Det var fjärde mötet i barnmorskemottagningens samtalsgrupp för blivande pappor. Som vanligt hade vi en runda där var och en av de sex papporna fick dela med sig av de funderingar man hade om sitt föräldraskap. Någon pappa sade: ”Jag vill ge mitt barn lugn och ro, min pappa var lugnet själv”. Någon annan menade att det var viktigt att ta med barnet ut på aktiviteter: ”Jag vill hjälpa mitt barn att upptäcka världen och göra saker tillsammans”. Ytterligare någon ville ge sitt barn trygghet: ”Jag vill kunna ge mitt barn tröst lika väl som att leka och ha kul tillsammans. Barnet ska känna att det alltid kan vända sig till mig”. Ett par av papporna höll med det som redan var sagt och hade inget mer att tillföra i samtalet.
Den sista pappan som fick ordet hade utländskt ursprung, han konstaterade: ”Jag håller med er andra om vad ni har sagt om hur ni vill vara som pappa och vad ni vill ge era barn, men jag vill också att mitt barn ska lära känna Gud!”.
Helt plötsligt blev det tyst och spänt i rummet, mångas blickar flackade runt och stannade på väggar och tak. Ingen av de närvarande pappornas blick mötte den här pappans blick. Ingen kommenterade hans önskemål för sitt barn.
Det som räddade situationen var något så oväntat som FN:s barnkonvention. Försiktigt påpekade jag att den här pappans önskemål för sitt barn kunde vara ett uttryck för konventionens artiklar om andlig utveckling. Spänningen löstes upp något och vi kunde möta varandras blickar i rummet igen, även om just detta tillfälle inte ledde till ett fördjupat samtal.
Mycket talar för att barnkonventionen blir lag i Sverige. Jag vill därför lyfta fram konventionen som en etisk plattform och peka på att den faktiskt innehåller artiklar om barnets rätt till andlig utveckling. Först ges en bakgrund till konventionen och dess grundläggande barnsyn som har vuxit fram i FN:s arbete med barnkonventionen. Därefter det som är artikelns huvudsyfte: Vad innebär egentligen andlig utveckling för barn? Och hur kan vi som möter barn och arbetar med dem främja barnets andliga utveckling i bankonventionens mening?
FN:s barnkonvention
FN:s barnkonvention (1989) handlar om mänskliga rättigheter för barn, 0-18 år. Olika aspekter av barnets liv får stöd i konventionen. Det gäller bland annat omsorgen i familjen, förskola, skola, fritid, kultur, sjukdom, hälsa, tro, religion och andlig utveckling. Barnet ses som ett aktivt subjekt men också i behov av skydd. Inom en snar framtid blir barnkonventionen antagligen svensk lag vilket bland annat innebär att ett barnrättsbaserat synsätt bör ha stort genomslag i rättstillämpningen. Det betyder också att kännedomen om och engagemanget för barnkonventionen kommer att öka. Barnets position i samhället flyttas fram. Alla aktörer, som till exempel statliga myndigheter, organisationer, samfund med flera, funderar nu aktivt på hur barnkonventionen ska tolkas och tillämpas.
1990 ratificerade Sverige barnkonventionen och dess 54 artiklar, varav 41 är sakartiklar som slår fast vilka rättigheter barnet ska ha, resterande 13 artiklar talar om genomförande och rapportering. Näst intill alla världens stater har ratificerat konventionen. Ett anmärkningsvärt undantag är USA.
Fyra av sakartiklarna i barnkonventionen utgör bärande principer och är vägledande för hur helheten ska tolkas, även om konventionens artiklar ska läsas som en helhet. Dessa fyra utgör kärnan av barnets rättigheter.
- Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barn ska skyddas mot diskriminering. Det handlar om människovärdet.
- Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grundpelare.
- Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar om barnets fysiska hälsa men också om andlig, moralisk, psykisk och social utveckling.
- Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad. (Texten är hämtad från Örebro kommuns broschyr; Örebro kommun och FN:s barnkonvention, 2006)
Barnkonventionens barnsyn
Synen på barn har gått mot en starkare betoning av barnet som subjekt. Utveckling sker i samspel och i relation till omgivningen. Begreppet ”det kompetenta spädbarnet” är idag etablerat och innebär att det nyfödda barnet så snart det kan etablerar kontakt med föräldern. Professor Philip Hwang med flera, Göteborgs universitet, psykologiska institutionen, skrev redan 1985 en artikel med rubriken ”Det kompetenta spädbarnet” i tidskriften Forskning och framsteg, volym 1, s 16-21. Vi vet att barns utveckling sker genom goda samspelande relationer. Frågan är om inte detta också gäller barns andlighet. Den utvecklas i nära relationer och sammanhang där barnets alla frågor och behov kan formuleras.
Barndomen har ett värde i sig och är inte bara en förberedelse för vuxenlivet, den är en lång och viktig del i en människas liv. Barn måste ses som tänkande individer med både rättigheter och behov av skydd. Barnet är å ena sidan en kompetent person som ska respekteras för egna val och åsikter och å andra sidan en utsatt individ som behöver skydd och omvårdnad. Båda dessa synsätt måste förenas, även i handling när vi talar om barnets rättigheter.
Utvecklingen är tydlig från Genéve-deklarationens (dåvarande Nationernas Förbund) principdokument, 1924, där barnet sågs mer som ett objekt i behov av skydd, till 1959 års barndeklaration, där barnet sågs som subjekt, till barnkonventionen 1989 som ser barnet som ett mycket aktivt subjekt.
Helhetssynen på barnets behov har också följt med från 1924 och Genéve-deklarationen där andlighet benämns Spiritual needs, till 1959 års barndeklaration där man skriver om Spiritual development, och vidare framåt till FN:s barnkonvention 1989, där Spiritual development omnämns i tre artiklar; 23, 27 och 32 och Spiritual well-being i en artikel,artikel 17. Här använder jag mig av engelskan, ett av originalspråken som barnkonventionen skrevs på för att tydliggöra kontinuiteten i begreppet spiritual och sambandet mellan andlig och spiritual. Engelskans ”spiritual” har dock en vidare innebörd en svenskans ”andlig”. Det inkluderar existentiella – och meningsfrågor i en vidare mening liksom frågor om etik och moral.
Helhetssynen på barn har alltså funnits med länge och benämns i artikel 27 som att
”Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling”.
Artiklarna där barnets rätt till andlig utveckling står omnämnt är skilt från religionsfrihetsdimensionen, till exempel artikel 14, och mer kopplat till barns utveckling. Barnets andlighet tycks vara en del av den mänskliga förmågan men är inte identisk med religion eller knuten till att fostra in i en trosgemenskap även om andlighet kan ta sig uttryck i organiserad religion. Barnet är rättighetsbärare och subjekt både när det gäller religion och andlighet. Barnet växer dock upp i ett sammanhang som ansvarar för barnets fostran och utveckling. Det möter där värderingar, traditioner och värden som är viktiga för barnets familj och för barnet själv.
Den trostradition eller idétradition som barnet fostras in i och blir delaktig av bör vara öppen och tolerant så att barnet har en chans att ifrågasätta och ställa frågor om det som påverkar och berör det. Traditionen kan vara formande men samtidigt respektfull inför barnets egna upplevelser. Den får inte vara förtryckande så att barnets rättigheter kränks, snarare bör traditionen främja barnets frihet. Även inom en religiös kontext ska barnets rätt till andlig utveckling respekteras. Enligt artikel 5 ska föräldrar eller andra närstående i takt med den fortlöpande utvecklingen ge vägledning och råd när barnet utövar de rättigheter som det står om i konventionen.
Barnkonventionen ger barnet rätt till andlig utveckling
Det finns en hel del att säga om barns utveckling när det gäller den fysiska, psykiska, sociala och moraliska utvecklingen. Barnets första tid med besök på barnavårdscentral och olika hälsokontroller för att följa utvecklingen, omfattar alla barn i Sverige. Inte minst gäller det barnets känslomässiga utveckling som sker i nära och tillitsfulla relationer. Förskola, skola och andra sammanhang är viktiga miljöer för socialisering och den känslomässiga utveckling som också sker i grupp med andra barn och vuxna. Etik och moral samtalas det dagligen om utifrån de faktiska situationer som uppstår på till exempel förskola och skola. För att fungera i grupp behöver det finnas normer för hur man är mot varandra och det ges oftast möjlighet att i dialog med barnet samtala om detta. Barnkonventionen bygger på grundläggande värderingar om allas lika värde och tillgång till samma rättigheter, och det gäller alla barn. Mänskliga rättigheter och demokrati är det fundament som både förskola, skola och andra sammanhang bygger gemenskap och sammanhållning på. Rättighetstänkandet ger förutsättningar att mogna och utvecklas på livets alla områden. Utrymmet för att mogna krävs i den privata sfären såväl som i det offentliga rummet. Men, hur är egentligen förhållandet till den andliga dimensionen av barnets utveckling? Och hur kan man hantera detta begrepp som i Sverige betraktas som så sammankopplat med privatlivet?
Andlig utveckling är i barnkonventionens mening inte lika självklar som övriga utvecklingsområden och tas inte på lika stort allvar när det gäller utbildning, vägledning och tolkning av FN:s barnrättskommitté eller av den statliga myndigheten Barnombudsmannen. Det saknas i Sverige för närvarande dokumenterad praktik och studier när det gäller arbetet med och förhållningssättet till barnets rätt till andlig utveckling. Detta försvårar också möjligheten att ge stöd till dem som dagligen möter barn.
Andlighet är en pusselbit som tycks höra till människans liv för att det ska utgöra en helhet. Vad denna andlighet är för något i barnkonventionens mening, är svårare att svara på. Andlighet verkar vara biologiskt betingad, kanske kan man beskriva den i generella termer som förhåller sig till andra utvecklingsområden i barnets liv. Andlig utveckling är en del av barnets utveckling och kan tillföra en helhetssyn och ett djup seende i tillvaron, självkännedom, transcendenta upplevelser och en relationell dimension. Andlig utveckling kan anknyta till egna eller andras trosföreställningar men också känslor av vördnad, förundran, kreativitet, fantasi, identitets och meningssökande. Olika traditioner, kulturer, religioner, förhållningssätt och bemötande kan sedan hämma eller främja detta andliga liv. Kanske att andlig utveckling också kan innebära samtal och vägledning i existentiella frågor som till exempel: Vilka är vi och varifrån kommer vi, vad är syftet med vårt liv, vad är det som gör oss levande och ger liv åt allt skapat i naturen, vad händer när vi dör? Finns Gud?
Barnets rättigheter behöver säga något om vad det är att vara en fullvärdig människa och om meningen med livet. Barnet behöver få undersöka och utforska vad som är viktigt i livet och tillvaron och det är vuxenvärldens ansvar att ge barnet tillgång till detta. Vuxenvärlden måste förse barnet med material för att utforska existentiella frågor. Det kan vara böcker, musik, sång, studiebesök, tid för tystnad, eftertanke och samtal. Om det inte får tillgång till berättelser och symboler är risken stor att barnet slutar fråga och fundera tillsammans med vuxenvärlden. Barnets egen röst är viktigast och behöver höras när det gäller andlighet, i olika sammanhang och relationer.
Andlighet och religion
Andlighet har historiskt sett ofta haft en anknytning till organiserad religion, som har formulerat och format människors andlighet på såväl ett personligt som socialt plan. Det finns naturligtvis ett stort bidrag att ta till vara när det gäller andlighetens samband med religion och det ska inte förkastas. Ärkebiskop Antje Jackelén skriver i en debattartikel (Svenska Dagbladet 170507) under rubriken ”Barn och unga har rätt till andlig utveckling” följande: ”Till barnets rätt till andlig utveckling hör – förutom tillgång till den egna trostraditionens heliga rum, riter, seder och bruk – också tillgång till skatten av berättelser.” Ärkebiskopen menar att det är viktigt att ge alla barn och unga tillgång till de stora berättelserna som en del i den andliga traditionsförmedlingen. Det är inte svårt att hålla med ärkebiskopen om att religionernas berättelser kan utmana och bidra till att bygga barns världsbilder och ge barn ett språk för de existentiella frågorna. Men det är också viktigt att religionerna är öppna för barnets rättigheter och därmed möjligheten till dess delaktighet och inflytande. Barnet har rätt till gränsöverskridande trosföreställningar och värderingar som är utvecklingsbara och kan växa med barnets erfarenheter. Barnets tankar om livet och döden är existentiella frågor som behöver fångas upp och tas på allvar. Det är också viktigt att uppmärksamma att barn kan uppleva andlighet, till exempel i relation till naturen, konsten, musiken, leken och nära relationer, frikopplat från eller anknutet till en specifik religiös tradition och tolkningsram.
Genom att knyta andlighet till mänskliga rättigheter ger man en helhetssyn på barnets utveckling. Andlig utveckling kan inte särskiljas från fysisk, psykisk, social och moralisk utveckling. Det hör ihop och är odelbart även om andlighet är en aspekt av utvecklingen och inte identisk med till exempel moralisk eller social utveckling. Andlighet i barnkonventionens mening tycks snarast höra hemma i begreppet spirituality.
Hur kan barnkonventionen tolkas?
Själva konventionstexten ligger fast, den är färdigförhandlad och ratificerad, men som all text måste den tolkas. Med 1924 och 1959 års barndeklarationer som bakgrund har FN:s barnkonvention vuxit fram i olika faser. Den första fasen år 1979-1989, handlade om innehållet som förhandlades fram genom konsensussamtal. Den andra fasen år 1989-1999, ledde fram till ratificeringsprocessen, att helt enkelt få stater att ratificera konventionen och följa den, hitta rutiner för rapportering och procedurfrågor. Den tredje fasen som vi nu befinner oss i handlar om hur konventionens intentioner och artiklar ska kunna omsättas i det dagliga arbetet med barn.
Färdigbehandlad text
Konventionstexten är färdigförhandlad, det tog tio år att i konsensus komma fram till det färdiga resultatet. FN:s barnrättskommitté ger dessutom vägledning i allmänna kommentarer. För närvarande har tjugo kommentarer publicerats som anger hur viktiga artiklar och teman kan tolkas. Det är viktigt med en god kännedom om konventionen och dess möjliga tolkningar. Kanske behöver vi arbeta med en tydlig process i flera steg när vi gemensamt närmar oss konventionen: (1) Läsa konventionen och studera den. (2) Reflektera och samtala om den. Vilken betydelse har till exempel barns andlighet i barnkonventionen generellt? Hur ser jag själv på andlighet? Vilken betydelse tror jag att andlighet har för barnet själv? Det måste antagligen börja med att den vuxne har en öppenhet för barnets andliga liv om det ska bli synliggjort. (3) Implementera och praktiskt omsätta detta i mötet med barn i familjen och i olika verksamheter.
Hur kan vi omsätta texten i mötet med barn
Att söka mening, innebörd och betydelser mer än färdiga definitioner och lösningar kan vara en väg som öppnar upp för samtal och motverkar fördomar och fastlåsta positioner.
Barnet söker mening och sammanhang i sin existens, men är också beroende av vuxenvärlden i sin sårbarhet och sitt behov av skydd.
Barns tankar och upplevelser på det andliga området uppstår inte i ett tomrum utan i förtroendefulla relationer – en god miljö kan ge upphov till andliga upplevelser som är bra för barnet. Barn behöver också få förståelse för olikheter i omgivningens sätt att förhålla sig till andlig utveckling. Om det är så att språk saknas för att uttrycka andliga upplevelser så måste vuxenvärlden hjälpa barnen med att identifiera och formulera sådana upplevelser.
Utgångsläget för ett gemensamt samtal är att barnet verkligen har ett behov av och rätt till andlig utveckling, och att vi kan bejaka barnets frågor så att det upplever trygghet även på detta område i sitt liv.
En del i mognadsprocessen handlar om att samtala och reflektera kring viktiga begrepp. Det handlar inte alltid om att via analys komma fram till definitioner och slutsatser som bär för alltid. Det stora ordet i öppna och pluralistiska samhällen är tolerans, inte minst för att kunna leva med de meningsskiljaktigheter som följer av mångfald.
Barnkonventionen är internationell och begreppet andlig är säkert bärare av olika betydelser, beroende på sammanhang och kultur.
Begreppet andlig utveckling är färdigförhandlat men måste tolkas. Det är som begrepp ”flytande” och öppet för tillskrivning av innebörder och betydelser. Det finns för närvarande inte en samstämmighet, utan snarare en spänning eller spännvidd i förståelsen och betydelsen av andlig utveckling i olika sammanhang.
Fyra professioner – fyra perspektiv
Som en del i en c-uppsats jag skrev på Örebro teologiska högskola (2008) med titeln ”Andlig utveckling och FN: s barnkonvention – en studie av diskursiva praktiker” intervjuade jag några olika personer om deras arbete med barnkonventionen och barns andliga utveckling. I deras professioner arbetar de alla med barn. Mina frågor var: Hur tolkade dessa personer som varje dag mötte och arbetade med barn och föräldrar begreppet andlig utveckling? Vilken innebörd tillskrev de begreppet?
Församlingspedagogen ansåg att den traditionella kristna spiritualiteten kan vara ett fruktbart sätt att arbeta med barnets andliga utveckling. Detta tillsammans med en modern utvecklingssyn på barns utveckling som sker i samspel med den vuxne. Det kan ta sig utryck som till exempel en gemensam upplevelse mellan barn och förälder i kyrkan, när man tänder ljus, sjunger eller ber tillsammans. Barnet kan uppleva närhet, förundran och nyfikenhet, känslor som föräldern bekräftar och delar med barnet. Andlig utveckling kan också handla om att möta barnet i dess frågor och funderingar kring livet och existentiella frågor, dit även frågan om Guds existens hör. Det handlar då om att möta barnet där det är i sin utveckling, svara på barnets frågor, inte avvisa dem.
Förskolläraren menade att barn föds andliga i någon mening men att vi genom berättelser, kulturens meningsbärande berättelser, barnens bibel, men också sagor, ger barnet material att i sin fantasi bygga sin andlighet. Barnet tar emot berättelserna och bygger med hjälp av fantasin sin andlighet. Andlighet innebar för förskolläraren i första hand – trygghet och bör erbjudas alla.
Barnmorskan kopplade andlig utveckling till barnets fantasivärld i den meningen att barnet bearbetar olika saker i sin fantasi, det är en plats för låtsaskompisar, lösandet av problem och bearbetning av trosföreställningar. Barnmorskan nämnde att man också kunde ha någon form av religiösa upplevelser i till exempel naturen.
BVC-sjuksköterskan knöt andlig utveckling till barnets rätt till en fredad tankevärld. Barnet ska få möjlighet att tänka och tycka vad det vill. Andlig utveckling var för henne också att ingenting behöver sopas under mattan, allt kan belysas. Andlig utveckling är annars inget man pratar med föräldrar, barn eller kollegor om. När jag frågade BVC-sjuksköterskan om andlig utveckling har en för privat karaktär för att samtalas offentligt om, så menade hon att så inte behövde vara fallet.
Tidigare ansågs alkohol, tobak och depression vara privata områden i människors liv, idag pratar man om detta med föräldrar i strukturerade samtal. BVC-sjuksköterskan menade att med rätt information, verktyg och uppdraget att tala om andlig utveckling så skulle även detta område kunnat tas upp med föräldrarna.
Församlingspedagogen och den kommunalt anställde förskolläraren menade uttryckligen att barnet hade rätt till andlig utveckling i barnkonventionens mening även om innebörden i detta begrepp såg lite olika ut hos dessa intervjupersoner. Barnmorskan och BVC-sjuksköterskan tenderade att betrakta andlig utveckling som en privatsak som faktiskt hörde till familjen. De stöttade föräldrarna i det ställningstagande de gjorde. Dessutom var det ytterligare en person som tillfrågades men tackade nej till att intervjuas med hänvisning till att ”det är privat” trots att den yrkesmässiga hållningen efterfrågades. Troligtvis är dessa inte ensamma om att se andlighet som något som hör till privatlivet.
Om nu barnkonventionen blir lag, behöver vi därför samtala om;
Hur pass förpliktande barnets rätt till andlig utveckling är i ett offentligt åtagande?
På samma gång ska vi vara klara över att begreppet andlig utveckling inte är enhetligt eller entydigt, det är inte något enskilt resonemangsmönster som är dominerande utan samtliga kan artikuleras. En mångfald av tolkningar tycks vara möjliga. Detta trots att det handlar om samma text och likartade tankar om barns utveckling och det gemensamma arbetet. Samtidigt som man söker en tydlig definition av andlig utveckling är en mångfald av beskrivningar faktiskt en förutsättning för att vara inkluderande. En alltför snäv betydelse skulle hindra barnet att undersöka och förmedla sina intryck och tankar om andlig utveckling.
Det nyfikna samtalet
Vi kan lära oss något viktigt om barnets andlighet när vi lyssnar på varandra och funderar tillsammans. Det nyfikna samtalet är avgörande för utveckling. Sammanhanget för min uppfattning om andlighet likväl som källorna och grunden för det jag tänker och känner har betydelse och är väl värt att utforska i en dialog. Den svenska regeringen tillsatte en parlamentarisk kommitté med uppdraget att undersöka hur svensk lagstiftning förhöll sig till barnkonventionens innehåll. De skriver i sitt betänkande ”Barnets bästa i främsta rummet” (SOU 1997:116) bland annat att barnets rätt till utveckling, (artikel 6) genomsyrar hela barnkonventionen och att konventionen har en helhetssyn på barnets utveckling. ”Med utveckling avses både fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social utveckling på ett sådant sätt att barnet förbereds för ett självständigt liv i ett fritt samhälle.” Barnkommittén diskuterar också skolan i relation till ”andlig utveckling” i följande att satser: ”Vi vill i sammanhanget också betona skolans ansvar för att främja elevens andliga utveckling. Att främja andlig utveckling kan för barn betyda:
– Att få begrepp och symboler för gränsöverskridande upplevelser i naturen, konsten eller musiken.
– Att tillsammans med andra eller i ensamhet förundras över universums gränslöshet och skönhet.
– Att känna vördnad och respekt inför livets början och slut.
– Att få ett språk för att kunna bearbeta egna viktiga livsfrågor kring mening, skuld och förlåtelse.
– Att lära känna religiösa förhållningssätt till livet och tillvaron.
– Att våga lyssna inåt, på sig själv och sina innersta känslor och tankar.
– Att få del av och kunskap om ett centralt kulturarv.
Detta handlar inte om att ’lära ut’ någonting, utan att tillsammans med barn och ungdomar diskutera livets svåra frågor. Det förutsätter respekt för det enskilda barnet och förmåga att lyssna, (SOU 1997:116, s 299).”
För att andlighet ska vara inkluderande måste man vara överens om att en mångfald av beskrivningar är tillåtna. En mångfald av diskurser i samtalet kan lära oss något nytt om barnets liv och andlighet och den roll vuxenvärlden har genom att ge näring till denna process. Lars H Gustafsson utreder i den mycket läsvärda boken ”Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan”, Verbum, 2016, på ett grundläggande sätt både vuxenvärldens roll i barnets andliga utveckling och överlappningen mellan rätten till andlig utveckling och rätten till religion.
Det är angeläget att sträva efter en dialog och vara rädd om samtalet och förutsättningarna för samtalet. Internationellt sett pågår en diskussion om barns andlighet bland annat i tidskriften International Journal of Children´s Spirituality, medan den diskussionen lever ett undanskymt liv i Sverige trots att barnkonventionen synliggör den rättigheten i barnets liv.
I en ledarartikel i tidskriften International Journal of Children´s Spirituality, Vol 20, No 2, Maj 2015, s 69-71 skriver man om utmaningen att ge förutsättningar för ett fruktbart samtal om barns andlighet. Sammanhanget man utgår ifrån har alltid sina egna premisser. Samtal och texter bör ge utrymme för olika aspekter av barns andlighet. Vårt eget sätt att formulera oss kring viktiga saker, där vi utgår från att andra personer förstår vad vi menar kan inte tas för givet. Man har inte självklart en gemensam förståelse av komplicerade begrepp. Begrepp som till exempel barndom, politik, humanism, pluralism och andlighet har inte en för alla individer given gemensam förförståelse. Istället för att hitta fram till en gemensam definition är det mer fruktbart att låta varje person definiera viktiga begrepp och tankar utifrån sin egen kontext, och kommunicera detta till mottagaren. Man kommunicerar sin egen förståelse av andlig utveckling till den andre, hur man förstår andlighet och vilken mening det ger mig och lyssnar till sin dialogpartner utifrån samma förutsättningar. Så här står det i ledaren: ”Meaning is fluid, not fixed, and we do well to hold our terminology lightly so that we can alter our definitions if they become unhelpful or distracting to our own work or our attempts to communicate with others (s 69). Det råder inget tvivel om att samtalet som form är ett sätt att närma sig barnets rätt till andlig utveckling. Vilka spelregler som kan tänkas gälla för ett sådant samtal vill jag nu avslutningsvis reflektera över.
Tre principer för det fortsatta samtalet
Samtalsklimatet behöver vara varmt och tillitsfullt när man talar om sådant som berör oss på djupet. För en del är det känsligt och svårt att sätta ord på det som har med andlighet att göra – språket kan vara trevande och otillgängligt. Medan det för andra känns hemtamt och lustfyllt att samtala. Om samtalet och delandet av berättelser blir angripet och försvarsinställt leder det till blockeringar och dialogen uteblir. Tankar om andlighet, upplevelser och beskrivningar av denna dimension tillhör inte vardagskommunikationen för de flesta av oss. Kanske behövs regler och ramar för ett sådant samtal. Hur skulle några enkla principer kunna formuleras?
Jag föreslår tre principer för det fortsatta samtalet:
- Reducera inte andlig utveckling till rent psykologiska, sociala, metodologiska eller andra möjliga perspektiv. Det har både med känslor, tankar och beteenden att göra. Var öppen för att förstå andlig utveckling utifrån många perspektiv och discipliner.
- Värna om att bibehålla en öppenhet för samtal med vuxna och barn från olika tros – och idétraditioner. Var inkluderande.
- Slå vakt om ett uthålligt samtal för att hitta innebörder och uttryck för andlig utveckling. Betydelser och innebörder av texter och praktiker formas över tid.
Min förhoppning är att det du har läst kan inspirera och stimulera till samtal i ditt sammanhang. Kanske kan det hjälpa dig att sätta ord på din egen andlighet eller vara ett underlag för diskussion på din arbetsplats eller i din familj.
PETER KEMPE
Familjepedagog
Olaus Petri församling, Örebro