»politik gäller det som bekant för Svenska kyrkan att hålla sig borta från«
På facebook märktes fastetidens början med att en del började facebookfasta. Det betyder att man under fastetiden inte loggar in på facebook. Kanske är tanken att avstå från ett beroende, eller att avstå från en mänsklig mötesplats. Kanske innebär det i sådana fall att telefon och e-post också får vila. Kanske frigörs tid för eftertanke om livets innersida och jordens överlevnad.
Ett bestående bidrag från fastetiden 2017 är årets fastekampanj i Svenska kyrkan som just nu pågår. Avsändare är Svenska kyrkans internationella arbete. I år handlar insamlingen om kossor. Kampanjens budskap är tydligt. En kossa betyder mjölk och ger pengar för den som äger den. En kossa ger självkänsla och möjlighet till skolgång för barnen. Att bidra i fastekampanjen stoppar hunger och räddar liv. Lika tydligt är budskapet om sambandet med klimatförändringarna. Jordens fattiga får betala utan att ha orsakat problemen. Med konkreta exempel illustreras budskapet. Som Maria Henry Kimario och Henry John Kimario i Tanzania. De har skaffat en biogasanläggning med hjälp från Svenska kyrkan och evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania. Henry John Kimario konstaterar att anläggningen gjort att de inte längre är beroende av kol och ved. På det sättet minskar trycket på de skogar som är kvar. Biogasanläggningen producerar dessutom miljövänlig gödsel till gården. En företrädare för kyrkan i Tanzania konstaterar att säker tillgång till energi är grundläggande för möjligheten att ta sig ur fattigdom. Läser man vidare i fastekampanjens informationsmaterial finns ett tydligt fokus på konkreta insatser för miljö, liksom på fattigdomsbekämpning.
Och det är bra och livsnödvändigt. Men kampanjen får mig att fundera på vad som skulle hänt om Svenska kyrkan gjort liknande konkreta miljösatsningar, i Svenska kyrkans regi, på hemmaplan. Om kollektmedel skulle gå till ekologiska kossor och biogasanläggningar i Alvesta, Sunne eller Robertsfors. Vilka reaktionerna då skulle ha blivit. Jag tror inte att det skulle ha varit helt okomplicerat. Miljösatsningar i Svenska kyrkans närmiljö klassas i debatten inte sällan som politik, och politik gäller det som bekant för Svenska kyrkan att hålla sig borta från.
För det verkar mer accepterat för Svenska kyrkan att satsa på handfasta miljöprojekt för människor på avstånd som behöver vårt stöd, än att göra det här i de egna församlingarna. Och hur märkligt det än kan låta verkar det mindre accepterat att motivera fastekampanjen med fastetidens budskap.
Och jag vet. Det finns skillnader. Den strukturella fattigdom som drabbar människor i Tanzania finns inte alls på samma sätt i Sverige, även om enskilda individer liksom grupper som levt kortare eller längre tid i Sverige är fattiga och lever i hemlöshet. Men trots dessa uppenbara olikheter görs fortfarande en skillnad mellan här och där, mellan nära och långt borta som varken är rimlig eller i takt med en tid där det blir allt mer uppenbart att tro och jordens liv är nära förbunda med varann. Som det står i Kyrkornas världsråds aktuella missionsdokument:
Evangeliet innebär goda nyheter för varje del av skapelsen och för varje nyans av våra liv och samhällen. Det är därför nödvändigt att känna igen Guds mission i kosmisk mening och att bejaka allt liv. Hela oikumene är förenat i Guds livsväg. Det finns uppenbara hot mot vår planets framtid. Vilka konsekvenser får detta för vårt deltagande i Guds mission? (Tillsammans för livet. Mission och evangelisation i en värld i förändring.)
Så fram för mer av frimodighet. En frimodighet som fördjupar vikten av fastekampanjens insamling utifrån fastesöndagarnas uppfodrande teman. En frimodighet som låter fastekampanjens miljöbudskap få allt mer omfattande och konkreta konsekvenser i Svenska kyrkans församlingsliv. En frimodighet som en gång för alla gör upp med förlegade uppdelningar mellan vi och dom, och mellan livsbehov nära och på avstånd.
BOEL HÖSSJER SUNDMAN