Från alla håll kommer kraven på att vi som ansvarar för kyrkorum måste bygga om, sänka golv, ta bort trappor, öka antalet toaletter, förbättra belysning, sätta upp digitala psalmtavlor, köpa bättre högtalare, bygga större förrådsutrymmen, skapa fler körrepetitionslokaler, ja att allt ska bli ljusare och fräschare! Då kan det vara viktigt att ta ett steg tillbaka och ställa frågan: varför har vi kyrkorum? Är det för att människor ska kunna samlas skyddade från regn och rusk eller är det för att rummet i sig ska fungera som en mötesplats mellan Gud och människa? Många skulle idag kanske utan att närmare tänka sig för svara både ock. Men om man betraktar Västeuropas kyrkobyggnader, inser man snabbt att svaret är lite mer komplext än så.
Vi svenskar är helt präglade av reformationen. Än styr Olaus Petris ord: kyrkobyggnaden är inte plats där Gud bor, det är bara väggar och tak som skyddar mot kylan. Svenska kyrkor byggda efter 1500-talet, och i synnerhet under 1800-talet, är församlingssalar där föredrag kan höras och sånger framföras. Det är just ett rum som väntar på att bli befolkat. På söndagarna, när bänkarna fylls, då först har rummet ett värde. Först när psalmsången ljuder och predikan öppnar bibeltextens dolda budskap, skapas ett vi i församlingen som tillsammans möter Gud. Kyrkans murar och valv möjliggör denna gemenskap.
Reser vi söderut möter vi barockens kyrkor i Sydeuropa. Också de är ett resultat av reformationen, men nu i form av motreformationen. Överdådigt utsmyckade som festlokaler, fyllda av målningar som alla visar helgon i extas. Där berättar kyrkobyggnaderna om det som Kyrkan kan erbjuda: frälsning och helighet åt alla som tar del av dess sakrament. Här har alltså kyrkans murar och valv förvandlats till reklamaffischer för organisationen Kyrka.
Nord- och Sydeuropas efter-reformatoriska kyrkor ser visserligen helt olika ut, men de har en liknande funktion: de berättar inte så mycket om Gud som om människan och hennes sätt att uttrycka sin andlighet, definierad av respektive organisation.
Om vi däremot går in i kyrkor byggda före reformationen: romerska basilikor, romanska och gotiska kyrkobyggnader, då behöver vi inte ta många steg innan vi i hela vår kropp känner något. Dessa byggnader har nämligen ett helt annat syfte. De vill påverka människan. De suger tag i henne och drar henne framåt, uppåt och inåt. De lockar fram människans andlighet. De fungerar som en mötesplats mellan människa och Gud. De är Guds hus i vilken människan träder in. Dessa äldre kyrkobyggnader är något mer än bara väggar och tak som skyddar församlingen. De är farkoster byggda för att föra människan till en annan dimension, vilket gör att de fungerar på den enskilde individen, inte bara på en grupp. De fungerar oavsett tid i veckan. De utför sitt jobb om gudstjänster pågår eller ej. Dessa kyrkobyggnader har valv, pelare, ljusinsläpp placerade inte för att vara praktiska eller estetiska utan för att väcka det heliga i människan. Just detta har skrämt organisationen kyrka, för konsekvensen har blivit att den enskilda människan på egen hand kan kommunicera med Gud. Kyrkans vilja att kontrollera religiösa intryck och uttryck har gjort den gemensamma gudstjänsten till ett obligatorium. Den enskilda gudstjänsten, möjliggjord genom rummets mystika karaktär, har motarbetats i ett halvt millennium.
Kanske är det därför turister flockas till katedraler över hela Europa, inte för att de är gamla och stora utan för att man andas annorlunda i dem? Kanske är det därför som skandinaviska turister ofta känner sig övermätta på Roms alla barockkyrkor men tystnar när de träder in i S:ta Sabina, 400-tals basilikan uppe på Aventinen? För att de går in i Gud, och upptäcker Gud i sig själva.
I vårt land förvaltar Svenska kyrkan ett unikt kulturarv med just byggnader i romansk och gotisk stil. Ansvaret som vilar på våra axlar är enormt. Vi får aldrig göra dem moderna, funktionella och praktiska! Om vi börjar tänka att de är byggnader som ska passa församlingens behov, förvandlar vi dem till enbart väggar och tak som skyddar mot vädrets makter. Då tystar vi den röst som ljuder i dem och som vill väcka det andliga i oss. Vem vill stanna kvar i en organisation om det som erbjuds är praktisk bekvämlighet? Det unika vi har att erbjuda är det gåtfulla, det som hjälper besökaren att ana det outsägliga, och då gör det inte så mycket om det är opraktiskt och dammigt, så länge det har en egen röst. Vågar vi låta den enskilde besökaren själv erfara Gud, och vågar vi låta Gud tala i enrum med någon som kanske inte ens är kyrkotillhörig?
Bygger vi om våra kyrkor och anpassar dem efter våra behov, är risken överhängande att vi i vår anpassningsiver tystar Gud.
ULF LINDGREN