superhemligt nummer. Inget dåligt med allt detta. Men under resans gång försvinner – verkar det i många fall – ödmjukheten att bli just kallad. Alla stift borde väl vara lika fina eller hur? Det gäller väl även här att man blir kallad till olika stift och ändå tror att Gud på något sätt finns med i detta.. Eller har jag fel? Annars präglas, tycker jag, de senaste åren av en utbredd torka på biskopskandidater. Samma namn dyker upp gång på gång. Orsakerna till detta kan vara många. En orsak är åldersdiskriminering. De senaste åren har de som blivit biskopar ofta snuddat sextiostrecket. Inget fel i det. Men antalet kandidater borde rimligen öka om inte alla måste vara mellan 55-60 år gamla för att komma i fråga. Mångfald vore bra även här. Statsminister i Sverige och även Förenta Staternas president kan man bli i 40-årsåldern men inte biskop i Svenska kyrkan. Det handlar inte bara om det faktum att en biskop sitter till pensioneringen utan även att yngre kandidater ofta påstås sakna nödvändig erfarenhet för denna höga post. Till problematiken hör också att många som matchas fram av ”kungamakarna” till att bli biskopskandidater saknar församlingserfarenhet. De räcker faktiskt inte med några få år som pastorsadjunkt eller motsvarande och att man resten av sin karriär tillbringat på olika specialtjänster för att bli en biskop som verkligen förstår hur kyrkan fungerar. Biskop sökes som vet hur det är att ha begravningen klockan 13 i gravkapellet en vanlig onsdag. Biskop sökes som kan teologins hemligheter men likväl kan prata med folk i bönhuset hemma i byn utan att se besvärad ut.