Denna artikel har sin bakgrund i att jag som kyrkostyrelsens representant i Samiska rådet i Svenska kyrkan ombads att presentera för kyrkostyrelsen skälen till att Svenska kyrkan bör erkänna sanningen och be om ursäkt till det samiska folket. Jag valde att ge min presentation rubriken Varför ska Svenska kyrkan låta försona sig med det samiska folket. Min presentation följde efter att ordföranden i Samiska rådet i Svenska kyrkan, Ingrid Inga, och tidigare ordföranden, Sylvia Sparrock, hade presenterat samernas syn på övergreppen. Min presentation nedan bygger på en sådan kunskap och för den som vill ha skriftlig dokumentation gäller nomadskoleboken och vitboken om ”De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna” som källa. Syntesboken ”Svenska kyrkan och samerna” finns tillgänglig digitalt.
Anna Karin Hammar, Teol. dr.
***
Det är lätt att finna lika många skäl som övergrepp som har begåtts av kyrkan och i kyrkans namn.
Vi, jag skriver vi för jag uppfattar mig som en ansvarig del av Svenska kyrkan, vill låta försona oss med det samiska folket för att vi vill ta ansvar för den orätt vi har begått. Denna orätt har på djupa sätt skadat det samiska folket.
Vi ska låta försona oss för att vi som kyrka har begått övergrepp som måste erkännas, sörjas och omvandlas till upprättande och livgivande relationer.
För att vi har bidragit till att splittra det samiska folket och nu vill vara med i läkeprocesserna. En stor klyfta i det samiska folket går mellan renskötande och inte renskötande samer. Denna klyfta influerades av rasbiologin och här medverkade Svenska kyrkan bland annat genom nomadskolans inrättning enligt de schabloner som rasbiologin uppställde.
Vi ska låta försona oss med det samiska folket för att vi behöver vara med och ta ansvar i den dekolonialiseringsprocess som måste följa på den starka koloniseringsprocessen och rasismen, då samerna berövats självbestämmande, markrättigheter, historia, identitet, kultur, livssyn och andlighet.
Vi ska också låta försona oss för att lära känna vår historia inklusive vår historia som kvinnor i kyrkan. Mycket har skrivits om kvinnor som präster och organister men få vet att den troligen första kvinnan som fick ett uppdrag i Svenska kyrkan var den samiska kvinnan Ingri Månsdotter (1756-1798) som var förste kateket från år 1779 inom Arjeplog.
Det finns alltså många och starka skäl till varför Svenska kyrkan ska låta försona sig med det samiska folket. Låt mig särskilt lyfta ytterligare tre skäl för att Svenska kyrkan ska låta försona sig med urfolket samerna.
Svenska kyrkan ska låta försona sig med det samiska folket för att kunna fortsätta att vara kyrka
Jesu ord i Bergspredikan lyser starkt:
Om du vet att din bror och syster har något emot dig, gå då först och försona dig med dem innan du försöker att nalka dig det heliga.
Det brinner en eld av gudomlig rättvisa och sanning i världen. Den som försöker närma sig detta gudomliga centrum blir genomlyst i sina relationer till allt Guds verk. I vårt inre finns ett membran i vårt samvete som får oss att känna obehag, sorg, smärta inför frånvaron av ömsesidiga och respektfulla relationer. Jesus säger: ”Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg…” (Jfr Matteusevangeliet 5:23-26)
Vi har som kyrka svikit det samiska folket, deltagit i och ibland påskyndat statens övergrepp mot urfolket samerna. Vår skuld som kyrka i kontinuitet med den tidigare kyrkan är väl bevarad i det samiska folkets minne och berättelser. Vår skuld är dokumenterad i vitboken och i nomadskoleboken. Där finns vår rasism, vårt förakt, vår nedlåtenhet, vår misstänksamhet mot samernas världsbild och andliga traditioner. Kolonisationen av Sápmi och rasismen mot urfolket samerna hade inte kunnat ske utan kyrkans hjälp till staten.
Att vi ska ta ansvar för våra övergrepp är på sätt och vis en självklarhet. Och det finns tunga teologiska skäl. Vi kan som kyrka inte vara i en uppriktig relation till Treenig Gud om vi inte först försonar oss med dem som vi har gjort illa, förtryckt, missaktat, och osynliggjort. Själva vårt uppdrag som kyrka, att vara del av Kristi kropp, Kristi ögon, öron, mun och händer i världen, kan vi inte fullgöra om vi inte tar del i det samiska folkets upprättelse och låter försona oss med det samiska folket.
Ärkebiskopen skriver i förordet till vitböckerna: ” När vi har svikit det samiska folket, har vi också svikit oss själva och Gud.” Ja, vi har svikit själva kyrkans uppdrag i världen.
Svenska kyrkan ska låta försona sig med det samiska folket av respekt för urfolksrätten
Svenska kyrkan tog ett viktigt steg 2015 då kyrkomötet ställde sig bakom ILO konventionen 169 och då Samiska rådets ordförande och ärkebiskopen året efter skrev på DN debatt om att staten borde ratificera ILO konvention 169 och göra upp med sitt koloniala arv.
Det finns ett helt folkrättsligt regelverk som fastslår urfolket samernas rätt till självbestämmande, till sina marker och levnadssätt. Sverige var, kanske förvånande, ett av de drivande länderna bakom den viktigaste bindande urfolksrättsliga människorättskonventionen, ILO-konventionen 169, som trädde i kraft 1991. Sverige ställde sig också bakom FN:s urfolksdeklaration som antogs av FN:s generalförsamling 2007. Sedan 2011 erkänns samerna som ett urfolk i Sveriges grundlag. Men Sverige har ännu inte, 30 år efter att den tillkom, tillträtt den konvention som Sverige var med om att driva fram, ILO 169.
Svenska kyrkan måste stå upp för urfolksrätten som en viktig del av folkrätten. Därvid framstår uppgiften att driva på den svenska regeringens erkännande av urfolksrätten som omfattar samerna som väsentlig.
Svenska kyrkan står i relation också till andra folk som förtrycks i världen. Vår grund för sådana engagemang bygger förvisso på inspiration från bibeln och att vi har hört ropen från dem som förtrycks, men också på respekt för folkrätten. Alternativet till urfolksrätten och hela folkrätten är de starkas makt och godtycklighet i umgängesformerna i världen. En sådan världsordning kan inte en kyrka som lever i arvet efter profeterna och apostlarna acceptera. Svenska kyrkan ska därför låta försona sig med det samiska folket av respekt för folkrätten i allmänhet och urfolksrätten i synnerhet.
Svenska kyrkan ska låta försona sig med det samiska folket för att världen behöver urfolkens andliga visdom
Urfolken hör till dem som drabbas värst av klimatförändringar och miljöförstöring. Det är paradoxalt, för urfolken bär på en kunskap som är nödvändig för att världen ska komma till rätta med den ekologiska krisen, med klimatkrisen och krisen för den biologiska mångfalden. Om jag förstått det rätt så finns 80 procent av världens biologiska mångfald på urfolkens marker. Och urfolkens marker omfattar enbart fem procent av jordens marker. Så det är något som urfolken gjort alldeles rätt i förhållande till den övriga delen av världen, men så långt gången är förstörelsen av klimatet och den biologiska mångfalden att den nu hotar själva urfolkens marker.
I dag behöver vi alla den spiritualitet som urfolken förvaltar och som många har föraktat genom historien. Vi behöver de ömsesidiga banden mellan människan och marken, hela Skapelsens interdependens, där människan inte är envåldshärskare och kung utan en sårbar och ömsint lagspelare med hela den ekologiska väven. Människans relation till den övriga Skapelsen hastar i sin omvandling.
Svenska kyrkan har i kyrkomötet 2019, efter en motion av undertecknad och biskop Eva Nordung Byström, beslutat att studera naturens rättigheter och den deklaration som antogs av Sametinget 2018. Det är ett steg i rätt riktning och det behöver följas av ett allt intensivare lärande av urfolken i världen. Urfolken vet något som världen saknar idag. Urfolken känner den relation som är möjlig om människan inte ska förtrycka den övriga Skapelsen och i förlängningen hota sin egen existens på jorden.
Det finns alltså väldigt många starka skäl för att Svenska kyrkan ska låta försona sig med det samiska folket.
Det finns också skäl, kanske främst de klimatmässiga, för att det hastar. Men försoning är ingenting som kan hastas fram. Enligt den samiska teologen Tore Johnsen finns det fyra trådar i försoningsväven. Först och främst erkännandet av sanningen och övergreppen. Sedan att beröras av dessa övergrepp och att sörja och ångra dem. Först den tredje tråden längtar efter att ställa allt tillrätta, efter rättvisa och gottgörelse. Den fjärde tråden må kunna innebära förlåtelse, men då måste dem som känt av övergreppen vara beredda av fritt hjärta till det. Det kan dröja och det finns ingen rätt att åberopa för att få förlåtelse.
Varför ska vi låta försona oss med urfolket samerna och inte enbart försona oss? Jag tror att hela processen är Guds verk. Det är enbart i lyhördhet för den Gud som håller förtryckta folk nära sitt hjärta som Svenska kyrkan kan gå en försonad verklighet till mötes. Det gäller att gå varsamt. I respekt för sanningen och med sanningslidelse. I sorg och ånger över alla övergrepp som skett i kyrkans namn. Och i en ivrig längtan att gottgöra och låta rättvisan få träda fram i all sin skärpa.
ANNA KARIN HAMMAR
Präst och teol.dr. Kyrkostyrelsens representant i Samiska rådet i Svenska kyrkan