”Den profetiska rösten”, säger Jayne Svenungsson, ”är ju ofta den där rösten som – med välvilliga intentioner – skapar dålig stämning.” Hon exemplifierar med den franske prästen tillika Emmausrörelsens grundare Abbé Pierre. ”Han är nu död sedan flera år,” berättar hon, ”men mot slutet av sitt liv fick han med pompa och ståt ta emot en utmärkelse från Hederslegionen direkt ur presidentens hand. Detta var under Jacques Chiracs år, då det förekom omfattande vräkningar i Paris. Den nästan nittioårige Abbé Pierre uttryckte sin stolthet och tacksamhet över utmärkelsen, men kunde inte avhålla sig från att titta med sin pliriga blick på Chirac och mitt i direktsändning ställa frågan: ’Har ni någon gång, herr President, varit med vid en vräkning? Kanske skulle ni få tårar i ögonen vid åsynen av de föräldrar och barn som kastas ut på gatan? I vilket fall skulle ni säkerligen återvända till ert eget hem på kvällen med nya ögon, fast besluten om behovet av en ny politik.’”
”Kulturprofilen”
Det är för att Svenungsson nu blivit invald i Svenska Akademien som jag passar på att ställa några av de där stora frågorna som sällan blir ställda. Jag frågar om det profetiska temat i hennes forskning och vad det kan innebära idag och jag ska återkomma till hennes svar. För några dagar efter vårt samtal fylls dagstidningarnas förstasidor av bilder på Sara Danius med spänt ansikte framför en grupp journalister. ”Kulturprofilen” som fått miljonbidrag från Akademien för sin verksamhet har också fått härja fritt bland kultursfärens unga kvinnor. En gedigen anmälan inkom redan på slutet av 90-talet, under Sture Alléns tid, men kulturprofilens verksamhet fick fortgå ostört. Så även övergreppen.
Stockholms kulturliv är inte större än att de flesta av oss forskare inom humaniora väl känner till historierna, om än inte de grövsta. Tilläggas kan också att i just dessa kretsar är det få som inte samlat åtminstone några högskolepoäng genusvetenskap och feministisk teori. Ändå föresvävade det oss aldrig att vi kunde kräva förändring. Insikten som dröjer sig kvar hos mig handlar mindre om det enskilda fallet och mer om de övergripande strukturerna som också finns i mig. Även jag har accepterat att det kan finnas ”snuskgubbar” på högt uppsatta positioner.
Svenska Akademien har dock inte varit rädd för att vara obekväm i sina val av nobelpristagare. Den profetiska rösten har funnits där vilket visat sig genom att ett otal val av pristagare väckt stark kritik: Valen av till exempel Aleksandr Solzjenitsyn, Elfriede Jelinek, Svetlana Aleksijevitj, Mo Yan och Samuel Beckett väckte alla starka reaktioner, av olika skäl. Men i de egna leden var det tydligen svårare att vara obekväm. Det var än mer obekvämt, förstås. I bästa fall har Akademien nu fått en självkritisk insikt och om så är fallet är det nu det profetiska kan mogna på allvar. Nu finns det chans att se bjälken i det egna ögat och därmed bli än mer profetisk. Det är bra att möjligheten till en sådan insikt nu tvingats fram, och det är rätt att Svenungsson tillträder just i det ögonblick då det händer. Även om det inte blir en enkel start.
Guds återkomst
Svenungsson disputerade i religionsfilosofi vid Lunds universitet 2002. Hennes avhandling Guds återkomst: En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi är en av få svenska avhandlingar i teologi som tryckts i flera upplagor. I min hylla står ett lusläst exemplar av den första oansenliga utgåvan. Att avhandlingen fick ett sådant genomslag berodde dels på att den var ovanligt välskriven men också på att den lyckades fångade ett fenomen i tiden. Den beskrev och analyserade ett filosofisk-teologiskt gränsland som nu är en central och självklar del av den internationella teologiska debatten men som då var outforskat. Svenungsson målade en karta över ett nytt intellektuellt landskap där det öppnades nya rum för Gud. Genom gedigna analyser—skrivna med lätt hand—visade hon att Gud inte hade ut sin roll i västerländskt tänkande utan var på väg tillbaka som en politisk och filosofisk kraft. I det postmoderna tänkande som på många sätt var en uppgörelse med allt evigt, givet och absolut framträdde en ny gudsbild, mot alla odds.
Fenomenet ”Guds återkomst” och de diskussioner det väckte beskrev hon i avhandlingens slutord som ”ett mycket positivt tecken på att en rad ofruktbara akademiska gränser och barriärer är på väg att luckras upp, såsom gränsen mellan teologi och filosofi, liksom den mellan kontinental och angloamerikansk filosofi.” När Svenungsson nu har valts in i Svenska Akademien har ännu en sådan gräns luckrats upp. Hon blir invald som första teolog sedan Tor Andrae (1885-1947) som i sin tur var biskop men även internationellt erkänd islamolog.
Den gudomliga historien
Andraes finstämt inkännande bok Muhammed: Hans liv och hans tro publicerades 1930 och blev även den en storsäljare. Den finns översatt till flera språk och kom i nyutgåva i Sverige för snart tio år sedan. Andrae läste Koranen som en källa för att förstå profeten Muhammeds inre liv och själsliga brottning. Genom läsningen framträdde Muhammed för Andrae som en man vars gudserfarenheter gett honom en profetisk kallelse—en kallelse som var andlig, politisk och social på samma gång. Kopplingarna till Svenungssons senare bok Den gudomliga historien: Profetism, messianism och andens utveckling är tydliga om än slumpartade. Efter studiet av gudsbegreppet inom fransk filosofi vände sig Svenungsson till det judiska tänkandet och dess profetiska kraft. Hon delade inte främst Andraes intresse för profeternas själsliga, personliga brottningar, men väl hans intresse för den profetiska kallelsens kraft i en religiös tradition som den kristna idéhistorien ständigt hanterat som ”den andre”.
Efter den våg av intresse för gudsbegreppet inom fransk filosofi som Svenungsson behandlade i avhandlingen följde nämligen en liknande våg inom bredare politisk teoribildning. Det var en tid när politiska teoretiker överträffade varandra i hyllningar av det paulinska tänkandets politiska potential. Men i sin rigorösa studie visade Svenungsson hur dessa hyllningssånger ofta inte bara reproducerade vanföreställningar om det judiska kontra det kristna utan hur de dessutom helt förbisåg den politiska kraft den specifikt judiska profettraditionen rymmer. Den som har läst boken kommer att reagera starkt nästa gång det judiska tänkandet beskrivs negativt som mer exkluderande, lagiskt och mindre politiskt kraftfullt än det kristna.
”Jag har en ständigt växande fascination inför både Moseböckerna och den profetiska litteraturen i Bibeln”, berättar hon. ”Allt som oftast stöter man ju på den där fördomsfulla idén om Gamla testamentet som enkom våldsamt och lagiskt, också bland bildade människor. Som i många antika texter finns det naturligtvis våldsamma och svårsmälta passager. Men den anda som genomsyrar såväl den mosaiska som profetiska litteraturen är en genomgående omsorg om samhällets svaga och utstötta. Det finns i den profetiska litteraturen en kritik av såväl den politiska som den kultiska makten som är häpnadsväckande radikal för sin tid. Och i de mosaiska lagkoderna finns det en sociallagstiftning (för att använda en aningen anakronistisk term) som i flera avseenden är radikalare än den man finner i det tidigmoderna Europa, exempelvis i hur man värderar liv högre än egendom eller just i hur man värnar om främlingen, den fattige eller änkan.”
Med en fot i himlen
Med Martin Bubers ord skriver Svenungsson på bokens sista sida att den ”teopolitiska timmen” alltid redan är slagen. Den teologisk-politiska utmaningen—alltså den profetiska utmaningen—handlar för henne om att ständigt försvara en kommande rättvisa som aldrig låter sig definieras utifrån rådande rättsordningar. ”En kommande rättvisa”, skriver hon, för det handlar om en viss förståelse av det eskatologiska. Eskatologin, i den tanketradition Svenungsson skriver in sig i, är ständigt nu och ständigt i framtiden. Den utgör ett slags transcendens mitt i tiden, mitt i vår politiska verklighet. Den finns där som en möjlighet av något annat än det innevarande: En högre rättvisa i namn av vilken vi som profetiskt kallade kan utmana världens orättfärdiga ordningar. Kanske, tänker jag, kan det beskrivas som att vi står i historien men med en fot i himlen. Den gudomliga historien heter boken, och på dess sista sida skriver hon: ”Att tala om historien som gudomlig, är att erkänna människans radikala historicitet utan att utesluta en kamp för något högre i vars namn människans frihet kan hävdas gentemot det som söker förminska eller förtingliga henne.” Den gudomliga historien är alltså en historia där människan ofrånkomligen står i tidens ström, i sin geologiska, politiska, historiska och sociala verklighet, men där människan just där hon är ständigt har tillgång till en gudomlig rättvisa. Hon står i historien men med en fot i himlen.
Därmed talar den profetiska rösten inte bara in i världens orättfärdighet i allmän mening, utan även rakt in i den #metoo-rörelse som präglar mediedebatten denna höst. I varje ögonblick, skriver Svenungsson, är historien redo att ställas till doms inför en instans som inte kan reduceras till historien själv. Och detta, tänker jag, är en uppmaning och ett kall. Ett sådant förhållningssätt är ett obändigt hot mot orättfärdigheten och ett evigt hopp för rättfärdigheten. Därmed är det också högst konkret en utmaning, och ett hopp, för Svenska Akademien nu såväl som i framtiden.
PETRA CARLSSON
Docent i Systematisk teologi, lektor vid Teologiska Högskolan, präst i Svenska kyrkan
Artikeln innehåller bild – se PDF.