»Hur tillgängliggör vi kyrkan för den som utestängs av mer osynliga strukturer?«
Bland många försök att beskriva Svenska kyrkan som öppen och välkomnande är kanske det lite fyndiga talesättet ”låga trösklar och högt i tak” ett av de mest populära. Tanken går gärna till kyrkorum med höga valv och så värst höga trösklar brukar det väl inte heller vara mellan vapenhuset och kyrksalen? Givet att den som är välkommen har lyckats forcera hindret som trappan in i kyrkobyggnaden utgör.
Men vad handlar egentligen denna arkitektoniskt färgade metaforik om? Ja, rent språkligt har vi förstås att göra med två olika uttryck som båda talar om öppenhet och lättillgänglighet. ”Låga trösklar” hittar vi även inom andra domäner än kyrkans när det talas om verksamhet som ska vara tillgänglig utan att bjuda motstånd och ”högt i tak” förekommer ofta i sammanhang där många olika åsikter sägs rymmas, även avvikande eller obekväma sådana. Och i Svenska kyrkan använder vi oss alltså inte bara av ett, utan för säkerhets skull två sådana uttryck i kombination för att meddela omvärlden hur öppna vi är.
Jag har alltid känt mig misstänksam mot dessa låga trösklar och höga tak. Vem riktar de sig till och vem är avsändaren? Och framförallt, varför behöver vi säga detta om och om igen? För om det nu vore sant att Svenska kyrkan verkligen är så öppen och välkomnande som uttrycket vill göra gällande, behövde det då ens sägas? Då upplevde väl människor redan kyrkan så?
Min misstanke är att det här snarare handlar om en sorts affirmation eller s.k. positivt tänkande. Bara vi upprepar denna fras tillräckligt många gånger, så blir det sann. Det rör sig alltså inte ytterst sett om en beskrivning utan om en performativ akt.
För visst vill Svenska kyrkan vara precis sådär öppen och välkomnande som uttrycket vill göra gällande. Men är det verkligen så? Vi vet ju snarare att det finns många människor som upplever att trösklarna är väldigt höga in i gemenskapen och att väl där inne så var det nog inte så värst högt i tak i själva verket. Vem är det egentligen som är välkommen i Svenska kyrkan? När vi säger ”alla”, så följer sällan en analys av vad det faktiskt betyder. Det är inte heller ovanligt att likhetstecken sätts mellan detta ”alla” och begreppet folkkyrka, men det begreppet handlar ju snarare antingen om Svenska kyrkans styrelseskick eller talar om en majoritetskyrka i en svunnen tid.
Vi är jättebra på att ordna med fysisk tillgänglighet i form av rullstolsramper och andra praktiska åtgärder i våra lokaler – och det är också viktigt! – men hur tillgängliggör vi kyrkan för den som utestängs av mer osynliga strukturer? Sådant som istället handlar om normer och värderingar?
Jag tror inte på att det löser sig av sig själv bara genom att vi klappar oss själva på axeln och säger att det här har vi koll på. Jag tror istället på att hitta de blinda fläckarna genom att aktivt arbeta med just normkritik och analyser av både kyrkans ”vi” och vilka dessa ”alla” faktiskt är som viet vill välkomna.
Gör vi det, så behöver vi inte längre prata om vare sig trösklar eller takhöjd, men tills det arbetet kommit längre än idag, fortsätter i alla fall jag att misstänka att där detta talesätt används så är det snarare risk att det är höga trösklar och lågt i tak.
PETER FORSBERG