»förnedrande träldomens grift«
I augusti är det nittio år sedan det ekumeniska Stockholmsmötet 1925, då ärkebiskop Nathan Söderblom samlade kyrkliga företrädare från många länder – protestanter och ortodoxa – för att arbeta med frågor om krig och fred samt ”den sociala frågan”. Mötet var en viktig del av den ekumeniska rörelsens framväxt, mer precist den gren som kallas ”Life and Work”, som fokuserar på kyrkans liv och verkande i världen.
Jag tror det är viktigt att minnas denna del av vår nära historia. Det är viktigt att minnas Stockholmsmötet i en tid när kyrkors samhällsengagemang beskrivs som något nytt som inte hör till kyrkornas uppgift, När ”välgörenhet” återigen blivit ett användbart ord vilket innebär att arbetarrörelsens krav ”vi vill ha rättvisa, inte barmhärtighet” måste ha försvunnit in i glömskan.
Stockholmsmötet var ett försök att möta sin tids utmaningar, utmaningar från den sociala nöden och från kriget och dess följder. Som alla försök från oss privilegierade att möta de andras nöd kan och bör det prövas kritiskt också. Men det var ett svar på en växande insikt om att kravet på rättvisa var rättmätigt, att nöden var verklig och på det storkrig som slutat bara några år tidigare. Det hölls i ett samhälle i förändring och vi minns det i ett samhälle i förändring. Ett samhälle där tiggare från andra europeiska länder sitter på våra gator och Dagens Nyheter rapporterar om migranter som sökt sig hit för att få ett arbete och nya livsmöjligheter men hamnar i arbeten med ofattbart ovärdiga villkor. Den ”förnedrande träldomens grift” är alltså åter en realitet också hos oss, idag.
Jag vet att villkoren idag är annorlunda än de var för femtio, sjuttiofem, hundra år sedan. Globaliseringen har gjort det svårare för alla projekt som står på den starka nationalstatens grund, inklusive det svenska folkhemmet. Det finns ingen väg tillbaka till det som var. Samtidigt är behovet av rättvisa, gemensamma lösningar på gemensamma problem en realitet, också på europeisk och global nivå. Genom dessa nio årtionden hör jag därför ändå Nathan Söderblom ropa till oss:
Ingen kristen, hur individualistisk hans kristendom än månde vara, förnekar Kyrkans karitativa plikt. Men om kärleksverksamheten får till uppgift att verkligen hjälpa såsom det skedde i evangeliet och icke bara ge den egna själen en lättnad medelst en på måfå utkastad gåva, så stöter den kristne och den kristna kärleksverksamheten på förhållanden i samhället, som skadar nästan och således i Kristi namn påkalla ändring. […] Barmhärtighetens utövning och och den kristna rättfärdighetens tillämpning i det sociala livet ha gått varsin väg. Det har varit nödvändigt. Ingenting är mer sårande än sammanblandningen av barmhärtighet och enkel rättvisa. Den som endast kräver rättvisan blir förfördelad om han avspisas med barmhärtighet. Men ett sammanhang finns. Den kristna barmhärtigheten kan icke i det enskilda utföra sin gärning utan att stöta på ekonomiska förhållanden, som äro sedligt ohållbara eller orättvisa och ett hinder för hjälpen. (Kristenhetens möte i Stockholm, 1926, s. 371)
Nathan Söderblom och Hjalmar Branting kommer inte att komma tillbaka för att rädda oss. Nu är det vi som är här men också de strukturer och organisationer som byggts under dessa nittio år, samhälleliga och ekumeniska, och som ger oss möjlighet att verka för att möta vår tids utmaningar.