»sätta en upprättande jämlikarnas gemenskap i centrum«
I en krönika i Svenska Dagbladet 3 maj 2017 skriver Josefin Holmström om vårt behov av en pappa i denna skrämmande tid och om hur Stefan Löfven axlade rollen som landsfader efter terrordådet på Drottninggatan och fyllde vårt pappabehov. Hon vet att det kan anses ”patriarkalt och förlegat” att längta efter en pappa som löser problemen åt oss och menar att pappalängtan därför ofta kanaliseras genom populärkultur. Hon noterar att i dessa filmer kommer räddaren ofta ovanifrån, från en plats bortom det politiska. Hennes exempel är science fiction- filmen ”Guardians of the Galaxy” där huvudpersonen växt upp med en man som fungerat som hans pappa men inte är den biologiska pappan. Därför längtar sonen alltid efter sin ”riktiga pappa” och finner honom också. ”Riktiga pappa” visar sig vara en ond superpappa som vill ta makt över universum. Den som fungerat som pappa ger i slutscenen sitt liv för sonen och visar därmed vem som är en riktig pappa: den som i handling förverkligar pappaskap, om så till priset av sitt eget liv.
Holmström skriver att filmen rymmer kristet tankegods: ”den största kärleken finns inte i det imponerande bländverket utan i det självuppoffrande och utgivande tjänandet”. Dessutom uttrycker filmen, skriver hon, en längtan som ”den judisk-kristna litteraturen förmedlar”: längtan efter ”en god Fader som älskar och tar hand om sina bortsprungna barn.”
Låt oss anta att Holmström har rätt. Vad innebär det för oss som har ansvar för att förvalta kristen tradition som en tradition att leva i och leva av, här och nu?
Jag vill börja med att berätta om Stefan Löfven på ett annat sätt. När Stefan Löfven stod där efter terrordådet reste sig inte Per Albin Hansson ur sin grav för att säga trygga pappaord på skånska om att vår beredskap är god. Det hände inte ens att Ingvar Carlsson reste sig ur sin soffa, kom i taxi och sade till Stefan Löfven ”jag hand om detta, jag har varit med förr”. Ingen som fungerat som pappa för Stefan kom för att ta över eller åtminstone hålla handen. Stefan Löfven var som var och en av oss i den stund när pappa inte kommer för att hjälpa oss och vi inser att nu är det jag som är här, jag är vuxen nu och måste vara pappa. Viktigt är att han sedan återgick till att vara en demokratiskt vald ledare som strävar på tillsammans med andra för att lösa samhällsproblem, en ledare vi kan ge vårt förtroende eller välja bort genom demokratiska val, inte något mytiskt skeende.
Framförallt handlar berättelserna om Drottninggatan om något viktigare än en superpappa: fungerande samhällsinstitutioner. De handlar om poliser och vårdutbildade, om vuxna människor som inom ramen för institutioner och med professionell kunskap räddade liv, fick rättssamhället att fungera, tog hand om döda, överlevande och efterlevande. Om hur människor genom gemenskaper började återupprätta tillit och hopp. De handlade om vad vi förmår tillsammans som del av ett samhälle, inte om hur superpappa kommer utifrån och räddar oss.
Vi som kyrka måste nu också förvalta det i vårt kristna arv som integrerar dessa insikter i berättelsen om Gud och oss. Jag tror ni hör ekon från dem som gått före mig: om den myndiga människan i den myndiga världen som lever i världen för och med Gud utan Gud, om Gud Fader i ett faderlöst samhälle där kristna lever ansvarigt tillsammans med människor av annan tro som Guds vuxna barn i Faderns frånvaro. Vi måste integrera feministisk kritik av hur tal om självuppoffring kan legitimera kvinnors självutplåning och i allt tal om kärlek och om att riskera sig själv behåller vår kritiska medvetenhet. Vi måste med, bland andra, feministiska teologer sätta en upprättande jämlikarnas gemenskap i centrum mer än den räddande fadern. Vi måste säga att också detta är att tro på Gud och leva som en legitim fortsättning på berättelsen om Jesus.
HANNA STENSTRÖM