Hur kommer det sig då att ett land som stått ut med samme diktator i 26 år börjar att protestera just nu? Mänskliga kedjor har bildats från de närliggande baltiska staterna, vitklädda kvinnor har gått ut på gatorna med blommor i famnen. Nikolay Zakharov leder ett forskningsprojekt om religion i Belarus, finansierad av Östersjöstiftelsen. Han menar att det framför allt är två faktorer som ligger till grund för detta:
– Det ena är coronapandemin och det andra att Lukasjenkos arrogans gentemot folket blev ohållbar.
Nikolay Zakharov menar att det belarusiska folket inte har någon utpräglad nationell identitet. Tvärtemot har stora delar av befolkningen känt en samhörighet till Ryssland och det forna Sovjet. När landet utropades självständigt 1991, fanns det ingen majoritet som var för det. När ekonomin har svajat i andra forna sovjetstater, har Lukasjenko ändå lyckats bevara något slags normalitet i vardagen för belarusierna. Då kunde många förbise riggade val och en nedtryckt opposition, men i takt med att Lukasjenkos auktoritära styre gradvis har ökat briserade något under våren.
– När Coronasmittan bröt ut, skyllde Lukasjenko den på väst. Han raljerade över smittan och sa att den kan botas med vodka och motion. När Ryssland stängde samhället två veckor efter det att han utryckt sig, blev folk förvirrade. Plötsligt framstod Lukasjenko som arrogant och nonchalant gentemot sin egen befolkning. Till detta började folk också tröttna på hans grovt kvinnoförnedrande och sexistiska uttryck. Belarusiska kvinnor upplever sig generellt sett emanciperade, men nu fick de nog.
Belarus är generellt ett sekulärt land, enligt Nikolay Zakharov. 60-65 procent av befolkningen är medlemmar i den ortodoxa kyrkan, vilken styrs av Moskva. Kyrkan utgörs mestadels av belaruser som är tillhöriga men inte särskilt aktiva. Vid sidan av dem finns ungefär 15 procent katoliker som har rötter i en polsk nationalitet och är vända mot Polen. Trots landets auktoritära styre kan alltså inte Lukasjenko styra kyrkan helt.
– När Ryssland stängde ner kyrkor, i och med covidutbrottet, samtidigt som Lukasjenko manade till att hålla samhället öppet, började en splittring ske bland människor, säger Nikolay Zakharov.
Han berättar att kyrkans folk inte är statsanställda utan är beroende av sin församling. Det sociala bandet mellan kyrkans personer och församlingen där de bor är viktigt men naturligtvis är incitamentet även ekonomiskt, inte minst då de belarusiska prästerna ofta har många barn och behöver vara måna om sin inkomst. De livnär sig alltså enbart genom allmosor från församlingen. Därför är det viktigt att de håller sig väl med sin församling. Präster har, traditionellt sett, därför undvikit att ta ställning i frågor som kan hota deras position. Både att gå emot makten men också mot folket, säger Nikolay Zakharov.
Men det är i anslutning till dessa kyrkor som människor nu samlas.
– Även om kyrkan i princip inte blandar sig i politiken i Belarus, kommer kyrkorna att spela en viss roll för oppositionen där nu också präster tillhör de oppositionella, något som är ganska nytt, menar Nikolay Zakharov.
Han berättar att Lukasjenko även försökte spä på den begynnande splittringen gentemot oppositionen genom att hävda att de oppositionella prästerna ville förbjuda ryska och bryta alla kontakter med Ryssland, att de vill införa en egen kyrka, vilket alltså är falskt.
Men varför väljer folket att protestera på fredlig väg? Våldet är trots allt mycket massivt från regimens håll?
Belarusiernas självbild är att de är ett fredligt folk. Efter andra världskriget låg hela regionen i ruiner och var fjärde vitryss hade stupat i strid, mördats eller förintats i koncentrationsläger, berättar Nikolay Zakharov.
– En allmän uppfattning bland folket var att de inte vill vara med om våld och förödelse igen.
Men han menar också att det fredliga motståndet är den enda möjligheten folket har för att inte gripas av militären.
– Det går inte att inte vara fredlig, med tanke på det enorma våld och tortyr som regimen har utövat den senaste tiden, säger han.
Allt eftersom fler och fler oppositionella ledare har gripits eller flytt utomlands, organiserar sig folk därför i små föreningar, som t.ex. bostadsrättsföreningar. Man går ut och grillar på gården och säger att ”vi kommer inte att släppa in polis på vår gård”. Det går att gripa folk om de samlas på en plats men inte om de samlas överallt, utspridda i landet.
Vilken roll spelar kyrkorna i det ickevåldsmotstånd vi ser?
– Även om kyrkorna fortfarande är måna om att inte välja sida i striden har de på ett subtilt sätt ändå kritiserat Lukasjenko genom att inte uttrycka stöd till honom och att uttrycka sig i termer av att ”bibeln lär att det är viktigt att vara sann och att inte ljuga”…, säger Nikolay Zakharov. I och med det massiva våld som utövades av militären mot fredliga demonstranter och även bland dem som inte protesterade, har kyrkliga företrädare offentligt påpekat att det är fel att utöva våld och att tortyr är oacceptabelt.
Traditionellt sett har Svenska kyrkan haft goda relationer till kyrkorna i Belarus, men i och med att Svenska kyrkan i stort tagit en mer progressiv riktning har samarbetet glidit isär. Frågorna är naturligtvis de klassiska, så som kvinnliga präster och vigsel av homosexuella, vilka inte bejakas av det kyrkliga ledarskapet. Samtidigt går det bland folket, bortom de kyrkliga ledarna, att skönja en nyfikenhet och ett intresse på en kyrka som Svenska kyrkan som samtidigt kan vara kyrka och stå upp för moderna värderingar.
Hur kan Svenska kyrkan utgöra ett stöd för den belarusiska befolkningen idag och framöver?
– Kanske ska de försöka att fortsätta med sina goda inomkyrkliga relationer, säger Nikolay Zakharov men samtidigt bör de nog inte fokusera så mycket på vare sig teologiska eller geopolitiska frågor. Vare sig när det kommer till frågor om kvinnliga präster eller huruvida ortodoxa kyrkan borde bli självständiga från Ryssland. Det kan snarare bli problem för folket i förlängningen eftersom det kommer att utnyttjas av makthavarna och därmed bidra till polarisering. Istället behöver man fokusera på att stötta civilsamhället genom att lyfta frågan om tortyr och våld, lyfta mänskliga rättigheter, stå upp emot riggade val.
Nikolay Zakharov menar att det inte går att säga vad den senaste utvecklingen i landet kommer att leda till i slutändan, men det kommer att bli viktigt att stärka civilsamhället.
– Samhället kommer aldrig mer att bli vad det var. Folket har fått en självkänsla gentemot det totalitära, också gentemot kyrkan. Folket har blivit mer frispråkigt och vågar att stå upp för sin position mer nu än någonsin. På så vis har människor redan nu blivit friare eftersom de har funnit en frihet i sig själva på ett nytt sätt, säger Nikolay Zakarov.
JENNY KARLSSON
Präst i Danderyds församling,
Doktorand i systematisk teologi