Uttrycket ”andligt ledarskap” väcker olika associationer hos oss alla. En del av oss känner oss ganska bekväma med att kalla oss för andliga ledare, andra av oss tycker att det skaver lite mer. För de flesta som kommer i kontakt med kyrkan lite mindre regelbundet tror jag dock att det är självklart att ämbetsbärare utövar någon form av andligt ledarskap. Det menar också jag. Och vi behöver erkänna det så att vi kan ta ansvar för det.
Att erkänna att vi utövar andligt ledarskap är ett första steg, ett andra är att fundera över vad det innebär. För det behöver vi verktyg och min upplevelse är att vi saknar effektiva sådana. De flesta av oss känner på oss när vi möter ett dåligt andligt ledarskap, men hur kan vi bedöma huruvida ett andligt ledarskap är gott? ”På frukten känner man trädet” är givetvis en gammal biblisk beprövad metod. Men det är lite för vagt enligt min mening. Hur ska en frukt vara för att betraktas som god? Vilken färg, form, doft, eller för att uttrycka mig lite mer brutalt; vilket kön, vilken tradition, etnicitet och klass behöver en människa uppvisa för att bli betraktad som en andlig ledare? Räcker det med ämbetet? Eller är andligt ledarskap något annat, inte alls, delvis eller helt överlappande med det organisatoriska ledarskapet? Utöver sådana reflektioner kan vi också konstatera att om vi ska vänta på frukten blir det emellanåt alldeles för sent. När frukten ger sig till känna kan alldeles för många människor redan ha farit illa.
Jag menar att vi behöver hitta sätt att kritiskt konstruktivt kunna reflektera över andligt ledarskap, både hos oss själva och hos andra. I den här artikeln vill jag därför resonera lite högt kring hur det skulle kunna gå till. Till min hjälp tar jag både Svenska kyrkans handbok, allmänna ledarskapsteorier samt filosofisk och teologisk reflektion.
Andligt ledarskap i Svenska kyrkan
I liturgin för mottagandet av ny kyrkoherde i ett pastorat i Svenska kyrkan sägs bland annat följande:
”Kyrkoherdens uppgift är att vara församlingens/församlingarnas andliga ledare och tillsammans med (övriga präster och) de förtroendevalda tillse att allt sker med god ordning och efter Guds vilja.” (Kyrkohandboken, min kursivering)
Som citatet visar är fenomenet andligt ledarskap en del av Svenska kyrkans idékomplex. Det är inte särskilt tydligt definierat, men det har med ordning och Guds vilja att göra. Sammankopplingen av ordning och Guds vilja gör att ledarskapsteorier blir relevanta, men också och endast i kombination med teologi. Mer än så säger inte kyrkohandboken i Svenska kyrkan om andligt ledarskap. Även om det alltså är en uttalad del av föreställningarna, är det inte särskilt preciserat till sitt innehåll.
Om man frågar präster som går den behörighetsgivande utbildningen för blivande kyrkoherdar om innebörden i uttrycket ”andligt ledarskap” spretar svaren.1 En del tar avstånd från uttrycket som de associerar med auktoritärt ledarskap och sekterism. Andra associerar till prästens uppgift att möjliggöra andras växt i tro och förmågan att skapa mening inte minst för sina medarbetare. Ytterligare en reaktion är att förknippa uttrycket med någon som har auktoritet i sig själv och därmed kan förhålla sig flexibelt till institutionella normer som handbok och liturgi. Det tycks med andra ord som att innebörden i andligt ledarskap delvis sammanfaller med innebörden i allmänt ledarskap och delvis uppfattas som något helt annat. Ibland förskjuts det till och med bort från den egna kontexten till ”de andra”, det främmande och icke önskade. Det som blir tydligt är dock att det inte finnas någon konsensus kring vad andligt ledarskap betyder.
Frank (2006) menar att ”this leaves leadership as a place-holding term that, like a blank square in a game of Scrabble [sv: Alfapet], can be filled with whatever the organization’s agenda du jour might be”. Hur andligt ledarskap konstrueras kommer därför att spegla de frågor och inte minst tankestrukturer som sammanhanget är en del av, både av religiös/teologisk och av filosofisk/kulturell karaktär.
Karismatiskt och mystikt ledarskap
Vad som är intressant i diskussioner om andligt ledarskap med aktiva präster och diakoner är att fenomenet trots denna öppna arena i huvudsak associeras till tre uppfattningar: andligt ledarskap som tomt begrepp, andligt ledarskap i termer av karismatik respektive andligt ledarskap i termer av mystik. Utöver Franks ”tomma ruta” i Alfapet, går det med andra ord att identifiera två framträdande tankestrukturer bland deltagarna i kyrkoherdeutbildningen: det karismatiska och det mystika. Det begränsade underlaget gör att dessa uppfattningar inte kan ses som representativa, men i mina efterforskningar inför andra studier (Svalfors 2012) har jag kunnat konstatera att även om andra tolkningar givetvis finns så dominerar dessa två när det gäller förståelsen av andligt ledarskap i kristenheten i Sverige idag. Båda dessa tankestrukturer är djupt förankrade i kristen teologihistoria, har både produktiva och repressiva dimensioner och har påverkat utvecklingen av ledarskapsteorier på ett generellt plan.
Den karismatiska (extroverta) förståelsen präglas av katafatisk teologi, behovet och viljan att proklamera evangeliet för att på så vis bereda möjlighet för människor till omvändelse. Denna tankestruktur har djupa rötter i evangelisationstanken som bland annat kommer till uttryck i Jesu missionsbefallning och har framför allt förvaltats av pietistisk och evangelikal tradition de senaste århundradena. I fokus står människors behov av upprättelse och befrielse från meningslöshet. Vägen dit präglas av lovsång, vittnesbörd och bön. Det karismatiska ledarskapet är tvärkonfessionell till sin karaktär och kan utövas på både ett öppet och ett slutet sätt.
Den mystika (introverta) förståelsen präglas å sin sida av apofatisk teologi. Också denna ledarskapsförståelse är tvärkonfessionell, liksom det extroverta andliga ledarskapet kan det utövas på ett öppet och slutet sätt. I centrum står människors behov av att komma bort från den förföriska ytan och närma sig de andliga djupen i tillvaron. Meditation, kontemplation och stillhet präglar vägen till en sådan fördjupning. Denna tankestruktur har djupa rötter i askestanken som bland annat kommer till uttryck hos Jesus när han drar sig tillbaka ut i öknen och har framför allt förvaltats av klosterordnarna under århundradena.
Att dessa två tankemönster dominerar innebär att alla ledare i de kristna kyrkorna i Sverige idag måste förhålla sig till och förhandla med dessa för att kunna utöva andligt ledarskap. Det tomma, annekterbara tecknet, intas därmed med lätthet av någon av dessa tankestrukturer. Andra möjliga tankemönster eller tolkningar är givetvis möjliga, men dessa är betydligt svårare att etablera på grund av de två mönstrens dominans. Med hjälp av ledarskapsteori kan vi dessutom konstatera att de två tankemönstren i själva verket är en differentiering av en och samma hållning. En hållning som Peter Northouse kallar för transformativt ledarskap.
Transformativt ledarskap
Northouse är en av de mest renommerade ledarskapsteoretikerna. Han redogör för två olika ledarskapsteorier under samma rubrik, ”Transformativt ledarskap” (Northouse 2010). Begreppet ”transformativt ledarskap” myntades av Downton år 1973 och betraktas som en del av ”the New Leadership paradigm”. Det transformativa ledarskapet innebär att ledare engagerar sig för andra och skapar en relation till de ledda som höjer motivationen och moralen hos båda parter. Teorin om ett ”karismatiskt ledarskap” formades av House 1976. Ordet ”charisma” kommer från Max Weber (1947) och beskriver en särskild gåva som en individ innehar och som ger hen kapacitet att utföra extraordinära saker. Det karismatiska ledarskapet knyter följarna och deras självförståelse till organisationsidentiteten.
Sedan 1970-talet har transformativa och karismatiska ledarskapsteorier utvecklats vidare. I dessa arbeten har Downtons och Houses teorier slagits samman och därur kommer den senare alltmer överskuggande förståelsen av transformativt och karismatiskt ledarskap som en och samma sak (hädanefter kallat ”transformativt ledarskap”). Idag är det en av de mest uppmärksammade ledarskapsteorierna både inom forskning och i praktik. Det intressanta med denna teoribildning är att ledarskapets syfte uppfattas vara att följarna ska utvecklas till sin fulla potential. Medarbetarnas växt står i centrum. Ledarna blir betraktade som förebilder som ett led i styrningen. Ledaren har höga förväntningar på följarna och ledarskapet handlar om att få individer att överskrida sina egenintressen för andras skull. Ledaren personifierar därmed i mångt och mycket organisationens mål och normer.
Det transformativa ledarskapet handlar om känslor, värden, etik och långsiktiga mål. Rätt utövat, får det efterföljarna att åstadkomma mer än vad som vanligtvis förväntas av dem. Det här känner vi igen i både det extroverta och det introverta andliga ledarskapet, men ledarskapsteorin om det transformativa ledarskapet kan inte skilja mellan dessa två uttryck. Inte heller kan teoribildningen skilja mellan öppet och slutet ledarskap. Enkelt uttryckt bjuder det öppna ledarskapet in till kritik och med-ledande. Det slutna gör det inte och riskerar därmed att dra åt sekterism. Att kunna skilja på dessa olika uttryck för transformativt ledarskap blir oerhört väsentligt i en tid där nationalism och främlingsfientlighet frodas. Här har helt enkelt Northouse och andra ledarskapsforskare en del att lära av teologisk reflektion.
Teologisk okunnighet i en post-kristen tid
En intressant aspekt av denna teori är att det enbart är Weber som utgör kopplingen till kyrklig och kristen praktik. Inom praktisk teologi finns givetvis kopplingen till allmän ledarskapsteori, men det omvända tycks alltså inte vara fallet. Det är i sig anmärkningsvärt och gör att teorierna framstår som ytliga och naiva, grundade i direkt felaktig historieskrivning. Genealogiskt har Michel Foucualt visat hur västerlandets syn på styrning springer ur en särskild förståelse av prästerskapets styrning. En förståelse som Foucault kallar för herdemakt, makten hos herden att föra sin får på bete. Denna herdemakt implicerar en viss styrningsmentalitet som i förlängningen gav upphov till det som vi idag förstår som staten. Den kristna kyrkan, teologin och prästerskap har alltså stor betydelse för hur vi teoretiserar kring ledarskap idag.
Northouse ger uttryck för den historiska och teologiska okunnighet som i mångt och mycket präglar vårt sekulära samhälle. Det i sig pekar på att det ligger något i begreppet ”post-kristen”. Post-kristen innebär att kulturen i sig, eller snarare människorna i kulturen, inte längre uppfattar sig som kristna. Trots det består kulturen fortfarande till stor utsträckning av och kommer till uttryck genom kristna föreställningar. Det leder till ett tolkningsunderskott, vilket bland annat visar sig i den odifferentierade teorin om transformativt ledarskap.
Denna okunnighet får en rad konsekvenser. För det första leder den till en oförmåga att känna igen karismatiska uttryck i andra former av ledarskap. De finns där, i kraft av deras teologiska historia, men förblir dolda. För det andra leder det till en oförmåga att skilja mellan extrovert och introvert karismatiskt ledarskap. För det tredje leder det till en oförmåga att skilja mellan öppet och slutet ledarskap. Det tror jag bland annat är orsaken till den grovt felaktiga och implicita uppdelningen i politik som uttryck för öppet karismatiskt ledarskap och religion som uttryck för slutet karismatiskt ledarskap. En uppdelning som i sig illustrerar det post-kristna samhället.
Att kunna differentiera det transformativa ledarskapet blir viktigt i en tid då det i praktiken tycks vara den ledarskapsförståelse som totalt dominerar i praktiken. Samtidigt kan vi iaktta en renässans för dygdetiken, inte minst inom skolan (i Lgy 11 är det den enda normativa etiska teorin som är namngiven och dessutom en del av kunskapskraven). Och det är logiskt – ett ledarskap som i första hand handlar om att förändra människor (både synsätt och handlingsmönster), har stor hjälp av att betona vikten av att människor arbetar med sig själva (för att uppnå ett dygdefullt liv). Jag ser inget fel i det, men ett sådant förhållningssätt aktualiserar behovet av att kunna granska ledarskapsutövning på ett kritiskt distanserat sätt. Det gäller såväl ledarskap inom kyrkan, politiken som skolan och andra områden. För att kunna kritisera politiskt som religiöst ledarskap på fundamentala punkter, behöver vi förstå att karismatiskt och mystikt ledarskap är uttryck för samma ledarskapsförståelse – det transformativa. Men vi behöver också förstå att allmänna ledarskapsteorier inte räcker till för en sådan granskning.
Problematisering av det transformativa ledarskapet
Det finns en grundläggande problematik med hela idén om och praktiken av transformativt ledarskap, nämligen att den förutsätter en oändlig process av självgranskning. Jag har skrivit om denna problematik kring ledarskap på andra ställen (Svalfors 2008, 2012), men denna upptagenhet med oss själva gör att vi förlorar blicken för det intersubjektiva i all mänsklig verksamhet. Mary McClintock Fulkerson (2007) beskriver träffande problemet med detta: ”The self slips out of the site of social location and the accountability required by its acknowledgement” – jaget glider ut ur den sociala platsen och det ansvar som följer på dess erkännande. Grace Jantzén menar att denna upptagenhet med oss själva, är en sentida förståelse av andlighet överhuvudtaget och en konsekvens av makt och politik.
Idag, tänker jag, är vår förståelse av karismatiskt ledarskap en effekt av nyliberal logik. Jaget framstår för oss som den neutrala platsen för universella anspråk. Det är också en kritik som Crevani, Lindgren och Packendorff (2013) framfört generellt när det gäller ledarskapsteorier idag. De menar att de alla tenderar att vara uttryck för individualism, hierarkisering och segregering, heroism och moralism. Individualism eftersom teorierna fokuserar på en enda person, ledaren, varifrån ledarskapet ska emanera. Hierarkisering och segregering eftersom ledare åtskiljs både strukturellt och egenskapsmässigt från sina ”följare” och betraktas dessutom som överlägsen dem. Heroism eftersom ledarskapet handlar om att gå före, vara tuff, rationell och att offra sig för högre värden. Till sist, moralism eftersom ledaren har ett moraliskt högtstående uppdrag att förvalta och utveckla något, medan alla övriga har att acceptera att bli ledda. Hjälten står längst fram och pekar ut riktningen i sin förebildlighet. Detta gäller i synnerhet det transformativa ledarskapet menar Northouse – det lider av fördomen om det heroiska ledarskapet. Denna kritik drabbar också det andliga ledarskapet.
Därför menar jag att en av de främsta utmaningarna i vår samtid är att återigen erkänna och hantera de sociala och politiska aspekterna av vårt andliga ledarskap. I linje med Rosi Braidottis (2008) resonemang riskerar vi helt enkelt att förstärka koloniala konservativa rörelser i samtiden om vi drar oss undan i ett (introvert eller extrovert) karismatiskt sökande efter vårt sanna jag, även om det ytterst handlar om Gud. Ett sådant sökande tenderar att forma en exklusivitet som kräver ett slutet ledarskap. Jag menar inte att en politisk belysning av andligt ledarskap inte redan sker. Det jag efterlyser är snarare verktyg för att konstruktivt vidareutveckla såväl kritik som vårt eget andliga ledarskap till ett öppet sådant.
Att studera andligt ledarskap
I teorin skulle alltså de allmänna ledarskapsteorierna tjäna på en större kännedom om det andliga ledarskapets historia och betydelse. Och vi skulle tjäna på att ta till oss kritiken av det heroiska ledarskapet när det gäller förståelsen av andligt ledarskap. Men andligt ledarskap är framförallt en praktik, något som utförs. Hur kan det studeras? Vilka föreställningar kring andlighet och ”andligt ledarskap” uttrycker vi explicit och implicit i andlig utövning som andakter och gudstjänster, men också i till exempel medarbetarsamlingar och texter producerade för internt bruk?
Den teolog som kanske ligger närmast det jag själv vill åstadkomma är Elaine Graham. Hon har varit med och tagit fram ”TAR” (theological action research) som är en modell för att undersöka hur teologi formas i praktiken. Elaine Graham (2013) menar att teologisk aktionsforskning är en väg framåt när det handlar om att förstå hur något tar form inom ramen för en kristen tro. Det grundar hon på övertygelsen att praktiska teologer som arbetar inom ett aktionsforskningsparadigm förbinder sig att vårda vanliga människors självständiga och levde uppfattningar om Gud som källor till ett praktiskt lärjungaskap. Och mer än så, hon menar att praktiska teologer inte bara ägnar sig åt behovet av förändrat ledarskap, utan också åt att undervisa människor i traditionens källor ”ur vilka praktisk visdom flödar” (2013, s. 178) En sådan hållning är lovvärd på flera sätt, men saknar den kritiska distans som jag menar är nödvändig för att inte återinskriva det moderna (heroiska) subjektet igen. Dessutom leder den oss tillbaka till upptagenheten med vårt jag. Vilka källor ska betraktas som rika? Vilka traditioner bör tas med i beaktande? Vem är det som ska fostra vem i vilka förhållningssätt? En sådan förståelse gör att vi alltför lätt hamnar i samma navelskådande igen, med ett exklusivt ledarskap till följd. Det jag söker, är ett betydligt enklare verktyg, grövre, men mer ändamålsenligt för att studera maktstrukturer i den andliga ledarskapspraktiken.
Trots min kritik tror jag det finns insikter här som kan bidra till ett kritiskt konstruktivt verktyg för att granska andligt ledarskap. Poängen med TAR är att vare sig teologi eller praktik kommer först, utan det är relationen mellan de två som fokuseras. Teologi ändrar praktiken och praktiken förändrar teologin. Det är en god utgångspunkt för att studera andligt ledarskap. Det jag är ute efter är hur den normativa, formella och förespråkade teologin både formas av och formar andligt ledarskap i praktiken.
Problemet som jag ser det är att TAR fokuserar på deltagarnas självförståelse. Det är givetvis av vikt hur präster och diakoner själva uppfattar sitt ledarskap, men det blir svårt att blottlägga ledarskapets repressiva effekter. Man kan säga att det deltagarna själva ger uttryck för är deras ideal för andligt ledarskap. Eftersom ideal är nära knutet till normer, blir det svårt att få syn på något annat än det normala i sammanhanget. Vilket antagligen blir något av de två dominerande tankemönstren. Därför blir det väsentligt att definiera andligt ledarskap på ett sådant sätt att kontexten blir tydlig och så att den ger viss distans till idealen.
En tentativ definition av andligt ledarskap
För att kunna studera andligt ledarskap behövs en definition som gör det möjligt. Definitionen nedan är ett försök att samordna teologihistoriska insikter med samtida ledarskapsteori och den praktik som kännetecknar kyrklig verksamhet. Den tar sin avstamp i en definition av ledarskap från Alvesson och Spicer (2012) som de betecknar som kritisk performativ. Kritisk är den eftersom den fungerar som ett sätt att radikalt ifråga allmänt accepterade antaganden och syftar till att minimera dominans. Den är performativ eftersom de vill definiera ledarskap på ett sådant sätt att det öppnar upp nya sätt att förstå och engagerar till samtal. Det överensstämmer i stort med min egen ambition. Med detta som bakgrund lyder den tentativa definitionen på följande sätt:
Andligt ledarskap innebär att påverka mål, engagemang och beteende genom subjektsförändrande metoder i syfte att få tillgång till sanningen
Det första ledet är förmodligen inte särskilt kontroversiellt – ledarskap i allmänhet handlar om att påverka såväl organisationens mål som enskilda människors och gruppers engagemang och beteende. Så också andligt ledarskap. Andligt ledarskap handlar om att påverka såväl organisationen som människor så de utvecklas i en viss riktning. Organisationen bör styras åt det håll som gör att det uppfyller förväntningar från riksorganisationen (samhälle). Människorna bör styras så att de bidrar till organisationens utveckling enligt förväntningar från riksorganisationen, men också enligt de normer som sammanhangets tradition (kultur) föreskriver.
Kanske är nästa led mer kontroversiellt: ”subjektsförändrande metoder i syfte att få tillgång till sanningen”. Subjektsförändrande metoder är det som Foucault kallar för ”arts of existence”, det vill säga konsten att leva eller snarare existensens konstart. Den andliga existensens konstart består av olika ”tekniker” såsom meditation, bön, andlig läsning, lovsång, förbön och förkunnelse. Men inte enbart. Den består också av att ge råd, rekommendationer, att överklaga, ge information, ge direktiv och att fastställa förordningar. Det senare förläggs oftast till de allmänna teorierna, också av kyrkan själv. Men jag menar alltså, i linje med Foucault (och Alvesson och Spicer), att denna typ av tekniker för ledarskap också har betydelse för förståelsen av andlighet. ”Subjektsförändrande” står för att teknikerna syftar till att både förändra den som leder och den som deltar i någon mening.
Det övergripande syftet är att människorna i sammanhanget ska komma närmare Gud och därmed komma närmare sanningen om sig själva. Sanningen är med andra ord central för andligt ledarskap. Teknikerna, vägen, är tänkt att leda fram till nya andliga djup eller en innerligare relation till Jesus. Eller något helt annat som inte självklart faller inom den introverta eller den extroverta andliga tankestrukturen. Oavsett vilket, kommer strävan att påverka organisationen i stort och dess mål. Det handlar med andra ord om en specifik kunskap som ger tillgång till varats ontologiska sanning.
Det är denna anspråksfullhet i det andliga ledarskapet som en del av oss känner oss obekväma med. Jag tror dock inte vi är betjänta av att förneka det uppenbara – vi utövar andligt ledarskap inom ramen för vårt ämbete. Vi rör oss på ett ontologiskt plan i kraft av traditioner och kultur, vare sig vi vill eller inte. Frågan är snarare hur vi ska förhålla oss till det. Vilken sanning är det vi företräder? Vems Gud får rum i våra predikningar? Vad gör vår bibelutläggning med den ensamma besökaren? Utövande av andligt ledarskap har effekter och vi måste våga granska ringarna på vattnet efter vårt eget ledarskap. Kanske fångar definitionen dessa aspekter, kanske inte. Det behöver prövas i praktiken och det har bara gjorts i mindre omfattning.
Dess betydelse i praktiken
Vad betyder allt detta i praktiken? Ja, en sak det betyder är att vi behöver gräva mer i teorin och teologin. Vi behöver utveckla verktyg för att kunna granska andligt ledarskap kritiskt konstruktivt, redan innan frukten (eventuellt) gör det uppenbart. Men det betyder också att vi behöver bli lite mer temporära. Som ämbetsutövande personer i kyrkan måste vi våga erkänna vår makt, ta den och utöva den. Det tillhör vår uppgift. Men i samma ögonblick måste vi våga erkänna vår egen temporalitet. För att återvända till Mary McClintock Fulkerson: vi måste erkänna att vi som andliga ledare är ”unstable – finite (insecure) – but unstable as (a) social subject[s]” – ”instabila – ändliga (osäkra) – men instabila som sociala subjekt”. I likhet med Fulkerson menar jag att en sådan jag-förståelse krävs för att en kyrka eller församling ska komma att uppfattas som en plats för befrielse. Det innebär i sin tur att vi behöver förstå vår andlighets materialitet, dvs. att vi inte i egentlig mening representerar någon annan. Vi representerar vare sig andra människor eller Gud. Därmed blir våra uppfattningar kring kön, sexualitet, klass och etnicitet en fråga om ledarskapspraktik. Det blir en fråga om vad vi som andliga ledare ålägger andra genom vår fysiska närvaro i ord och handling. Jag tror vi måste våga öppna upp vårt andliga ledarskap och möjliggöra pluralism. Och vägen dit går inte genom hegemoni utan genom agonism.
Frank konstaterar, som återgetts ovan, att ledarskap i kyrkan i det närmaste tycks bestå av en tom plats som kan fyllas med vad som helst. Det är en vital tanke också hos Ernesto Laclau & Chantal Mouffe. Det innehållslösa i det för sammanhanget centrala begreppet gör att det kan associeras med en rad andra begrepp och på så vis fyllas med mening. När olika associationskedjor kolliderar med varandra uppstår antagonism, det vill säga två diskurser har uppstått med konkurrerande förståelse av innebörden i begreppet. Denna antagonistiska dimension är inbyggd i alla mänskliga samhällen menar Mouffe. Om en tydning av det tomma tecknet lyckas länka alla andra tydningar till sin egen uppstår en hegemonisk situation – en enda tydning av det tomma tecknet framstår som givet och självklart. Men det är också möjligt att olika tydningar, med sina spänningar, lever sida vid sida utan att konkurrensen leder till hegemonisering. Så menar Mouffe och kallar denna ideala situation för en pluralistisk verklighetsförståelse, för agonism. I en agonistisk relation delar motståndarna ett gemensamt symboliskt utrymme och erkänner åtminstone till viss grad legitimiteten hos motpartnerns krav.
Det vi ser idag ligger närmare en hegemonisk uppfattning av andligt ledarskap, än en agonistisk. Det kan vid ett första påseende tyckas som att den extroverta ligger i konflikt med den introverta, men så är inte fallet. Ulf Ekman, fd Livets ords församlingsföreståndare, initierade samtal med både Anders Arborelius och företrädare för ortodoxa kyrkor. Nu har Ulf Ekman konverterat till katolska kyrkan, men redan innan dess möttes de i ledarskapssynen. Min tanke går till Rosi Braidottis (2008) resonemang kring dessa nya gränsöverskridande förbrödringar. Hon ser det som en reaktion på att det moderna moraliska subjektet, den heroiska ledaren, är ifrågasatt – en idé som i sig kräver en stabil bas i termer av till exempel ett asymmetriskt binärt genussystem, menar Braidotti. Efter att ha granskat andligt ledarskap i några olika sammanhang tror jag att det ligger en del i det. Men det är inte bara genus som ligger i botten, utan också etnicitet, klass och ålder. I så måtto är andligt ledarskap ett diskursivt fält där olika tolkningar strider om tolkningsföreträde. Men striden är inte särskilt blodig, eftersom de olika praktikerna enas kring denna förutsättning – jaget, subjektet, är ett heroiskt manlighetsideal (Svalfors 2011). Striden är inte särskilt blodig eftersom de dominerande tankestrukturerna är uttryck för samma hållning – det transformativa ledarskapet. Vi behöver våga arbeta för pluralism, bara så kan den andre få vara annorlunda och jag slippa var trogen ett ideal som grundades i en värld jag inte längre delar. Att granska vilken sanning som formas genom vilka metoder, förespråkade av vilka ledare, kan vara ett steg på vägen.
Utmaningen är att motstå impulsen att låta konstruktionen av den andre som kristen handla om att konsolidera vår egen identitet. Vi är kallade att tala den utanförstående in i ”well-being”, ”gott levande”, utan att lägga beslag på den andres identitet. Det kan innebära att vi behöver utveckla andra sätt att vara ledare, andra former för andligt ledarskap än vad som idag dominerar i den svenska kristenheten. Och då tror inte jag att uppdelningen i ”operant”, ”espoused”, ”formal” och ”normativ” teologi är så behjälplig. Det vi behöver är något mycket mer dynamiskt och konstruktivt än så. Verkar det svårt? Givetvis. Det är just därför det är så angeläget.
ULRIKA SVALFORS
TD i systematisk teologi, pastor i Equmeniakyrkan
Den tryckta versionen av texten innehåller litteraturlista. Se PDF:en för dessa.