»Det är kunskap som fötts ur rädslans, tårarnas och det trevande hoppets gemenskap«
Det är september 2018, hettan från sommaren har just lagt sig och FN har kommit med en ny klimatrapport. Det är egentligen inga nyheter. Jag har länge vetat hur illa det är, men det krävdes en het sommar för att vetskapen skulle sätta sig i min kropp. När jag börjar läsa hoppas jag, mot bättre vetande, att sommaren ska visa sig vara ett undantag, att klimatförändringarnas stora påverkan på livet ska ligga någon generation bort. Det gör de inte. När sanningen går upp för mig kan jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull. Det går flera dagar. Ni vet hur det är när det räcker att någon petar på en för att tårarna ska komma.
Min man har också läst och tagit in samma fakta som jag. Jag sitter vid arbetsbordet framför datorn, oförmögen att arbeta för tårarna. Han sätter sig bredvid mig på en stol. Han hade kunnat säga ”du ska se att det inte är så illa”, men istället säger han: ”Att gråta så som du gör nu är en rimlig reaktion, men den förändrar inget.”
Att vända uppgivenhet till handling. Att vända krampaktig rädsla till riktning och rörelse är något som återkommer som en framkomlig väg i kriser. Att agera ger kraft. Att sträva ger livsmening oavsett om målet faktiskt är uppnåeligt eller inte.
Våren 2021 har vi ett etablerat arbete för ekoteologi och klimatfrågor på Teologiska högskolan där jag arbetar som lektor och forskare. Det är delvis tack vare mina tårar. De krävde att bli hanterade, och eftersom ingen enkel lösning fanns fick de hanteras genom riktning och handling. Men jag gjorde det inte själv. Studenter, doktorander och kollegor hjälptes åt.
Kursen Människan, skapelsen och den ekologiska krisen drar igång när novembermörkret lagt sig 2020. Våra datorskärmar lyser upp våra ansikten när vi möts på Zoom. Vi är präster, pastorer, miljöaktivister, präst- och pastorskandidater från hela landet. Till den första träffen har vi alla läst Lynn White Jr. som menar att den ekologiska krisen har sina rötter i den kristna skapelseberättelsen—den där människan framträder som skapelsens krona medan allt annat är underordnat henne. Har han rätt? Är kristen tro en del av problemet? Eller är tron en del av lösningen? Är det kapitalismen som är problemet eller är det våra inre föreställningar om världen? Och hur hänger de samman? Hur påverkar min tro, min världsbild och det kapitalistiska system jag lever i mina möten med naturen och djuren?
Hur hanterar vi den treenighet som ofta framträder i våra gudstjänster, nämligen alla de böner, predikningar och liturgiska moment som belyser relationerna mellan mig, Gud och min nästa men som lämnar alla andra organismer utanför? Var börjar förändringen? I kollektivet eller individen, i tanke eller handling, i liturgi eller predikan, i tron eller in politiken? Vad har den kristna teologin att säga, vilka visdomskällor har vi att ösa ur när vi står inför ett problem av aldrig skådat slag i historien?
Vi möts bara två gånger i kursen, vid kursstart och som avslutning, men däremellan flödar samtalen på nätet. Tillsammans trevar sig kursdeltagarna fram mot en hållbar teologi, en ekologiskt och socialt hållbar tro som kan bära i hopplöshet och som kan visa vägen mot ett gott samhälle. Jag tror att jag delar både rädsla och uppgivenhet med de kursdeltagare som skriver i detta nummer, men jag vet att vi dessutom delar en gemenskap av vilja till handling och riktning—en gemenskap som du är välkommen att bli en del av.
Alla artiklar i detta nummer är resultat av kursens flödande samtal. Fler artiklar har skrivits men alla fick inte plats, så de kommer att dyka upp i tidningen framöver. Som lärare har jag lärt mig mycket under de senaste månaderna och nu vill jag att du ska få del av den kunskapen. Det är kunskap som fötts ur rädslans, tårarnas och det trevande hoppets gemenskap—från oss till dig.
PETRA CARLSSON
Docent och lektor i systematisk teologi vid Enskilda högskolan i Stockholm