”Hur lyckades jag hamna på en så existentiellt deppig och ångestig kurs igen?”. Så avslutade jag ett inlägg i en diskussion i kursen Människan, skapelsen och den ekologiska krisen på EHS. Om frågan var riktad till mig själv, Gud eller någon annan vet jag inte. Men jag vet att jag inte är ensam om att känna ångest inför den stundande klimatkrisen, och jag vet att jag inte är ensam om känslan av att sitta fast i det politiska system som har så stor del i att vi har hamnat här.
Existentiell deppighet. Samma känsla som jag fick när jag 2019 läste Roland Paulsen ställa frågan ”Varför är det så svårt att förebygga depression?” i DN. När jag läste detta var jag deprimerad. Inte för första gången i mitt liv, men det var första gången jag medicinerades med SSRI-preparat, antidepressiv medicin. Paulsens artikel fångade mig. Den berörde dubbelheten i att som individ behöva medicineras för psykisk ohälsa samtidigt som orsakerna till sagda psykiska ohälsa delvis tycks ligga på en strukturell nivå som samhället inte vill kännas vid. ”Jag läser om Karl Ove Knausgårds ständiga längtan efter något annat, och jag förstår. Jag hör att det ska bli billigare att anställa ungdomar och utrikes födda, och jag förstår inte.” skriver Paulsen. Jag, som inte läst Knausgård, skulle kanske istället säga såhär: ”Jag läser om hur Serene Jones ger upp och faller in i Guds nåd, och jag förstår. Jag hör att bensinskatten höjs, men att flyget ska fortsätta subventioneras, och jag förstår inte.” Så kommer den mest existentiellt deppiga biten i Paulsens text; min medicin, livräddaren i form av SSRI, gör fiskar sterila. Förstör våra vattendrag.
Det finns en smärtsam spänning mellan individ och struktur i vårt samhälle, men också mellan liv och kapital. Vi har byggt oss en värld där allt, inklusive hälsa, kan köpas. I alla fall på kort sikt, för den som har råd. Den som inte har råd blir utan, riskerar att drabbas av skenande ohälsa, och på lång sikt riskerar kapitalismen att suga ut livet ur stora delar av det vi kallar skapelsen. Klimatet, vår miljö och alla ekosystem står just nu och väger inför det som kan vara vår största kris hittills. Kan skapelsen överleva den neoliberala kapitalismen, och hur skulle denna postkapitalistiska skapelse då se ut?
Facts don’t care about your feelings
Spänningen mellan individ och struktur är ständigt närvarande i det offentliga samtalet. ”Facts don’t care about your feelings” säger den amerikanska högerprofilen Ben Shapiro och har inte fel. Att han själv har svårt att hålla sig till fakta lämnar jag därhän. För det stämmer ju att våra känslor inför det som är faktamässigt korrekt inte ändrar denna fakta i sig. Hur jobbigt det än känns att min medicin påverkar vår miljö och vårt ekosystem negativt så gör den det. All ångest i världen kan inte ändra detta faktum.
Ångesten som tanken på klimatförändringarna vi står inför för med sig riskerar att skapa beteenden som påverkar klimatet negativt, vilket i sin tur riskerar att bidra till ännu större klimatförändringar, som i sin tur orsakar ytterligare ångest i människor. Det är som ett fall utan botten. Här kan teologiska idéer och begrepp hjälpa oss att förstå detta fall, även om vi fortfarande inte ser dess botten. Jag menar att även om våra känslor inte ändrar fakta så måste vi ta varandras (och våra egna) känslor på allvar. Människan är inte allsmäktig. Risken är stor att vi inte kan avbryta fallet. Ett sätt att ta vanmakten inför detta på allvar är genom teologin, i brytpunkten mellan det vi kan påverka och det som ligger utanför vår kontroll.
Social jordbävning
Ordet synd är ett svårt ord i en orättvis värld, där våra förutsättningar och vårt handlingsutrymme ser så olika ut. För att kunna prata om synd i förhållande till klimatet och skapelsen behöver vi ett system som skildrar denna komplexa situation. Ett sätt att göra detta är att prata om synd som ett sociologiskt fenomen snarare än ett biologiskt. Detta lyfter perspektivet från att handla om den enskildes synd och agerande till ett system av agerande inom en viss grupp eller samhällsklass.
En teolog som formulerat sig kring detta är Walter Rauschenbusch. Rauschenbusch skrev att vår förståelse av synd bara är fragmentarisk så länge vi inte kan se hur mänskliga grupper tillsammans genom tid bär tyngden av det förtryck och lidande de utsatt andra för. När en grupp nått en priviligierad status gör de allt för att behålla sina privilegier. Därför bär dessa människor, denna grupp, inte bara tyngden av den synd de själva som individer begått, utan även tyngden av de led av synd och förtryck på vilket deras privilegium är byggt. ”The sin of all is in each of us”, som Rauschenbusch skriver.
Rauschenbusch skriver att det behövs en ”social jordbävning” för att förändra vårt samhällssystem till ett som är mer rättvist och jämställt. För mig är det här det sociala och det biologiska perspektivet möts. Rauschenbusch (som dog 1918) insåg nog inte vilken effekt den expanderande industrin skulle ha på miljön och klimatet. Men han såg hur orättvist industrin slog mot arbetarna kontra ägarna. När nu naturen börjar slå tillbaka med allt mer extremt väder, exempelvis i form av orkaner och cykloner, är det återigen de med minst resurser som drabbas hårdast. En social jordbävning krävs. Frågan är om de första skälvande skalven kommer vara en konsekvens av nya krav på en rättvis social och politisk ordning, eller om de kommer att vara en konsekvens av att jorden själv skälver.
Tokenism
Så länge drömmen om klassresan uppåt, den amerikanska drömmen, huset i Spanien, ekonomiskt oberoende, upplevs som uppnåbart tjänar någon i toppen pengar på den. ”Vem som helst kan”, ”det krävs bara vilja och driv”, eller något i den andan, lyfts ofta som ett neoliberalt argument för varför systematisk ojämställdhet inte existerar. Det är lätt att peka på de fåtal individer ur marginaliserade grupper som lyckas ta sig till en plats där de kan leva den kapitalistiska drömmen och mena att de personifierar hur strukturerna inte slår mot den som är stark, oavsett förutsättningar och utgångsläge.
Detta är tokenism, en kosmetisk, symbolisk åtgärd, i sitt esse. Varför anses det så viktigt att vara stark? Varför ses det inte som ett problem att vi skapat ett system där människor försätts i svaghet? Ett system som bränner ut oss. Finns det ett samband mellan hur vi bränner varandra och hur vi bränner ut resten av skapelsen? När jag läser Carolyn Merchant, som gör en historisk redogörelse över hur den mekaniska världsbilden påverkar förbrukandet av vår jord och förtrycket gentemot kvinnor, så tror jag att det finns. Vi försöker tämja och kuva varandra och skapelsen för att behålla vår egen priviligierade position.
För kristna är Jesus den självklara förebilden för hur vi som människor bör leva våra liv. Men vi lurar oss själva om vi tror att Jesus som förebild är något annat än en fragmentarisk förebild där endast vissa kroppar, vissa erfarenheter, avspeglas. Jesus är den som är stark även i sin svagaste stund. Är denna starkhet verkligen eftersträvansvärd? Vad skulle hända med vår syn på oss själva, varandra, djuren och naturen om konsten att leva med och i sin svaghet och bräcklighet också fick stå som förebild? Hur hittar vi ett ideal för människor att inspireras av där allas erfarenheter får plats? Hur skapar vi ett klimat av ödmjukhet, inför varandra och resten av skapelsen?
En postkapitalistisk skapelse
Slavoj Žižek brukar tillskrivas citatet: ”it is easier to imagine the end of the world than the end of capitalism”. Lika väl som någon tjänar pengar på utarmandet av jordens resurser finns det de som tjänar pengar på en grön omställning i en kapitalistisk värld. Men vad händer när det inte längre finns en ekonomisk vinning i att ställa om?
På denna fråga finns det inget givet svar. Personligen ser jag att det är svårt för den representativa demokratin att frikopplas från den neoliberala kapitalismen. När jag skriver detta har polisen i Washington DC nyligen lyckats återta kontrollen över Capitol Hill från de Trump-positiva terrorister och ockupanter som tidigare under kvällen tagit sig in. Det får tjäna som en påminnelse om att flera olika krafter, inte bara progressiva sådana, vinner på att ifrågasätta hur rättvis och välfungerande den representativa demokratin faktiskt är. Men jag vill ändå tro att det är möjligt med en rättvis, fredlig, demokratisk, postkapitalistisk värld. I skapandet av denna värld, denna ordning i skapelsen, finns ett stort kreativt utrymme. Det finns olika teologiska tankar kring vad ett alternativ till det rådande systemet skulle kunna vara. De tidigaste av dessa är bibliska; det är svårare för en rik att komma till himlen än för en kamel att komma genom ett nålsöga, det går inte att tjäna både Gud och Mammon, sälj allt du har och följ Jesus.
En postapokalyptisk skapelse
Tanken på människan som medskapare är inte ny, men ständigt aktuell. Hur medskapar vi då? Frågan är särskilt intressant i en tid där vårt skapande riskerar få förödande konsekvenser. Cathrine Keller beskriver skapelse och skapande som att bringa ordning i kaos. Det som blir till föds ur djupet.
Klimatförändringarna kommer att innebära kaos. Minskade resurser, människor på flykt, våld och död är sådant vi kan förvänta oss. Men hur stort kaoset än är, vilket kaos det än är, så finns det möjlighet att skapa ordning. En organisk ordning i ständig reformation. Människan är bra på att skapa ordning. Ur det som är bottenlös ångest och kaos kommer en möjlighet att föra nytt upp till ljuset. När det är som mörkast krävs den minsta lilla låga för att lysa upp som mest. Det låter motsägelsefullt kanske, men visst är det så allt det jag skrivit om ovan har känts? Det tycks ligga något djupt mänskligt i dubbelheten, eller i möjligheten. Kanske är det där vår Gudslikhet bor, i att skapa möjligheter i kaoset.
Åter då till frågan om hur vi medskapar. Här kan berättelsen om hur Gud skapar världen vara till hjälp. Keller målar upp en bild av Gud som rådfrågar i sin skapelsegärning. Gud är Skaparen som skapar och blir. Keller bygger sitt resonemang på den hebreiska grundtextens grammatik (något som ligger långt utanför mitt kunskapsområde) om en plurisingular Gud. Pluri och singular, mångfald och en eller enhet på samma gång. Det är en organisk Gudsbild som påminner om tanken på skapelsen som en enda stor organism sammansatt av oändligt många mindre. Om denna bild av Gud få vara ett tillägg till den fragmentariska förebilden vi har i Jesus så får fler erfarenheter plats. Vi länkas inte bara samman i erfarenheten av att vara människa utan i att vara liv, eller kanske att vara ett möjligt liv i ett myller av oändliga möjligheter. Det öppnar upp för ett mer konsensusorienterat sätt att ordna vårt samhälle. I plurisingularity bidrar de individuella upplevelser kvinnor, fattiga, hbtq-personer, funkisar har till den klangbotten som är kollektivet.
Kan skapelsen överleva den neoliberala kapitalismen?
Ja, det kan den. Men hur den kommer att se ut kan vi förstås inte veta. Även om den överlevande delen av skapelsen skulle vara en värld utan människor så är det likväl skapelse, liv, i vilken människans roll på den kosmiska tidsskalan redan har varierat stort. Detta öppnar för ytterligare frågor kring huruvida vi i första hand ska se oss själva som människor, som kämpar för mänskligt liv, eller om vi istället ska se oss som liv som kämpar med allt liv för allt liv. Varför skrämmer tanken på en värld utan människor oss så mycket när denna människofria värld skulle fortsätta krylla av liv?
Dessutom är inte kapitalismen något slags Gudomligt, kosmiskt utgångsläge. När Gud skapade världen vände Gud sig till den som var liten. I människan som medskapare ligger det tillräckligt med möjligheter och potential för att skapa ett kapitalistiskt system, varför skulle det då inte ligga en möjlighet i henne att skapa ett annat, mer rättvist, system?
Vilken ångest vi än känner inför de stundande klimatförändringarna så ändrar känslan inte läget. Kan känslan däremot omsättas i handling finns potential att göra gott. Samtidigt är människan begränsad, ändlig, vilket påverkar hennes handlingsutrymme. Men när vi ser vår egen litenhet, när hoppet att rädda jorden dör, föds möjligheten i varje liten handling. Varje skratt, blomma, hare, måltid blir då till mot alla odds. En vinst, fast i något verkligare än kapital. Där någonstans föds i mig ett existentiellt hopp. Jag längtar efter något annat, kämpar, ger upp, faller in i Guds nåd. Jag ser att det finns möjligheter, sterila fiskar och kapitalistiska samhällssystem till trots.
EMBLA TRYGG,
prästkandidat, Stockholms stift
Originalartikeln innehåller litteraturlista. Se PDF.